Kan Putin Rysslands historia?

Sommaren 2013 antog den ryska Duman lagen som förbjuder spridning av information av icke traditionella sexuella relationer och »propaganda« för icke-traditionella sexuella relationer mellan minderåriga. Det uttalade syftet med lagen är att skydda Rysslands »särställning« i fråga om moral och värderingar. Med det vill landets ledning signalera att homosexualitet är en västerländsk livsstil som inte platsar i det andliga Ryssland.

Rysslands president Vladimir Putin kritiserade i sitt årliga tal 12 december förra året de »könslösa och ofruktbara« stater som försöker pådyvla andra länder sin syn på tolerans, utplåna skillnaderna mellan folk och likställa gott med ont. Han lovade att Ryssland kommer att fortsätta försvara traditionella värderingar; familjen och religionen.

Men normerna kring vad som är ok i sängkammaren och vem man får ligga med har skiftat genom seklen. Under Kievriket, Imperietiden såväl som i Sovjetunionen har det funnits människor som åtrått och älskat personer av samma kön, som lekt med könsidentiteter och experimenterat med sextekniker. Samtidigt har statens inställning till gränsen mellan det normala och det perversa svängt genom åren.

»Normerna kring vad som är ok i sängkammaren och vem man får ligga med har skiftat genom seklen. Under Kievriket, Imperietiden såväl som i Sovjetunionen har det funnits människor som åtrått och älskat personer av samma kön.«

Professorn Daniel Healey vid Oxford som forskat på ämnet, menar att de väldiga landmassor som utgör dagens Ryssland genom åren har bebotts av många olika folk vars liv och leverne allt som oftast bröt mot samtida föreställningar om kön.

Upptäcktsresanden Stepan Krasjeninnikov förvånades i sina skildringar från 1750-talets Kamtjatka över vissa mäns vana att hålla sig med både fru och transkurtisan, och att alla levde i vänskap och delade på hushållsarbetet. Antropologen Vladimir Bogoraz berättade i slutet av 1800-talet om att Sibiriens traditionella »präster«, schamanerna, så sent som vid förra sekelskiftet identifierade sig med ett tredje genus som skapades med hjälp av andar, ritualer och magiska svampar. Healey berättar också om mans- respektive kvinnoordnar i Kaukasus berg där sex brukades i hierarkiskapande och socialiserande syften.

I det kristna, centrala Ryssland förhärskade den patriarkala familjemodellen men även där var den ortodoxa kyrkan hade länge överseende med män som låg med män. Berättelsen om svunna år, en medeltidskrönika som redogör för de östslaviska folkens tidiga historia, meddelar att Boris, vars pappa Vladimir I kristnande Kievriket, älskade sin tjänare Georg och skänkte honom ett gyllene halsband som tecken på deras förbund. Trots valet av sängkamrat omfamnades Boris som den ryska ortodoxins första passionsbärare.

»Den ortodoxa kyrkan hade länge överseende med män som låg med män.«

Den ryske kulturvetaren och människorättsaktivisten Valerij Sozaev från organisationen Coming Out berättar att sodomi länge uppfattades som enkla människors dåliga vana som patriarkerna inte vågade fördöma så länge som ortodoxin saknade djupare förankring. Istället fick nya och gamla bud samexistera i den så kallade dubbeltron.

Först 1551 beslutade kyrkomötet att andra sexställningar än den förmodat barnaalstrande »missionären« stred mot Guds bud, även om sådan otukt kom att straffas lägre än till exempel rus. Den moderniseringsivrande Peter I (1672-1725) straffbelade sodomi inom armén 1706 men det allmänna förbudet mot manlig homosexualitet infördes först 1836, med tyskt regelverk som mönster. (Dagens anti-propagandalag har förresten en brittisk förlaga som förbjöd »främjandet av homosexualitet i skolor« fram till år 2003.)

Trots en tilltagande intolerans i landet växte vid förra sekelskiftet en livlig gayscen fram i St. Petersburg. Bland dess förgrundsgestalter fanns Sergej Djagilev som 1909 grundade Ryska baletten i Paris. Kompaniets manliga dansare blev enligt berättelserna hans älskare och stjärnor i nyskapande uppsättningar. Baletten hade dittills hyllat femininiteten men nu riktade Djagilev strålkastarljuset mot sådant han själv tände på. Det blev rabalder, men ryska baletten förnyade danskonsten och fortsätter att inspirera mer än hundra år senare.

»Trots en tilltagande intolerans i landet växte vid förra sekelskiftet en livlig gayscen fram i St. Petersburg.«

Andra hbtq-personer som också räknas bland Rysslands främsta kulturskapare är författaren Nikolaj Gogol, kompositören Pjotr Tjajkovski, regissören Sergej Eisenstein och poeten Maria Tsvetajeva.

1918 antog det nybildade Sovietunionen världens mest liberala lagar i fråga om bland annat skilsmässa och homosexuellas rättigheter. Glädjen blev dock kort: genom Stalins försorg infördes år 1934 artikel 121 som straffade samlag män emellan med fem års arbetsläger i Sibirien. I och med kommunismens fall slopades denna lag 1993 men till skillnad från totalitarismen andra offer fick de dömda aldrig upprättelse. Kulturvetaren och människorättsaktivisten Valerij Sozaev menar att det är här i som den samtida rädslan och okunskapen kring hbtq-personer bottnar, och dagens Duma underblåser gärna fobierna.

Historien lär oss att den ryske Eros har tagit sig skilda former och könsuttryck, att dagens hbtq-personer har många historiska förebilder att söka stöd hos, och att bögar, flator och transpersoner funnits och fortsätter att finnas från Viborg till Vladivostok, från Murmansk till Sotji.

Men vi ser också att normer och värderingar inte är huggna i sten. Lagar, sedvänjor och könsroller skapas och förändras, tillskrivs och bekräftas i stunden, och inte sällan i ett politiskt syfte. När dagens makthavare målar upp ett kulturarv som bekräftar deras egen agenda och det värdekonservativa samhället som norm kan bättre kunskap om svunna tiders seder och bruk visa på alternativ och möjligheten till förändring.

»Kan dagens propagandalagar gå till historien som ett förgängligt mellanspel? Med tanke på den senaste tidens våldsbrott och landets konsekvent homofoba politik verkat ett sådant scenario avlägset just nu.«

Kan dagens propagandalagar gå till historien som ett förgängligt mellanspel? Med tanke på den senaste tidens våldsbrott och landets konsekvent homofoba politik verkar ett sådant scenario avlägset just nu. Samtidigt har ryska hbtq-personer hamnat i rampljuset på ett sätt som regimen knappast förväntade sig. I lagarnas efterdyningar diskuteras hbtq-personers situation i landet på internationella stormöten, men är också en het potatis på hemmaplan. Det har delvis lett till andra tongångar i Kreml; för att hålla sig på god fot med alla läger har Putin valt att officiellt nämna sina homosexuella vänner och kärleken till Tjajkovski.

Låt oss hoppas att den förnyade debatten förmår att avslöja Rysslands reaktionära agenda och snart förpassa den till historien.

Text Aleksandra Eriksson

Frilansjournalist

Läs mer

”Vi är fienden nu” Läs Anna-Maria Sörbergs reportage från Moskva om hur hbtq-personer flyr landet.

De olympiska kränkningarna – rapport från Swedwatch inför OS, på uppdrag av bl a. RFSU.

Andra texter på tema Ryssland och homofobi på Ottar:se

”Bakåt och framåt på samma gång”, krönika om homofobi på 2000-talet.

Fascism på ny nivå i Putins Ryssland.