Kärlek på spektrat

Peter Ahvento, 40, Stockholm: 

»När jag gillar någon kan jag bli väldigt intensiv. Jag vill träffas ofta, och tycker det är det härligaste som finns. Mitt intresse – hela min hjärna – blir helt och hållet inriktad på det. Neurotypiska personer som jag har varit tillsammans med har haft svårt att hänga med i mina svängar. 

Jag har alltid varit impulsiv och haft lätt att bli uttråkad. Jag har kunnat vakna på morgonen och sagt att imorgon flyttar vi till Köpenhamn. Jag har absolut haft fördelar av mitt driv, till exempel i min karriär. I relationer tror jag att den andra parten ofta tyckt om min energi, men det har nog inte alltid varit kul. Jag har haft både långa och korta relationer och för två år sen träffade jag en kille som jag blev störtförälskad i. Han var jättefin på många sätt, men han var väldigt lugn och blev nog väldigt påverkad av min hastighet. Jag var alltid fem steg före. Att det tog slut var en konsekvens av att jag inte kunde bromsa. 

»Jag var alltid fem steg före. Att det tog slut var en konsekvens av att jag inte kunde bromsa.«

Nu äter jag medicin mot min adhd. Den gör inga mirakel, men den gör skillnad. Jag har lättare att greppa situationer och sätta mig in i den andra personens upplevelse. De senaste åren har jag gått i terapi och inte velat inleda några nya relationer, varken vad gäller vänner eller kärlek. Istället har jag vårdat de vänskapsrelationer jag redan har, och återupptagit kontakt med folk jag känt förr. Sådana som betytt något, som jag har saknat. 

Snart tror jag att jag kanske är redo att träffa någon, och se vart det leder? Jag har behövt förstå mina begränsningar och mina trauman först.

Lovette Jallow, 39, Stockholm: 

»Envishet är ett drag jag uppskattar med autism och adhd. Man kan böja vår vilja, men aldrig bryta den helt – även i förhållanden. När jag var yngre var det lättare att manipulera mig, vilket är vanligt bland unga neurodivergenta personer. Vår bokstavliga förståelse och tendens att lita på vad människor säger kan göra oss sårbara. 

Jag minns en dejt med en neurotypisk person. Vi möttes på en lugn restaurang i stan, nära min tandläkare som jag precis hade besökt. Jag valde just den restaurangen för att den var mysig och hade dämpad belysning, eftersom jag lätt blir överväldigad av bakgrundsljud och sensoriska intryck. Hen var vänlig men inte så pratglad som när vi sms:at och pratat i telefon. Flera kroppsspråkssignaler tydde på att hen hade låg självkänsla. Jag insåg snabbt att vi skulle kunna bli goda vänner, men att attraktionen och den mentala kopplingen som krävs för en romantisk relation saknades.

»Som neurodivergent kan det vara svårt att säga ifrån när man som ung övertalas till ett förhållande man inte vill vara i.«

När hen föreslog en andra dejt tackade jag ja för att få chans att förklara att vi kunde vara vänner, men inget mer. Men när vi sågs fick jag svaret: »Jag har tillräckligt med vänner och ser en partner i dig.« Jag blev ställd och svarade inte direkt. Jag gick med på att prova en relation för att se vart det skulle leda. För mig blev det en vänskaplig, platonisk relation – men hen kallade det för ett förhållande i 18 månader. Vi reste, gjorde utflykter och allt som vänner gör, men inget mer. 

Som neurodivergent kan det vara svårt att säga ifrån när man som ung övertalas till ett förhållande man inte vill vara i. Andra kanske inte kan eller vill läsa av ens ovilja eller kroppsspråk, och man har själv svårt att uttrycka det verbalt. Med tiden har jag lärt mig att stå upp för mig själv och sätta gränser. Detta har gjort mig starkare och mer självständig.«

Nacho Tatjer, 58, Stockholm: 

»Jag har märkt att folk med diagnoser ofta har bra personer omkring sig. Folk som förstår dem, som är medvetna. Som kan hantera deras mess. 

Jag träffade Jenny i Barcelona 1994. Hon var cool och konstnär. Jag trodde att jag inte ville ha en relation, men jag kunde inte komma undan. I was like a rat in a trap. Det är väl det som är kärlek? Jag flyttade in hos henne nästan på en gång. 

»Människor är olika, relationer är olika. Det är bra.«

För några år sedan fick jag en add-diagnos. Den har hjälpt mig att förstå varför vissa delar av mitt liv inte fungerat. Det blev ofta missförstånd, konflikter. När jag var ung kunde jag bli som blind av ilska. Det hände inte ofta men det påverkade hela mitt liv, alla mina relationer. Det var enormt frustrerande. 

Jag har ätit medicin i perioder, men nu har jag slutat. Jag är skeptisk för den får mig att känna mig som en annan person. Jag är konstnär. Jag tycker om när det händer saker, att bli överraskad i mitt arbete. När jag åt medicinen slutade jag blanda spanska, engelska och svenska i min konst. Allt liksom stannade. 

Nu har jag och Jenny varit ihop i trettio år och barnen har blivit stora. Jag har tyckt att det varit lätt och roligt att ha barn, men de administrativa bitarna har varit svåra för mig. Jenny är bra på listor och tabeller. Hon kan till och med planera tågresor i Barcelona. Hon är bäst, hon är en pärla. Nyfiken, smart och verbal. Vi har hittat verktyg tillsammans för att hantera problem. 

Det är nog mycket på grund av Jenny som jag är mucho nöjd med mitt liv. Jag vill inte förändra det med medicin. Människor är olika, relationer är olika. Det är bra.«

Sandra Extor, 30, Halmstad: 

»Jag och Martin lärde känna varandra via Badoo och hade vår första dejt efter två veckors kontakt. Det är väldigt jobbigt för mig att träffa nya människor – mina svårigheter med det sociala samspelet blir så tydliga då. Jag minns att jag satt på bussen och funderade på vad jag skulle säga när vi sågs, mer än hej. Det regnade till och från den dagen och jag hade tänkt säga »Vilken tur att det blev uppehåll«, men så började det regna igen hållplatsen innan. 

»Jag fick min diagnos när jag var 19. Hela livet har jag haft svårt att skapa och upprätthålla alla slags relationer.«

Han bjöd mig på mat, och sen kladdkaka med glass framför Välkommen Mrs Doubtfire. Jag hade berättat för honom om min autismdiagnos innan vi träffades, men jag visste inte hur han skulle hantera det i verkligheten. Det fanns en oro i det. 

Jag fick min diagnos när jag var 19. Hela livet har jag haft svårt att skapa och upprätthålla alla slags relationer. Jag har helt enkelt inte riktigt förstått hur man gör, och min omgivning har varit oförstående. Nu har det gått tre år sen jag träffade Martin. En skillnad från mina tidigare relationer är att han verkligen satt sig in i min diagnos. Han är väldigt uppmärksam och ibland ser han tecken på begynnande meltdowns innan jag själv gör det. Jag känner också att jag kan vara ärlig med honom – han skulle aldrig tycka att jag är dum. Jag kan fråga »Varför gör människor på det här sättet i den här situationen? Varför säger de detta? Vad betyder det?« Det har jag inte kunnat tidigare. Han är också den enda jag är bekväm nog att stimma inför. 

Eftersom vi är gifta nu tänker jag mig att vi ska leva med varandra resten av livet. Jag hoppas att det blir så.«

Text Ida Säll