»Jag känner mig både rädd och hoppfull«

Oliver Jähnke, 27 år och bosatt i Göteborg, kom ut som transperson för flera år sedan. I januari 2020 kände hen sig redo för nästa steg och fick en remiss till könsdysforiutredning. Därefter skulle kötiden vara femton månader lång. Förra vintern kände Oliver Jähnke att hen inte orkade längre.

– Jag ringde och då sa de att jag borde bli kallad i juni. När jag fick ett brev från Lundströmsmottagningen just i juni tänkte jag: Nu händer det! Sedan öppnade jag brevet… och läste att jag inte skulle bli kallad förrän efter minst 22 månader. Så nu är oktober mitt nya sikte.

När Oliver Jähnke ställde sig i kön kände hen sig ganska lugn. Men det har gått neråt hela tiden.

– Det har blivit jobbigare och jobbigare, i och med att jag har blivit mer och mer övertygad om vad jag vill och behöver.

Oliver är långt ifrån ensam – till RFSL:s stödverksamhet Transformering kommer det många mejl från transpersoner som mår dåligt under väntetiderna. Edward Summanen, sakkunnig i transfrågor på RFSL, pekar ut kötiderna som transvårdens mest akuta problem. Han menar att det finns mycket annat som behöver förbätt-ras, men köerna påverkar många väldigt mycket.

– Det är vanligt med ett eller två års väntan för att få börja utredning. I Linköping handlar det om fyra års väntan för att få träffa läkare. Den som står i kö får inget stöd och vissa har redan behövt kämpa i flera år för att ens få remiss. Efter själva utredningen, som brukar ta ungefär ett år för vuxna om det finns tillräckliga personalresurser, väntar ännu fler köer.

– Vi har väntetid till hormoner, till logoped, till kirurgi… En del väljer bort möjligheten att spara könsceller, för att de då måste vänta ännu längre på hormonbehandling, säger Edward Summanen.

»På ett läger i somras fick vi i uppgift att måla oss själva om tio år, men jag kunde inte måla någonting.«

Oliver Jähnke

Oliver är väl medveten om att det kommer fler köer. Just svårigheten att överblicka den sammanlagda väntetiden beskriver hen som det allra jobbigaste.

– På ett läger i somras fick vi i uppgift att måla oss själva om tio år, men jag kunde inte måla någonting. Jag ser ingen framtid där jag kan placera mig själv och vet inte hur lång tid det kan röra sig om. Är det två till somrar med ångestbad, eller tre – när kommer jag ens att kunna bada ordentligt?

Förutom telefonsamtalet och brevet har Oliver inte hört något från vården. Istället är det på olika transforum som hen hittar information om aktuella väntetider – och om att transvården ska bli nationell högspecialiserad vård, koncentrerad till färre orter.

Det känns ju helt befängt att sju team ska bli tre – sju känns för lite! Det är svårt att förstå hur det ska leda till bättre vård och kortare köer, men de säger ju att det ska bli så och jag vill hoppas på det. Så jag känner mig både rädd och hoppfull.

Enligt Kristina Wikner, enhetschef för nationell högspecialiserad vård på Socialstyrelsen, är syftet att transvården ska bli mer likvärdig.

– Att koncentrera vården till färre enheter ger tillgång till de främsta experterna, oavsett var i landet man bor, och leder förhoppningsvis till att patienter får ett så bra omhändertagande som möjligt. Idag finns det kvalitetsskillnader och stora olikheter.

Kommer kötiderna att bli ännu längre nu, när sju team blir tre?
– Det är inte nödvändigtvis så att man ska montera ner välfungerande team. Det som ryms inom uppdraget ska göras av tre sammanhållna enheter, men det behöver också kompletteras på hemmaplan. Och de regioner som tar på sig det här uppdraget ska se till att det finns resurser, för det är tydligt att kapaciteten behöver öka. Det kan ta tid att skala upp verksamheten, men på sikt ska det här innebära bättre tillgänglighet.

Samtidigt ökar avstånden?
– Man ska inte behöva resa i onödan, mycket kan ske digitalt och utrednings-enheterna ska jobba konsultativt mot » hemmanivån«. Det är jätteviktigt med samarbeten med hemregionen, men exakt hur de ser ut måste bero på lokala förutsättningar.

Mer forskning ska bedrivas inom ramen för den nationellt högspecialiserade vården, men framför allt kommer Socialstyrelsen att kontrollera kvaliteten på ett helt annat sätt än i dag.

– Vi följer upp resultatet årligen och alla kommer att kunna ta del av vår uppföljningsdata. En enhet som inte lyckas med sitt uppdrag kan bli av med det, men vilken kötid som är rimlig kommer vi att behöva avgöra tillsammans med enheterna.

Edward Summanen förstår att många är oroliga, men ser också flera möjligheter med övergången till nationell högspecialiserad vård.

– Vår förhoppning är att vården ska bli mer enhetlig och att de här enheterna faktiskt följer Socialstyrelsens rekommendationer, vilket inte alltid är fallet i dag. Vi hoppas också att det tillsätts mer resurser, så att köerna kan kortas – men det vet vi inte än.

På Transformering har man märkt av att allt fler transpersoner söker vård utomlands, särskilt via den brittiska tjänsten Gender GP.

– Det är dyrt och diagnosen de ställer är inte giltig här, men det finns en medicinsk uppföljning och är säkrare än självmedicinering, som också är en konsekvens av väntetiderna, säger Edward Summanen.

För Oliver har tankarna på utomlandsvård växt sig allt starkare.

– Innan har jag haft en känsla av att det kommer att bli bättre, men de senaste månaderna har det känts mer och mer hopplöst. Det känns absurt att behöva betala för vård jag egentligen är garanterad här, men det är också svårt att se andra alternativ när jag inte ens vet om jag får börja utredningen snart. Eller om det blir uppskjutet ännu mer.

Sebastian Lönnlöv är frilansskribent.