Kamp möter hat

Stina Nilss
Ordförande för RFSL Sjuhärad och samordnare för RFSL Newcomers Sjuhärad, som varit med om en rad attacker den senaste tiden.

Vad är det som hänt i Sjuhärad?

– Vi låter bli att prata om de enskilda händelserna, det känns mindre relevant, och vi märker även att det lätt eskalerar när vi pratar om dem. Men regnbågsflaggor har bränts, det har skickats brev, våra lokaler har spärrats av med avspärrningsband, klistermärken med texten »stoppa homolobbyn« har hängts upp. Vi vet att en grupp har slagit till på flera ställen samtidigt, och då var vi en av dem som blev attackerade.

Hur har era medlemmar påverkats av händelsen?

– Jag driver RFSL Newcomers så det är den gruppen jag träffar oftast, nyanlända hbtq-personer. De är såklart en extra utsatt grupp och vi diskuterar frågan när det händer saker. Lagen är på vår sida och vi behöver fortsätta att hävda det. Jag uppfattar det som att det finns aktörer som vill skrämma oss till tystnad, alternativt hänga ut oss. Och det går inte, vi är starka tillsammans och vi vill vara och är en trygg organisation som arbetar för självklara mänskliga rättigheter.

»Jag ser på ett sätt hoten som en motivation.«

Vad gör ni annorlunda?

– Att sluta göra våra aktiviteter vore att göra våld på historien. När något hot kommer så lyfter vi det vi kämpar för, de rättigheter vi har och de aktiviteter vi gör, ännu mer. Jag ser på ett sätt hoten som en motivation, ett sätt att påminnas om vad vi kämpar för. Det handlar också om att hitta allianser och samarbeten, det finns många fördomar mot den breda grupp vi arbetar med inom RFSL, allt från fördomar mot landsbygdsbor till fördomar mot nyanlända hbtq-personer – då är det det intersektionella antirasistiska landsbygdsarbetet som vi behöver arbeta mer med.

---

Hannes Svens
Vars mamma var med i SVT:s Uppdrag gransknings avsnitt Tranståget och tonårsflickorna i april i år där hon uttryckte sig transfobiskt. Hannes skrev sedan sin egen berättelse på Facebook och Twitter.

Hur hittade du modet att berätta din historia offentligt?
– Jag lärde mig innan att vara tyst och stå ut med transfobin, för det blev inte lika hemska konsekvenser då. Men i slutändan blir det bara värre om man
är tyst. Jag ville låta mig själv må bra igen. Det handlade också om att nå ut till alla som såg programmet och visa att det inte är sanningsenligt med vem jag är.

Har du märkt någon skillnad i transfobin det senaste året?
– Det är en mer hotfull situation nu, det har pratats mer om trans men på ett negativt sätt och av folk som inte är transpersoner. De målar upp oss som väldigt psykiskt sjuka, personer som vill rekrytera andra att bli trans, vilket får folk att börja hata transpersoner.

»Det pratas mer om trans men på ett negativt sätt och av folk som inte är transpersoner.«

Vad har du för tips till folk som tvingas utstå transfobi från sin familj?
– Ta inte in allt som de säger. Låt dig inte manipuleras av dem. Och inse att du är en värdefull person och att det de gör är inte okej. Man behöver inte ta sig ur situationen just då, för ofta kan man inte det, men försök att tänka att du är värdefull. Och se till att ha andra personer i ditt liv förutom din familj som stöttar dig, för man behöver stöd någonstans ifrån. Gå med i Facebookgrupper och ta kontakt med RFSL. Internet är bra.

---

Diana Mulinari
Professor i genusvetenskap på Lunds universitet.

Hur har hotet mot forskarna på genusinstitutionen förändrats?
– Nu sitter de som hatar oss i parlamenten – så deras agenda är normaliserad. Bland de som attackerar oss finns nazisterna och etnonationalisterna som uppfattar feministerna som förrädare mot nationen. Men många i de intellektuella sfärerna legitimerar också den här typ av våld, när de skriver artiklar om »feminiseringen av universiteten«. Den här anti genusrörelsen har konstruerat en fiende och när den konstrueras avhumaniseras den. Från avhumanisering till våld är det bara ett litet steg.

– Attackerna kommer också på en individuell nivå, när man talar offentligt eller skriver i tidningen. Då skriver folk jävla kommunisthora, blattehora. Det är mycket mer personligt, våldsamt och sexualiserande. Det skapar också andra känslor. Jag kallar det packa väskor-syndromet, man börjar fråga sig själv när det är dags att sticka. Det är en till viss del paranoid känsla och det känslomässiga arbetet handlar om att kunna rationalisera och förstå nivån på hoten. Det är klart att det påverkar ens lust att skriva och forska. Det är också den värsta konsekvensen, om vi börjar tänka att vi inte ska forska om saker de blir arga på.

»Jag kallar det packa väskor- syndromet, man börjar fråga sig själv när det är dags att sticka.

Vad är skillnaderna i dina motståndsstrategier när hoten kommer på strukturell respektive individuell nivå?
– Även om jag självklart blivit personligt hotad är det viktigt att markera att detta är ett hat mot feminister. Det bästa motståndet mot den systematiska attacken, den som är grundat i patologiseringen och mystifieringen av feminister, är att universitetet försvarar de kritiska traditionerna. Om vi ska bli tvungna att försvara oss själva har vi redan förlorat. Då menar jag inte bara oss, utan det demokratiska samtalet. Vad vi kan göra som feminister är att förstå och erkänna att detta händer.
– Jag tror inte att feministerna vill ha några hjältar. Försök istället att stödja varandra. Ibland vill folk vara hemma. Ibland vill jag bara sova, titta på Netflix, äta godis och inte svara i telefon. Det är viktigt att skapa communities där vi tar hand om varandra och inte utgå från hur radikala, fantastiska och hjältemodiga vi är. Det här är en tid som kräver väldigt mycket omsorgsarbete i feministiska och antirasistiska gemenskaper. Vi måste ta hand om varandra och vi måste utveckla ett motstånd som är grundat i vår sårbarhet.

---

Hans Linde
Förbundsordförande för RFSU, som i våras besökte FN:s årliga kvinnokommision i New York.

Vad hände när du var på FN:s kvinnokommisionsmöte?
– De extrema abortmotståndarna, som i värsta fall har stått utanför byggnaden innan, stod nu inuti byggnaden och höll också i seminarier där de ifrågasatte rätten till sin kropp och sexualitet. De hade uppenbart en strategi som var att mobilisera folk till alla punkter som handlade om aborträtt och såg till att flyga in deltagare som tog väldigt mycket plats rent fysiskt. De använde frågestunderna till att ifrågasätta aborträtten.

– Flera gånger stod de utanför seminarier och fotograferade deltagare. De hade på sig ljusblå sjalar, symbolen för antiabortrörelsen.

Har abortmotståndet eskalerat jämfört med tidigare år?
– Alldeles uppenbart. Abortmotståndarna har fått mer självförtroende nu, för de känner att de har medvind. Det blev tydligt att de är väldigt välkoordinerade och samarbetar internationellt. Det finns en risk att de strategier som de använder i USA i dag kommer att användas i Sverige i morgon. Det finns starka krafter som är beredda att gå in här.

»Vi har en organiserad fiende som vi måste samarbeta emot.«

Hur går det att kämpa emot dem?
– Vi behöver ha mer kontakt internationellt och lära oss av andra organisationer. Sedan måste vi också ha en större vaksamhet och vara förberedda på att vi kommer att möta motstånd när vi arbetar med aborträtt. Vi behöver bygga en bredare feministisk rörelse, och inse att vi här har en organiserad fiende som vi måste samarbeta emot.

---

Sara Garib
Poet som uppträde på Hyresgästföreningens protestmöte mot marknadshyror i mars. Under läsningen reste sig flera ur publiken och gick därifrån. senare anklagade de Hyresgästföreningen för islamisering.

Vad var det som hände? – Första dikten jag läste handlade om islamofobi. Efter att jag läst den reste sig flera ur publiken och gick därifrån. Jag tänkte bara att det var en tough crowd. Det var först när jag läste en artikel om det efteråt som jag började analysera situationen och förstod att det handlade om att jag är en synlig muslim, med slöja, som uttryckte mig på scen.

»Publiken försökte avhumanisera mig.«

Vad gör det med ens motstånd när man blir borträknad på det här sättet? – När man inte trycker undan frågor som rasism och islamofobi, då kommer man ett steg längre. Annars är det som att vi pratar om något som inte ens existerar. Det var väldigt tydligt att publiken försökte avhumanisera mig. Och inte bara mig, utan alla muslimer. Det blir som att de säger: »existera inte«. Men jag var nöjd över att ha genomfört det, jag tänker tvärtemot.

– Efteråt kom det fram att det fanns mycket rasism i föreningen, och detta gjorde att de kunde börja diskutera det. Röster som kanske hade varit tystade innan kunde berätta om sina erfarenheter. Text Elina PahnkeBild Hanna Källebo Neikter

LÄS OCKSÅ: Enade mot regnbågen
LÄS OCKSÅ: Genushatarna