Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Reportage

Kartan ritas om

Länder som Kina och Indien blir allt tyngre aktörer, vilket påverkar det globala maktspelet i fråga om handel och ekonomi, men också när det gäller sex. Ottar spanar i kristallkulan – på hur Asiens nya stormakter kommer att påverka det sexualpolitiska världsläget.

2013 befinner sig den globala sexualpolitiken i ett avgörande skede. Tiden för Kairoagendan, som de senaste två decennierna definierat internationella lägstanivåer för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), löper snart ut och frågan är om världens länder nu kommer att kunna enas om en progressiv fortsättning – eller inte. Klart är i alla fall att dagens spelplan ser helt annorlunda ut än 1994, då den nuvarande aktionsplanen togs fram i Kairo.

– Tiden för västvärldens ekonomiska dominans är inte över, men dominansen minskar för varje dag som går. Maktförskjutningen har gått snabbare än vad någon kunde föreställa sig för tio år sedan, säger Stefan de Vylder, nationalekonom och författare samt ledamot i RFSU:s styrelse.

Till stor del är det österut som maktens tyngdpunkt förskjutits. Inom loppet av några år väntas Kina gå om USA och bli världens största ekonomi. Landet sitter på enorma dollarreserver och man för en offensiv Afrikapolitik där stora summor pumpas in i bland annat infrastrukturprojekt. Samtidigt har även Indien haft en kraftig ekonomisk tillväxt och klivit fram som en tyngre aktör, till exempel genom att de intagit en ny roll som biståndsgivare.

I Kina pratas det inte mycket om sexualitet och det pratas inte särskilt mycket om rättigheter.«

Men var står dessa nya tungviktare i relation till sexuella och reproduktiva rättigheter, och vilka krafter kommer att tjäna på deras framflyttade positioner? Cai Yiping, medlem i den internationella kvinnoorganisationen Dawns verkställande kommitté och baserad i Peking, anser att den kinesiska regeringens hållning i SRHR-frågor hittills inte varit särskilt tydlig.

– Vi har en lång historia av patriarkal kultur. I Kina pratas det inte mycket om sexualitet och det pratas inte särskilt mycket om rättigheter. Det är bakgrunden när vi pratar om vilken roll Kina spelar, och kommer att spela, på den globala arenan när det kommer till SRHR.

Bilden är verkligen dubbelbottnad när det gäller detta världens folkrikaste land och dess förhållande till sex och sexuella rättigheter. Å ena sidan en diktatur, känd för att kränka mänskliga rättigheter och med sena tvångsaborter och tvångssteriliseringar på sitt samvete. Å andra sidan ett sekulärt samhälle, utan någon överordnad statsreligion som lägger ett moraliskt raster över alla frågor som rör sex. Allt fler kineser ställer också krav på sexuella rättigheter, framhåller Cai Yiping. Hon är optimistisk inför vilken väg Kina kommer att gå.

– Jag ser ett större intresse för de här frågorna bland den unga generationen.

Haitao Huang, koordinator för hbt-organisationen Guangtong i Guangdongprovinsen i södra Kina, lyfter fram hiv/aids som ett område där utsikterna förbättrats. Inför Världsaidsdagen i vintras mötte landets tillträdande premiärminister Li Keqiang hiv-positiva och gräsrotsorganisationer, och landets högsta ledare har vid flertalet tillfällen varit synliga med »Röda bandet« fäst på sina jackkragar.

Men återigen är bilden tudelad.

– Frågan är inte längre känslig för de högsta ledarna. Men för individer och organisationer på marken finns fortfarande hinder. Vårt kontor i Guangzhou har vi tvingats flytta många, många gånger under kort tid eftersom vi fick klagomål från hyresvärdinnan eller den lokala polisen om att våra aktiviteter kunde orsaka problem för grannar eller för samhället, berättar Haitao Huang.

Och även om förändringar sker så är Kina fortfarande ett samhälle som är starkt präglat av »don’t ask – don’t tell« när det kommer till sex. Det finns helt enkelt ingen tradition av att prata öppet om sexualitet.

– För lärare och föräldrar är sexualitet fortfarande ett tabu, säger Zhao Gang som jobbar för nätverket Trans China i Yunnanprovinsen i sydvästra Kina.

Kina är också ett splittrat land. Medan till exempel Peking i många avseenden är en modern storstad med kvinnor som gör karriär, ett mångfacetterat kulturliv och en gayscen är situationen en helt annan på landsbygden, där kvinnors rörelsefrihet fortfarande är starkt begränsad, fattigdomen utbredd och utbildningsnivån låg.

Indien är i alla fall en demokrati, där man röstar fram sina ledare och de har en annan känsla för processerna som är kopplade till rättigheterna. Så på det sättet är Indien en mycket mer intressant samtalspartner än Kina.«

Indien – världens näst folkrikaste land – skiljer sig radikalt från Kina i fråga om utgångsläge. Här finns demokratiska processer och bättre förutsättningar för organisationer att verka. Samtidigt har mångfalden av religioner och det koloniala arvet från Storbritannien satt en prägel på landet som märks i dess förhållningssätt till sexuella rättigheter.

– Kina är en diktatur och diktatur och rättigheter hänger inte ihop på något bra sätt, säger Sten Widmalm, professor i statsvetenskap och expert på Indien.

– Indien är i alla fall en demokrati, där man röstar fram sina ledare och de har en annan känsla för processerna som är kopplade till rättigheterna. Så på det sättet är Indien en mycket mer intressant samtalspartner än Kina generellt sett ur ett svenskt perspektiv, fortsätter han.

Ökad kunskap, tillgång till preventivmedel och det faktum att Indiens kvinnor tagit kommandot över sin reproduktion lyfter Sten Widmalm fram som en mycket positiv utveckling – »en revolution« – i Indien. Men annars är bilden ganska dyster. Den ekonomiska boomen till trots lever fortfarande uppskattningsvis 40 procent av Indiens befolkning under den globala fattigdomsgränsen och när det till exempel gäller attityderna gentemot hbt-personer menar Widmalm att landet ligger långt efter. De progressiva krafter och gayställen som finns i de större städerna är undantag sett till Indien som helhet. Inte heller innebar det någon omvälvande förändring att strafflagens paragraf 377 – som använts för att förfölja och trakassera homosexuella – ogiltigförklarades genom ett domstolsbeslut 2009.

De progressiva krafter och gayställen som finns i de större städerna är undantag sett till Indien som helhet. Inte heller innebar det någon omvälvande förändring att strafflagens paragraf 377 – som använts för att förfölja och trakassera homosexuella – ogiltigförklarades genom ett domstolsbeslut 2009.«

– Vi försöker just nu genomföra en undersökning i Indien om politisk tolerans och det gick inte ens att ta med frågor om homosexuella. Om man är ute på landsbygden och frågar om det så blir det en så pass svår intervjusituation att det är svårt att få svar på några frågor överhuvudtaget, säger Sten Widmalm till Ottar.

När det gäller Indiens framtida agerande internationellt tror dock inte Sten Widmalm att landet har något intresse av att alliera sig med krafter som vill motverka till exempel homosexuellas rättigheter.

– Jag tror nog i första hand att man uppvisar ett bristande intresse när det gäller till exempel homosexuellas rättigheter. För det finns ingen väljarbas i landet som är starkt engagerad frågan.

Överlag tror inte Widmalm att Indien i egenskap av aspirerande stormakt kommer att röra om i den globala sexualpolitiken i någon betydande skala. Det indiska biståndet, landet blev nyligen en nettogivare, är fortfarande begränsat och internt finns utmaningar som landet för en lång tid lär vara upptagna med i första hand. Det gäller till exempel den omfattande debatt om kvinnors rättigheter och utsatthet för sexuellt våld som blossat upp efter den brutala gruppvåldtäkten i New Delhi i december.

– I det avseendet är jag mycket mer bekymrad för ett land som Kina som jag tycker man bör ideligen upprepa är en diktatur, utan någon förståelse för vad rättighetstänk egentligen innebär.

Texten är ett utdrag ur reportaget ”Kartan ritas om” i Ottar #1 2013.

Text: Therese Rosenvinge

Fler artiklar

Artiklar Sex & hälsa

Hur hanterade RFSU aidskrisen?

När aidsepidemin kom till Sverige utbröt panik. I en ny bok kartlägger Lena Lennerhed och Jens Rydström hur civilsamhället agerade.