Kapitaliseringen av kärlek

Hitta drömpartner i dag! Sök bland hundra tusentals singlar i dag! Dejtingsajten match.com blinkar fram sitt budskap på reklamplatsen högst uppe på Aftonbladets kultursida. På nummerupplysningssajten hitta.se lovar mötesplatsen.se att ”träffa singlar aldrig varit så lätt som nu”. Parship.se kontrar, i samarbete med dn.se, med ”vetenskaplig matchmaking” byggd på ”30 års erfarenhet av relationsforskning”. Vart man än vänder sig på nätet finns en uppmaning att skaffa sig en partner, om så bara tillfälligt för snabbt och kravlöst sex. För den som inte fattat galoppen finns singelkryssningar, singelklubbar, singelcharter och vanliga hederliga kontaktannonser – alla med ett och samma budskap: den som inte vill behöver inte vara ensam. Och den som har valt att leva ensam blir snart varse att han eller hon bör vara missnöjd med sitt val.

40 år efter den sexuella revolutionen är drömmen om tvåsamheten ytterst välmående. 30-nånting-generationen trotsar sina föräldrars ideal och ställer till med bröllop som om det inte fanns någon morgondag. Och med tanke på alla medel en singel har till buds för att hitta någon att gänga sig med torde det snart inte finnas några frivilligt ensamma människor kvar i det här landet.

Men verkligheten ser annorlunda ut. I Sverige bor var tredje människa ensam, mot sex procent 1945. Hälft en av alla hushåll, 46 procent, är ensamhushåll och till dem räknas inte hushåll där det bor barn. Sett till statistiken är Stockholm världens ensammaste stad – i 60 procent av alla bostäder bor det bara en människa – och generellt bor fler människor själva i städerna än på landsbygden. Det finns också en korrelation mellan hög levnadsstandard och andelen ensamhushåll. Sverige och Danmark har högst andel i världen. Globalt lever tolv procent i ensamhushåll – i botten av tabellen finns Afrika och Mellanöstern med tre procent. På många sätt är det en fantastisk utveckling. Fler människor i Sverige än någonsin väljer själva hur och vilka de vill leva med, och framför allt kvinnor har ett handlingsutrymme som på många vis är historiskt unikt.

För att slippa ensamheten krävs ännu mer konsumtion. Den som längtar efter och saknar kärlek har bara inte ansträngt sig tillräckligt mycket.

Men hur hänger det ihop? Är ensamboendet bara ett resultat av att vi befriat oss från gamla invanda roller och normer och/eller inte hittat den rätta? De humanister och samhällsvetare som ägnat stor tankemöda åt först det moderna och sedan det postmoderna samhällets konsekvenser skulle säga nej – och hävda att det framför allt är en effekt av den individualiserande kapitalistiska utveckling som påbörjades av den europeiska feodalismens död under renässansen.

I västvärlden i dag betraktas människor och mänskliga relationer och behov i allt högre grad som enheter för lönsamhet – en samhällsordning som sprids över världen i takt med den ekonomiska globaliseringen. Såväl i relationer som i arbetslivet är människor i allt högre grad utbytbara. En smidigare och mer självuppoffrande anställd, ett bättre ragg – allt finns tillgängligt bara man vänder sig om.

Om Marx hade varit vid liv hade han utnämnt dagens dejtingindustri och tidningsartiklar om hur man skaffar en partner, hur man håller fast i partnern, hur man bäst gör sig sexig för sin partner (som annars riskerar att tröttna) till ett exempel på reifikation, det vill säga förtingligandet av mänskliga relationer och begär och förmänskligandet av saker till följd av ett kapitalistiskt system. Samma dom hade han förmodligen fällt över den vinstdrivna äldrevården och den konkurrensutsatta skolan.

Numera är var och en sin egen lyckas smed såväl i arbetslivet som på relationsmarknaden, samtidigt som det är den enskilda individens fel när och om hon misslyckas. Men en samhällsorganisation som uppmuntrar till största möjliga vinst och lycka för den enskilda – och autonoma – individen har fler följder än en blomstrande singelmarknad. I förlängningen leder den till en värld där människor i bästa fall röstar i allmänna val för att sedan åter försjunka antingen i ensamhet eller i allt mer från varandra isolerade enklaver och grupper baserade på intressen, etnicitet eller klass.

Den amerikanske statsvetaren och demokratiforskaren Robert Putnam visar i sin essäsamling Den ensamme bowlaren hur genomsnittsamerikaner inte längre engagerar sig vare sig politiskt eller i lokalsamhället och att de numera till och med bowlar ensamma snarare än att göra det med vänner eller familj.

Faktum är att den gemenskap som en gång var en norm – och en ekonomisk nödvändighet, precis som den rurala storfamiljen var innan kärnfamiljen gjorde entré – i våra dagar är en dröm som går att tjäna pengar på. I tv-tablåerna lyser program som Ensam mamma söker och Bonde söker fru, dejtingsajter lockar med gratis medlemskap för att sedan erbjuda dyra betaltjänster när man väl är registrerad på sajten. Tjänster som många gånger är nödvändiga för att överhuvudtaget kunna kontakta någon av de andra medlemmarna.

Parallellt med alla avgiftsbelagda och reklamfinansierade uppmaningar att skaffa en partner frodas marknaden för särskilda produkter för ensamhushållen: mindre (och dyrare) förpackningar färdigmat i frysdiskarna. För att inte tala om skönhetstipsen och relationsreportagen om hur man gör sig attraktiv för andra människor – kommersiella produkter som i sin tur uppmanar till mer konsumtion för att skaffa den rätta och attraktiva looken. Den som lever och är ensam, såsom marknaden vill att vi ska göra, ska enligt samma logiks vinstsyften vilja vara allt annat än just ensam.

För för att slippa ensamheten krävs ännu mer konsumtion. Den som längtar efter och saknar kärlek har bara inte ansträngt sig tillräckligt mycket hittills – inte konsumerat tillräckligt fina kläder, frisyrer eller utbildningar. Eller behöver coachas till en bättre och mer säljande personlighet. Själens obotliga ensamhet är bara en tillräckligt säljande presentation på en dejtingsida bort från att upphöra.

Kanske behöver man varken vara marxist eller ens fundera särskilt mycket över frysdiskarnas rader av sjömansbiff och oxjärpar i portionsförpackningar för att känna sig lite – fattig.

Anna Hellgren
är frilansjournalist och medlem i Ottars redaktionsråd.

Bild: Thobias Fäldt

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2009)