»Jag avundas Linda Skugge«
Varför anses vissa mänskliga upplevelser för vulgära för kultursidorna? Tomas Hemstad efterlyser fler berättelser utan spärrar.
När jag nyligen började dejta den första mannen jag träffat efter min mans död kunde vi inte ha sex. Han hade balanitis, en inflammation runt ollon och förhud som kan drabba vem som helst, men som är särskilt vanlig hos diabetiker, vilket han också är.
Själv deltog jag i en kontrollerad medicinsk studie runt hiv som krävde att jag slutade ta mina mediciner och lät viruset reproducera sig i mitt blod igen. Sex kan vara så jävla komplicerat, speciellt när man passerat 40 och har olika sjukdomar.
Är det TMI? (too much information, red. anm.) Sånt som vi ska akta oss att kladda med i kulturspalterna? Eller tillhör det de delarna av den mänskliga upplevelsen som vi sällan talar om, och som vi som skribenter bör belysa?
»Jag har valt att då och då lämna ut intima detaljer om mitt sexliv, min fysiska och mentala hälsa, min sorg. Det har alltid funnits en tvekan inför det, just för att det i Sverige ses som ofint.«
Det har talats om intimitet på svenska kultursidor under sensommaren och hösten. Om skribenter som använder sina egna liv som stoff till krönikor, om självupptagna författare och om Linda Skugges Onlyfans.
Olika samtal som möts i sina försök till att definiera var gränserna går mellan fint och fult, vilka som är pinsamma och vulgära och vilka som är coola, svala och distanserade, såsom dylika debatter i Sverige tenderar att göra.
I våras läste jag äntligen Cookie Muellers samlade texter, utgivna som Walking through Clear Water in a Pool Painted Black. Cookie Mueller var en av regissören John Waters återkommande skådespelare, en krets som brukar kallas »Dreamlanders«.
Hon var också ibland strippa, heroinist, konstkritiker och en del av kulturens avantgarde var hon än råkar befinna sig. På bokens omslag, ett fotografi av Nan Goldin, smilar hon teatraliskt mot kameran från utkanterna av en fest. Muellers texter är skrönor, hon förklarar för läsaren hur hon fått sina olika ärr.
När hon skriver om en våldtäkt som hon råkar ut för som om det är ett äventyr, vet jag inte hur jag ska förhålla mig som läsare. Det känns så skevt, så fel. Men Mueller oroar sig inte över sin publik. Hon är alldeles för upptagen med att leva.
»När Skugge skriver så är det inte för att väcka sympati. Hon skriver bara om sitt liv, utan att censurera sig. Tvärtemot hur det låtit i debatten är detta extremt ovanligt.«
Hon är en dålig mamma, besvärlig och politiskt inkorrekt, hon knarkar och hankar sig fram och ber inte om ursäkt för något alls. Men precis som Skugge är hon aldrig tråkig, alltid läsvärd. 1989 dog Cookie Mueller av aids, några månader efter sin man, konstnären Vittorio Scarpati. Hon blev 40 år gammal.
I sammanhanget är Linda Skugges Onlyfans relativt oskyldig. Men där Mueller befann sig, i den amerikanska kulturens underjord, är Skugges förehavanden ofta föremål för publik debatt i Sverige.
Pornografi som fråga har vi i Sverige alltid haft svårt att diskutera med de nyanser som ämnet kräver. Men att just Linda Skugge ännu en gång står i kontroversernas centrum handlar också om att andra skribenter – däribland jag – avundas henne. När Skugge skriver om sitt liv så är det inte för att väcka sympati eller vara allmänmänskligt relaterbar. Hon skriver bara om sitt liv, utan att censurera sig.
Tvärtemot hur det låtit i debatten är detta extremt ovanligt. I Sverige är gränserna för hur mycket man får vara i offentligheten väldigt tydliga, och de har Skugge aldrig brytt sig om. Medan vi andra letar efter gränserna tycks hon röra sig fritt.
Precis som Linda Skugge har jag gjort porr och jag har haft sex mot betalning. Det vet jag även många andra fakturerande kulturarbetare som har gjort. För de allra flesta kulturarbetare är den ekonomiska verkligheten komplicerad. Är det ett ointressant samtal? För nära?
Jag vill tro att det finns plats för såväl gränslösa exhibitionister som skriver om sina egna könsorgan som oknullade akademiker med eksem som producerar prosa så torr att sidorna fattar eld när de gnider mot varandra. De fyller olika funktioner. Däremot vet jag inte hur värdefulla texterna om texterna är. Texterna som drar gränserna. Texter som den här.
Är det så här vi saltar jorden som producerar skribenter som Linda Skugge och Cookie Mueller? För inte är det att man skriver om sex, förhållanden och relationer utifrån sig själv, utan hur, och vem som håller i pennan.
Jag är givetvis partisk, men jag vill veta mer om hur diabetiker och hivpositiva får ihop sexlivet. Men jag vill absolut också läsa om hur dejtande ser ut i samhällsskikt som jag inte tillhör.
»Jag vill absolut läsa om hur professionella porrskådisar gör med barnpassning, eller hur sexlivet fungerar för papperslösa som sitter ihoptryckta i överbelamrade enrumslägenheter.«
Jag vill absolut läsa om hur professionella porrskådisar gör med barnpassning, om haschlangare med potensproblem, eller hur sexlivet fungerar för papperslösa som sitter ihoptryckta i överbelamrade enrumslägenheter.
Jag tror inte att problemet är navelskådande texter, utan känslan av att det är samma sorts navlar vi stirrar ner i gång på gång.
Jag har valt att då och då lämna ut intima detaljer om mitt sexliv, min fysiska och mentala hälsa, min sorg. Det har alltid funnits en tvekan inför det, just för att det i Sverige ses som ofint. Jag har ibland valt och valt bort vad jag delar med mig av, för att jag varit rädd om mitt anseende eller oroad för att skapa rabalder. Cookie Muellers texter saknar helt de spärrarna.
Hon skriver som att hennes liv kan ta slut när som helst, och som att varje upplevelse är en saga. Jag önskar att jag kunde skriva likadant.
Tills vidare får jag nöja mig med att konstatera att min nya partner förhud läkte, och att jag återupptog medicineringen och nu har omätbara virushalter i blodet igen. Sexet funkar fint nu om det var någon som undrade. Och det var det nog.
Tomas Hemstad är krönikör i Ottar, bosatt i San Francisco.
