»Jag fattar nu att det var ett övergrepp«

Det piper när vi går igenom säkerhetskontrollen. Det är bh:ns metallknäppen, konstaterar kriminalvårdaren som kommer med en manuell metalldetektor. Vakten skojar om att både hon och en av oss har pastellfärgat hår. Kriminalvårdaren tar med oss till en korridor där vi får vänta utanför personalrummet. Den meterhöga blomman bakom bänken där vi sitter är av plast, de tunga dörrarna i grått stål. Vi har aldrig varit här inne förut men ändå känns miljön märkligt välbekant.

Kriminalvårdsanstalten har högsta säkerhetsklass. Totalt finns här plats för 200 interner. Alla män.

Det är lunchtid. En mikrovågsugn plingar. Personalen småpratar. Efter en stund visas vi in i ett besöksrum för att möta en av internerna. Vi kallar honom Mattias.

– Jag var livrädd när jag kom hit, jag vågade inte säga någonting.

»När jag kände förtroende för de här killarna, då berättade jag att jag är bög. Och de bara ›det är lugnt‹. De tyckte att det var coolt.«

Mattias är bög, och öppen med det. Runt handleden har han ett armband i regnbågsfärger som han har pärlat själv.

– Fast det fanns ingen lila så jag fick ta svart i stället.

Han ler. Mattias har bruna ögon och är närmare 50 år. Besöket är obevakat och avslappnat. Vi tre sitter i samma lilla rum men det finns ett spegelvänt likadant rum intill, separerat från vårt av plexiglas. Det tudelade besöksrummet används för de interner som inte tillåts ha kroppskontakt med besökare – i alla fall inte om de vill kunna prata ostört, utan bevakning. Det finns en knapp att trycka på om vi vill ha kontakt med personalen.

– Jag blev väl omhändertagen av två livstidare när jag kom hit. Men jag sa ändå inte någonting från början utan lät det gå en tid, och sen när jag kände förtroende för de här killarna, då berättade jag att jag är bög. Och de bara »det är lugnt«. De tyckte att det var coolt och sa »shit, berätta mer«.

»Det var först när jag kom hit som jag fattade att jag har begått övergrepp. Jag har rationaliserat bort det. Jag vet inte hur jag tänkte förut.«

Att Mattias vågade berätta om sin sexuella läggning handlar också om det brott han har begått, som vi återkommer till.

– Inne på den så kallade normalavdelningen håller man ju käften.

På »normalavdelningen«, alltså där de som inte har begått sexualbrott sitter, skulle Mattias som öppen homosexuell utsättas för våld, det är han övertygad om. Kanske till och med riskera sitt liv. Det betyder inte att det är helt riskfritt att komma ut på avdelningen för sexualbrottsdömda.

– Jag har haft duster med en del personer som är homofober. Men jag har ju livslång erfarenhet av homofober så man lär ju sig hur man hanterar det. Man får skapa allianser och se till att ha skydd, vara försiktig och så.

Utan backning från »livstidarna« som Mattias beskriver som de mest tongivande personerna på avdelningen, skulle det vara svårare.

– Hade det varit tvärtom, att de här livstidarna hade sagt att »bögar är äckliga och borde dödas«, då hade vi inte kunnat vara öppna. Då hade vi fått byta anstalt.

»Vi« är Mattias och en vän på anstalten som också kommit ut som bög. Men deras vänskap blev snabbt ett problem.

– Vi hade ju jättemycket att prata om. Och då fick vissa för sig att vi hade sex i hans cell och blev störda över det. Det var speciellt en annan kille, när han var sexton hade en bög tafsat på honom och han tyckte att det var jätteäckligt med bögar, så han sprang och skvallrade.

Vad hände då?

– Vi blev inkallade till avdelningschefen en och en. Först min kompis. »Jag har hört att love is in the air« sa hon, och att »vi kanske måste flytta på dig«. Sen sa hon att det gick rykten om att vi hade sex. Och det var ju inte så. Men även om det hade varit så ska väl dom skita i det.

Efter kompisens samtal med chefen var det Mattias tur att kallas in.

– Då sa hon att jag var ett problem, att jag är översexuell och att jag måste medicinera bort min sexualdrift eftersom den är för stark. Hon sa att vi måste »tona ner oss« för att det finns de som faktiskt har blivit »utsatta för bögar« här.

Fick det några konsekvenser för er?

– Nä, men det blev så hysteriskt. Vi ställdes mot väggen av chefen och blev hotade med att förflyttas, fast vi inte hade gjort någonting.

»Han berättar om en rotlös barndom, präglad av bristande anknytning till vuxna, och våld i hemmet. Han säger att han ›stänger av sina känslor‹.«

Mattias kläder är alla märkta med Kriminalvårdens initialer KV. Han har en grå keps, beige chinos och en röd munkjacka. Vita gympaskor.

De cirka 30 internerna på sexualbottsavdelningen tillbringar drygt 12 timmar om dygnet i sina celler. 18.45 låses de in och varje morgon är det väckning klockan 7. Mattias läser nu in den gymnasiekompetens han aldrig tog som ung, på deltid. Men den främsta sysselsättningen på dagarna är annars på snickeriet där de intagna arbetar med att bygga monterbara husväggar.

Lunchen är vid 11.00 och middagen vid 16.00. Tre dagar i veckan kan de träna. Sedan vanliga kortlekar blev förbjudna efter bråk om pengar så spelar de ofta Uno på kvällen.

Är det tillåtet med relationer mellan de intagna?

– Ledningen säger att de inte har några problem med det men det har de visst. Grejen är att Kriminalvården gör vad de vill. De kan alltid säga att de gjorde det av säkerhetsskäl. »Vi särade på dem av säkerhetsskäl för annars skulle de få stryk«.

Går det att ha sex?

– Det går, men jag skulle vara nojig. Det går ju inte att låsa om sig själv i cellerna. Rätt som det är så kommer det någon. Det är inget jag skulle rekommendera.

Mattias tar upp en liten påse ur vänstra byxfickan. I den har han vita piller mot muntorrhet. Det hörs när han pratar, att munnen klibbar ihop. Det är medicineringen han får som ger biverkningar.

En av de mediciner han får är en så kallad anti-androgen behandling, som sänker testosteronhalten. Den är frivillig. Vid hög dos leder den till det som kallas »kemisk kastrering«, när sexualdriften försvinner helt. Men Mattias dos är balanserad, för att sänka men inte helt slå ut hans sexualdrift.

– Jag märker tydligt när min testosteronhalt går ner. Jag tänker mycket mindre på sex. Innan var det så att nästan allting färgades av sexuella tankar, och det var rätt jobbigt. Jag tyckte det var skönt när medicinen gav effekt.

Mattias är dömd till tre och ett halvt års fängelse för våldtäkt mot barn, och har ett drygt år kvar att avtjäna. Mattias är medveten om sitt brott, att han begått ett övergrepp. När han ska berätta om det tar han fram en bunt papper, prydligt ihophäftad. Det är hans egen analys av det som hände. Varför han förgrep sig på en tonårspojke.

– Jag har läst massor av böcker i sexologi, psykiatri, psykologi och funderat på varför man begår sådana här övergrepp och vad det är som gör att man återfaller. Forskningen säger att den absolut värsta riskfaktorn för återfall är sexuella avvikelser, och jag har vad som kallas pedohebefil störning.

Hebefili kallas det när vuxna attraheras sexuellt av barn som – till skillnad från vid pedofili – kommit in i puberteten. Mattias säger själv att han har både en pedofil och en hebefil störning.

– Men som tur är för mig kan jag tända på vuxna också. Jag känner att det är något jag kan jobba med, på något sätt ska jag kunna fixa det, säger Mattias.

Mattias nämner också andra faktorer som, enligt honom själv, ökar hans risk för återfall i brott. Bland annat har han en historia av stalkning, det vill säga besatthet och förföljelse av andra, liksom exhibitionism, voyeurism och sexuell sadism.

Han berättar om en rotlös barndom, präglad av bristande anknytning till vuxna, och våld i hemmet. Han säger att han »stänger av sina känslor«, och ser anknytningsproblemen som en avgörande faktor i vad som gått fel. Han har också en så kallad empati-störning, som gör att han har svårt att läsa av och »känna« andra människors känslor.

»Jag har haft duster med en del som är homofober. Men jag har ju livslång erfarenhet av homofober så man lär ju sig hur man hanterar det. Man får skapa allianser och se till att ha skydd.«

Att komma ut som bög i sena tonåren var en process fylld av skam och med en stark känsla av att vara sjuk och pervers. Han beskriver ett hypersexuellt beteende genom åren, också det en sexuell avvikelse enligt registret för psykiatriska diagnoser. Mattias diagnosticerades med ADHD i vuxen ålder, medan han väntade på sin dom. Men hela livet innan dess har han haft stora svårigheter med impulskontroll. Han har även fått diagnosen instabil personlighetsstörning, som också kallas emotionell borderline.

Målet med den egna analysen är att förstå, för att det inte ska hända igen. Det är också målet med den behandling som erbjuds sexualbrottslingar inom Kriminalvården. Programmet heter Ros – relation och samlevnad. Det är en kriminalvårdare och en psykolog som håller i den behandling Mattias deltar i, som syftar till att internerna ska minska risken för att återfalla i att begå sexuella övergrepp.

– Av oss 30 här på avdelningen så kanske fem, sex har gjort programmet redan. Och så är vi tre som gör det nu.

Att delta i Ros är frivilligt bland de sexualbrottsdömda. Alla vill inte. En del har långa straff och väntar med behandlingen som pågår under ett år, andra kan inte svenska tillräckligt bra för att delta. Behandlingen ges endast på svenska.

– En del är dömda till utvisning efter sitt straff så de tänker väl »varför ska jag gå den för?«.

Mattias är tydlig med att han är kritisk till Ros-programmet.

– Det handlar liksom inte om sexualitet. Det handlar om relationer och samlevnad. Vi pratar om känslor, om vad som är en sund relation.

»Som sexualbrottslingar separeras de från de andra internerna på fängelset. Och det är helt nödvändigt.«

Det i sig är inget problem menar han, men att han och de andra sexualbrottsdömda måste få prata om sexualitet. För att lära sig hantera den. För att de i många fall har psykiska störningar kopplade till ett sexuellt beteende – eller i alla fall ett mycket problematiskt förhållande till sex.

– Det var först när jag kom hit som jag fattade att jag har begått övergrepp. Jag hade rationaliserat bort det. Jag vet inte hur jag tänkte förut, men jag fattar nu att det var övergrepp. Och det behöver man ju prata om.

– Men här ser de bara sexualitet som ett problem, som ett brott och därför måste det förbjudas, det ska inte talas om det.

Men finns det inte en rimlighet i det? Alla som sitter här är ju dömda för brott som har med sex att göra?

– Ja, men då ska vi ju lära oss att hantera sexualitet på ett vettigt sätt. Vi kan ju inte förbjuda den, då blir det snarare så att man drar igen termosen och sen när vi muckar så ba POFF. Det ska ju normaliseras. Men personalen kan inte hantera sexualitet. Och homosexualitet, det blir liksom »vad är det för nånting«.

»I cellen där Mattias tillbringar halva dygnets timmar finns en säng, tv, anslagstavla, skrivbord, stol, garderob, handfat och en spegel som inte är gjord av glas.«

Mattias beskriver Ros-behandlingen som heteronormativ.

– Det har hänt flera gånger att vi har fått uppgifter där man har fått använda tippex där det står »fru« och »hon« på pappren.

Han anser också att det inte tas i beaktande att många interner, liksom han själv, har neuropsykiatriska diagnoser.

– Mycket av det som står i behandlingsprogrammet bygger på att man inte har diagnoser. Men de har ju börjat fatta lite nu… lite smått.

När Mattias fick sin dom i hovrätten hade han precis påbörjat en behandling på Anova på Karolinska sjukhuset, det är ett centrum med forskningsbaserad expertis kring sexuell problematik, och som jobbar med att förebygga sexuell och reproduktiv ohälsa och sexuellt våld. Han hade själv sökt sig dit.

– För mig hade det bästa varit att få fortsätta där. De har ett multidisciplinärt team med psykologer och terapeuter. De är experter och vet precis hur de ska lägga upp behandlingen. Här på anstalten är det lekstuga, de vet inte vad de håller på med.

I cellen där Mattias tillbringar halva dygnets timmar finns en säng, tv, anslagstavla, skrivbord, stol, garderob, handfat och en spegel som inte är gjord av glas. Det finns ett skåp där man kan låsa in sina tillhörigheter. Ovanför sängen sitter en hylla för böcker och andra saker.

Som sexualbrottslingar separeras de från de andra internerna på fängelset. Och det är helt nödvändigt, konstaterar Mattias.

– Annars skulle vi bli misshandlade och dödade.

Han berättar att varje gång hans avdelning ska förflytta sig inne på anstalten så ropar personalen i radion att »nu rör sig grupp A från X till X« för att förhindra att de sexualbrottsdömda möter andra interner – ens genom stängslen.

– Men det händer ibland att vi råkar gå förbi varandra – även om det ju är stängsel emellan. Då skriker de att vi är svin och äckel och borde dö.

Hur hoppas du att livet kommer att bli efter att du har avtjänat ditt straff?

Mattias svarar först inte. Som att han inte vill prata om det. Eller inte tänka på det. Sedan säger han att det är svårt att veta vad man vill, när man inte har kontakt med sina känslor. Att det är svårt att ens veta vem man är.

– Jag vill upptäcka vad jag vill. Jag drömmer om att få den här terapin som handlar om att återuppväcka sitt känsloliv och sitt verkliga jag. Och förhoppningsvis få någon mening med livet. Jag har aldrig haft någon. Och de säger ju att det går, men att det tar ett år i terapi. Så det är väl det jag drömmer om.

Carolina Hemlin & Anna Dahlqvist är Ottars chefredaktörer

Mattias heter egentligen någon annat.

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!