»Jag kan vara lite konstig, furry och queer«

Maskerna står på en hylla i Harriets rum, mellan garderoben och loftsängen. Rävar och katter i olika färger.

– Jag är jätteallergisk mot katter, men jag tycker att de är fina och intressanta. Och de är roliga att blanda med andra djur, som kattdrakar till exempel.

Hon sätter på sig en mask, en silverräv, och visar sedan en rosa kattmask.

– Den här är jag inte så nöjd med. Den ser ut som en nakenkatt, säger hon och skrattar.

Hon gör det ofta. Skrattar. I år ska hon fylla fjorton år. Det har gått tre år sedan hon gjorde sin första mask och började kalla sig en furry.

– Katten är en av mina »fursonas«. Den är som ett annat jag. Och den hjälper mig att våga uttrycka mig på andra sätt, att vara annorlunda.

Att vara en furry är först och främst att vara ett fan av antropomorfa djur, alltså djur med mänskliga egenskaper. Det kan beskrivas som en hobby, en gemenskap, en fandom, en subkultur. För en del fungerar en fursona som en idealiserad version av det egna jaget, för andra kan det handla om att utforska den egna identiteten genom en djurkaraktär.

Harriet tar fram sin Ipad och visar de bilder hon har gjort av sin Dutch Angel Dragon, en karaktär med namn och bakgrundshistoria som hon hoppas kunna göra en furrydräkt utifrån så småningom.

– Men det vanligaste är nog katter och vargar. De är coola djur, men också ganska enkla att rita och skapa masker och dräkter av.

Det kreativa är en viktig del för henne. Att göra masker, fantisera, teckna och måla. Men minst lika betydelsefull är gemenskapen med andra furries.

– Jag kan vara alla delar av mig själv, lite konstig, furry och queer. Det är väldigt öppet, avslappnat och snällt. Ingen homofobi. Inget hat. För mig som queer känns det tryggt.

»Det är väldigt öppet, avslappnat och snällt. Ingen homofobi. Inget hat. För mig som queer känns det tryggt.«

Det finns ett tydligt queert inslag i furryvärlden. Studier från den internationella tvärvetenskapliga forskningsgruppen Furscience visar att över 70 procent är hbtq+ och att nästan en tredjedel identifierar sig som trans eller ickebinär.

– Kanske den som är queer är mer öppen för att testa nya saker? Man bryter ju redan mot en norm, säger Harriet.

Hon berättar att många furries har hbtq+- symboler på dräkter och masker. Hon har sett transpersoner som har lagt till ärr från bröstkirurgi på sina dräkter.

Men furries är också en företeelse som väcker hat och omgärdas av en mängd falska rykten, inte minst på sociala medier.

– Som att det är en sexgrej. Det är helt galet att sexualisera något som många barn har som hobby. Ett annat rykte är att furries gillar att ha sex med djur. Det är hemskt, säger Harriet.

Är du öppen med att du är en furry?

– Inför mina kompisar är jag det. En gång hade jag mina kattöron i skolan, men då får man ju höra grejer.

Halvt på skämt och halvt på allvar lägger hon till att om hon kom med mask och öron skulle »någon väl slå mig«. Det är provocerande att sudda ut gränsen mellan människa och djur.

Men det finns gott om sammanhang på nätet. Harriet har också varit på furry-meetups och på Comic Con, ett event för populärkultur som lockar »cosplayers« – ett iscensättande av älskade karaktärer från serier, filmer och böcker. Och i fallet med furries; djur med mänskliga egenskaper.

– I somras var vi ett gäng terianer och furries som var ute på stan med masker och svansar och gjorde quadrobics, berättar Harriet.

Quadrobics är en träningsform med djurliknande rörelser på alla fyra som är populär hos både furries och terianer. Bland Harriets vänner finns också terianer, men hon är noga med att påpeka att de skiljer sig från furries på ett grundläggande sätt. Det handlar om att identifiera sig som ett djur och inte om att, på olika sätt, gå in i en skapad karaktär.

Närmandet och identifikationen med djur har beskrivits som en ny trend, särskilt bland unga. Men det finns en lång och rik historia av upplösta gränser mellan det mänskliga och icke-mänskliga, och – ni har hört det förr – med internet kom nya möjligheter att träffa likasinnade, att inspireras och att synliggöra.

»Jag vet såklart att jag är en människa, men jag identifierar mig som något mer.«

– Furry fandom har funnits i olika former sedan 1980-talet, om inte längre. I alla fall i Kanada och USA, säger Courtney Plante, en av forskarna inom Furscience vid Bishops universitet i Quebec.

I boken Furscience: A Decade of Psychological Research on the Furry Fandom sammanfattar han och forskarkollegorna tio års studier som bygger på intervjuer med över tiotusen furries.

– Att en majoritet är hbtq+ tror jag delvis kan förklaras med att många av de första medlemmarna själva var det och att det finns rötter i science fiction fandom, som i sig är relativt starkt präglad av hbtq+. En annan faktor är en hög grad av inkludering och acceptans.

Bland dem som medverkat i Fursciences studier beskrivs gemenskapen kring intresset för antropomorfa djur som den viktigaste drivkraften. Kreativiteten och möjligheten att uttrycka sig själv ligger också högt på listan. Det är långt ifrån ryktena om »furrysex«.

– De flesta vet väldigt lite om furries och missuppfattningar är vanliga, konstaterar Courtney Plante och fortsätter:

– Det är lätt att ogilla eller tro extrema saker om grupper vi inte vet något om eller inte förstår. Och det kan förstås leda till trakasserier och mobbning av furries som, precis som andra fans, bara vill tillåtas att njuta av sitt intresse.

»Det kändes så rätt. Gud, det här är jag liksom… Det var som att hitta hem.«

Det är grått och ruggigt när jag möter Gizmo utanför hens port. Vi går tillsammans till en skogsdunge där hen ibland gör quadrobics.

– Man måste komma ihåg att böja armarna när man landar. Annars kan man skada handlederna, säger hen och lägger till att det är en träningsform som alla kan göra och som egentligen inte är kopplat till att vara terian.

– Quadrobics kan vara ett sätt att komma närmare sin theriotype, men jag gillar det också för att det är roligt och för att man blir stark.

Gizmo ska fylla tolv år. Hen har känt sig som ett djur så länge hen kan minnas. En border collie.

– Jag vet såklart att jag är en människa, men jag identifierar mig som något mer än bara människa. Jag har varit så ledsen över den där känslan av att vara i fel kropp. Nu är border collie en av mina theriotypes. Den andra är svartögd trädgroda.

Sedan Gizmo först såg klippen med terianer på Youtube för lite mer än ett år sedan har hen gjort noggrann research.

– Det kändes så rätt. Gud, det här är jag liksom… Det var som att hitta hem. Och det är så himla skönt att det finns en hel community, att man inte är ensam.

Hen berättar om två olika typer av terianer: De psykologiska, som känner sig som ett djur i en människas kropp och de spirituella eller andliga, som upplever att de varit ett djur i tidigare liv och fortfarande känner en stark förbindelse till det.

– Jag är en spirituell. Det händer att jag får »skiften«, ett slags djurinstinkter att skälla eller gå på alla fyra.

Hen har med sig en av de »30 eller 40« masker hen har gjort. Det är en svart och vit katt med rosa öron och gröna ögon.

– Masker kan vara bra om man får dysfori över hur man känner sig i kroppen eller bara vill ha hjälp med att uttrycka sig. Men den här kattmasken har jag mest för att den är fin och kul att ha på sig. Att vara terian är inget man väljer och det är inte som med furries, att det är mer självklart med masker.

Många furries och terianer delar däremot erfarenheten av en hbtq+-vänlig gemenskap, men några siffror över andelen hbtq+-personer finns inte för terianer. Gizmo gör inte någon direkt koppling mellan den egna identiteten som icke-binär och den som terian.

– Men det är ett väldigt stöttande och accepterande sammanhang.

Hen har en Youtube-kanal med olika klipp och en podd där hen ger tips och svarar på frågor om vad det innebär att vara terian.

– Det finns sjukt mycket missuppfattningar, som att vi går på toa på gatan.

»Många furries och terianer delar erfarenheten av en hbtq+-vänlig gemenskap.«

2021 spreds rykten om att flera skolor i USA hade infört nya regler där elever tilläts ha kattlådor, gå i koppel och på alla fyra. Efter att ha undersökt uppgifterna kunde bland andra nyhetsbyrån AP avfärda dem som falska. Men då hade redan flera politiker spridit de felaktiga påståendena och i vissa fall använt dem som bränsle i debatten kring könsneutrala skoltoaletter. Och ryktena visade sig vara seglivade. 2024 behandlades ett lagförslag (utan framgång) om ett förbudmot att»ägna sig åt antropomorfa beteenden« i skolorna i delstaten Oklahoma.

Att politikern som drev frågan tidigare har kallat transpersoner psykiskt sjuka är inte en slump. Den amerikanska konservativa högern placerar nu regelmässigt furries och terianer under samma paraply som transpersoner – som uttryck för den för dem förhatliga »genusideologin«.

Samma resonemang går igen i en rad länder. Att identifiera sig med eller som djur har blivit ytterligare en komponent i kulturkriget. »Woketrend« skrev den svenska kristna tidningen Världen idag om barn som identifierar sig som djur i en artikel i januari i år. De citerar bland annat en anonym lärare som uttalat sig i Smålandsposten: »Skulle jag säga vad jag tycker skulle jag få hela wokerörelsen efter mig«. SD-kopplade Youtube-kanalen Riks menar att vuxenvärlden gör lek till identitetspolitik och varnar för att det kan leda till »psykisk ohälsa hos kommande generationer«.

Terianer har också tidigare kopplats ihop med psykisk ohälsa och sjukdom. Men två av de tongivande forskarna inom området, brittiska Helen Clegg och Elizabeth Roxburgh, har gjort studier som visar att det saknas belägg för att terianer mår psykiskt sämre än andra. De båda forskarna har också uppmanat sina kollegor att sträva efter en mer fördjupad förståelse av identifikationen som djur.

I boken Fans skriver vetenskapsjournalisten Michael Bond att diagnosticeringen av terianer handlar mindre om kliniska belägg och mer om tendensen att sjukdomsförklara beteenden som utmanar sociala normer.

»Är man redan normbrytare på ett sätt kanske man har lättare att förstå andra som bryter mot normen?«

Amelie Björck är litteraturvetare vid Södertörns högskola och forskar bland annat på relationen mellan djur och människor i kultur och litteratur. När jag frågar henne om djuridentifikation som trend börjar hon med de gamla grekerna.

– Aristoteles menade att man lär sig om världen genom att härma, att vara en annan. Och i många kulturer, inte minst bland ursprungsbefolkningar, finns totemism som bygger på en känsla av att vara befryndad med en djurtyp.

»I många kulturer, inte minst bland ursprungsbefolkningar, finns totemism som bygger på en känsla av att vara befryndad med en djurtyp.«

Inom totemism, ett trossystem eller en föreställning om ett mycket nära band mellan människa och natur, förstärks i vissa fall bandet till djur och växter genom riter och olika kännetecken.

– Att vi ser många furries och terianer bland unga idag tror jag handlar mycket om att vi, samtidigt som samhället blir mer polariserat, har en mer tillåtande syn på normbrott. På en samhällsnivå kan det också hänga ihop med att fler ser det moderna livets baksidor och inte känner sig hemma i det liv man förväntas leva i dag.

Och hur ska man förstå den stora andelen hbtqi-personer inom furryvärlden?

– Är man redan normbrytare på ett sätt kanske man har lättare att förstå andra som bryter mot normen? Och med det följer en solidaritet. Mellan furries och drag finns också en annan likhet, man tar fram delar av identiteten med hjälp av kläder och accessoarer.

Amelie Björck ser också paralleller mellan identifikation med djur och normbrott kring kön och sexualitet i litteraturhistorien.

– Det finns ganska många berättelser om transformation där kvinnor som stängs in i äktenskap eller utsätts för våldtäkt förvandlas till djur. Det blir ett sätt att undkomma mäns våld och bryta sig ur patriarkatet. Genom att bli något annat.

---

TEXT Anna Dahlqvist, frilansjournalist.

BILD Marc Femenia