»Jag sa nej och hon gick till en kvacksalvare«
Det började med en patient som dog. En 14-årig flicka. Händelsen fick läkaren Eunice Brookman-Amissah att engagera sig i abortfrågan. Sedan dess har hon drivit en framgångsrik kamp för säkra aborter i Afrika i mer än 30 år. Nu får hon Right Livelihood-priset. Ottar har träffat henne.
– Det kom som en stor överraskning för mig. Jag trodde att abortfrågan var för kontroversiell, säger Eunice Brookman-Amissah.
Hon skrattar när hon berättar att hon först tryckte bort samtalet från Right Livelihood i tron att det okända numret var »en sådan där bluff«. När hon väl svarade fick hon beskedet att hon är en av årets mottagare av Right Livelihood-priset, efter över 30 års framgångsrikt arbete för att ge fler kvinnor i Afrika tillgång till säkra aborter.
– Jag tycker att det är fantastiskt att abortfrågan, som brukar förpassas in i garderoben, lyfts fram i ljuset. Det är viktigt i ett globalt perspektiv, inte bara för länderna i Afrika.
Eunice Brookman-Amissah är i Stockholm för prisceremonin. På hotellet där vi träffas spelas det julsånger och utanför faller lätta snöflingor på kullerstenarna i Gamla stan. Hon tar en klunk te och fortsätter:
– Vi som kämpar för rätten till säkra aborter måste stå stadigare än någonsin nu. Det som händer i USA har stärkt antiabortlobbyn. Både i Kenya och Nigeria finns det delstater som infört hårdare abortrestriktioner som en direkt följd av beslutet om att upphäva Roe versus Wade.
»Vi som kämpar för rätten till säkra aborter måste stå stadigare än någonsin nu. Det som händer i USA har stärkt antiabortlobbyn.«
Motiveringen talar sitt tydliga språk. Eunice Brookman-Amissah får priset för »(…) sitt banbrytande arbete kring kvinnors reproduktiva rättigheter i Afrika, där hon lagt grunden för liberalare abortlagar och skapat bättre tillgång till säkra aborter«. Som en av ledarna för den internationella SRHR-organisationen Ipas i Afrika har hon spelat en avgörande roll. Under en period var hon också hälsominister i hemlandet Ghana. Men engagemanget började med en tragedi.
– Jag hade en patient som dog, en 14-årig flicka som kom till mig och bad om en abort. Jag sa nej och hon gick till en kvacksalvare.
Det var i början av 1990-talet då Eunice Brookman-Amissah arbetade som läkare. Under utbildningen nämndes inte abort och hon var, som hon säger, »socialiserad till att tro att det var fel«. Dödsfallet blev en erfarenhet som kom att förändra hennes syn på abort fullständigt. Hon kavlade upp ärmarna inför en enorm utmaning. I Afrika söder om Sahara genomförs 6,2 miljoner osäkra aborter varje år. Men sedan år 2000 har de abortrelaterade dödsfallen minskat med 40 procent.
– Det har mycket att göra med arbetet vi inledde på Ipas. Vi utbildade vårdpersonal och såg till så att de fick rätt utrustning för att kunna göra säkra aborter och ge vård efter osäkra aborter.
Brookman-Amissah arbetade för Ipas mellan 2001 och 2014. Budskapet var helt enkelt att kvinnor inte behövde dö. Strategin handlade till stor del om att arbeta inom systemet. De utbildade på bred front; läkare, barnmorskor, sjuksköterskor, traditionella »healers«. Så småningom även farmaceuter.
– Den medicinska aborten kom som en revolution. Det var en möjlighet att ge kvinnor makt över sitt öde på ett helt annat sätt. Då började vi också rikta fokus mot apoteken.
»Jag brukar säga att vi ska tänja på lagen så mycket det bara går utan att ha sönder den.«
Misoprostol, som används vid medicinska aborter, fanns tillgänglig för att bota magsår. Eunice Brookman-Amissah och hennes kollegor informerade om hur läkemedlet kunde användas vid abort.
– Jag brukar säga att vi ska tänja på lagen så mycket det bara går utan att ha sönder den, säger hon.
De strikta abortlagarna på den afrikanska kontinenten är till stor del ett arv från kolonialtiden. 92 procent av kvinnorna lever i länder där rätten till abort är begränsad. Men formuleringar kring till exempel »abort vid hot mot kvinnans hälsa« ger det utrymme Eunice Brookman-Amissah syftar på.
– I Världshälsoorganisationens definition av hälsa ingår socialt välbefinnande.
Om den medicinska aborten var en viktig vändpunkt så var Maputoprotokollet en annan. Det antogs av den Afrikanska unionen 2005 och är det första människorättsdokument som erkänner rätten till abort som en mänsklig rättighet.
– Jag arbetade med att tydliggöra vad den skrivningen innebär i praktiken, vad som krävs för att leva upp till Maputo.
Protokollet går inte så långt som till fri abort, men rätten till säker abort på vissa indikationer. Flera länder i Afrika har liberaliserat sina abortlagar. Sydafrika införde fri abort 1996. Mozambique 2014. När jag frågar om de goda exemplen nämner hon Benin vars lag om abort vid socioekonomiska skäl trädde i kraft år.
– Fri abort är målet, men lagen i Benin är »good enough«.
Vilka är de främsta hindren som du ser idag?
– Religiös fundamentalism. En ideologi som är anti-kvinnor. Det pågår fortfarande en socialisering kring att abort är fel. Påverkansarbetet handlar om att öppna människors ögon för vad abort är.
Att rädda kvinnors liv. Att ge dem självbestämmande.
Eunice Brookman-Amissah är fortfarande aktiv inom abortfrågan. Hon håller föredrag, deltar i utbildningar, agerar expert i olika sammanhang. Men hon har med ålderns rätt dragit ned på tempot.
– Jag är 78 år och nuförtiden ligger jag kvar i sängen på morgnarna, säger hon och ler brett.
Text Anna Dahlqvist
Bilder Right Livelihood
