Hbtqi-förälder i Italien: »Jag är en spökmamma«

I Italien blir det nu allt svårare för samkönade par att vara föräldrar till sina barn. Detta efter att landets nationalistiska extremhögerregering ledd av Giorgia Meloni slår ner på hbtqi-personer, som förlorar nyvunna rättigheter och möjligheter. Till exempel att vara vårdnadshavare åt sina egna barn.
– En absurd situation, säger Giulia Garofalo Geymonat, en av de drabbade, som talar om sig själv som spökmamma.

Makarna Giulia Garofalo Geymonat och Denise Rinehart bor på översta våningen i ett gammalt trevåningshus i sten i ett lummigt bostadskvarter strax utanför Bolognas historiska stadskärna.

»Jag kan inte hämta min son i skolan eller följa med som vårdnadshavare på läkarbesök, om inte min fru har skrivit under ett särskilt tillstånd.«

Denise är amerikanska, biologisk mamma och juridisk vårdnadshavare till parets äldsta son. Via Korea, Chicago och Lund i Sverige – där Giulia, som är från Pisa – forskade under tre år, har paret hamnat i den här staden. Och det är ingen slump.

– När vi skulle få vårt andra barn såg vi Bologna, (ett traditionellt vänsterfäste red. anm.), som en av de mest hbtqi-vänliga städerna i Italien, och som en plats där vi skulle få möjlighet att vara föräldrar och legala vårdnadshavare båda två på riktigt, säger Giulia Garofalo Geymonat när vi slår oss ner vid familjens köksbord.

I staden fanns nämligen en borgmästare som de visste var vänligt inställd till att registrera föräldraskap i folkbokföringen även för den icke-biologiska föräldern i lesbiska par.

I Italien är lagstadgat samkönat föräldraskap långt ifrån en självklarhet. Det finns ingen lag som reglerar detta.

När Italien 2016, som ett av de sista stora länderna i EU, legaliserade samkönade partnerskap så mäktade inte parlamentet med att samtidigt driva igenom rätten till föräldraskap och gemensam vårdnad, på grund av det starka motståndet (från konservativa nationalister och ultrakatoliker) som fanns.

– Det enda försöket till att reglera föräldraskapsfrågan handlade om att det lämnades ett litet utrymme för den icke-biologiska föräldern att adoptera i särskilda fall, det vill säga det blev ett fall för domstolarna att avgöra, men inte en rättighet, förklarar Angelo Schillaci, docent i offentlig rätt vid Sapienzauniversitetet i Rom.

Men i landets kommuner fanns det stora behov av att administrera födelsebevis och andra folkbokföringsärenden för alla invånare, även samkönade par och deras barn.

»I staden Padova tog myndigheterna det ett steg längre och drog tillbaka registreringar av vårdnadshavare retroaktivt.«

– Efter att lagen om samkönade par antagits började en del kommuner efter lägre domstolsbeslut och på uppdrag av borgmästarna att utfärda födelsebevis där både den lesbiska mamman, som fött barn i Italien efter insemination av donator i utlandet, och den icke-biologiska mamman, registrerades som föräldrar och därmed legala vårdnadshavare, säger Schillaci och tillägger:

– Staden Padova lär ha varit en av de första städerna men då, 2017, höll de låg profil och gick inte ut med det i media.

När Turins borgmästare Chiara Appendino från partiet Femstjärnerörelsen bestämde samma sak året efter, gjorde hon det officiellt med förhoppningen att införa en praxis som så småningom skulle bereda väg för en lagändring.

Nu, några år senare, är utvecklingen den helt motsatta. I år har de religiösa ledarna i flera stora kommuner, såsom i Milano och Syrakusa, beordrat borgmästarna att genast upphöra med att registrera icke-biologiska föräldrar till nyfödda barn i lesbiska par. I staden Padova tog myndigheterna det ett steg längre och drog tillbaka registreringar av vårdnadshavare retroaktivt.

Giulia Garofalo Geymonat är, trots många års kamp, alltså inte registrerad förälder och vårdnadshavare till sitt första barn som frun, amerikanska Denise Rinehart, fött i Italien efter insemination med en donator i utlandet.

Det gör henne bakbunden i många dagliga situationer.

– Jag kan inte hämta min son i skolan, skriva under att han kan åka på skolutflykt eller följa med som vårdnadshavare på läkarbesök, om inte min fru har skrivit under ett särskilt tillstånd. Och skulle något allvarligt hända skulle sjukvårdspersonalen kunna vägra att jag närvarar vid en operation eller större ingrepp, säger Garofalo Geymonat.

De beskriver hur varje vardaglig situation blir en förhandling och vädjan till de inblandade att gå dem tillmötes, såsom att få läraren att godkänna att båda hämtar barnen från dagis och skolan.

Dessutom. Om Giulias fru Denise skulle gå bort har Giulia ingen som helst rätt att ha vårdnad om barnet.

– Det enda jag har om det skulle hända är vår tillit till varandra och till Denises familj, att de låter mig fortsätta vara förälder trots att jag inte är legal vårdnadshavare på pappret, säger Giulia.

»Jag är en spökmamma. Jag är mamma, men har inte rätt till min son och han har inte rätt till sin ena förälder.«

Skulle paret separera är det samma sak, Giulia har inte laglig rätt till deltidsvårdnad om det gemensamma barnet.

– Jag är en spökmamma. Jag är mamma, men har inte rätt till min son och han har inte rätt till sin ena förälder.

Dagen efter vi ses ska deras fall – ett unikt sådant – upp i Italiens Högsta domstol.
– Vi kommer inte vara på plats, men prövningen av fallet inleds i Högsta domstolen imorgon, säger Giulia.

– Vi hade aldrig kunnat föreställa oss vad det här skulle leda till när vi gjorde en första anmälan till tingsrätten i Pisa 2016, säger paret samstämmigt samtidigt som de serverar en kopp italienskt kaffe.

Utanför är det närmare trettio grader och oktoberhösten känns avlägsen.
De beskriver att beslutet att driva fallet i domstol var ett sätt att göra aktivism på ett väldigt konkret sätt. Och något de gjorde för hela hbtqi-communityn.

Paret förlorade i första instans. De överklagade och hovrätten i Florens gav paret rätt. Motparten, staten valde dock att överklaga till Högsta domstolen, som alltså beslutade att pröva fallet, eftersom det skulle bli prejudicerande. Trots att det inte var så många år sedan de valde att ta fallet till domstol beskriver Denise det som en annan epok.

– Då var tidsandan hoppfull, en lag för samkönade partnerskap var på gång och det blåste positiva vindar, vi såg liksom en öppning. Men den har sakta strypts sedan dess och nu känns det bara som det är ett litet hål kvar, och det är där vi måste försöka komma igenom, säger hon.

De är inte beredda att ge sig, inte minst för sina barn har de drivit på och engagerat sig länge.

– Vi vill så gärna att det här ska gå igenom så vi kan vara både mammor och legala vårdnadshavare båda två. För våra barns skull, säger Denise och Giulia instämmer och tillägger:

– Sedan är det också många som stödjer oss och följer vårt fall, och rent allmänt är regnbågscommunityn väldigt engagerad i de här frågorna, eftersom det är många som är berörda av dem.

Men det börjar infinna sig en trötthet hos paret.

– Vid varje enskilt tillfälle jag följer med min son i kontakt med myndigheterna och sjukvården måste jag förklara situationen för personen jag har framför mig och be hen acceptera mig. Samtidigt står min son bredvid och tvingas höra allt varje gång, säger Giulia.

Därför har paret också beslutat att förklara för det äldsta barnet att han har ett amerikanskt pass, trots att han är född och uppvuxen i Italien, eftersom han är Denises biologiska barn. Medan brodern, som är ett och ett halvt år och Giulias biologiska barn har två legala vårdnadshavare och både ett italienskt och ett amerikanskt pass.

För att den äldsta sonen ska kunna bli italiensk medborgare måste Giulia bli erkänd som juridisk vårdnadshavare.

I Italien tenderar folket att vara mer progressiva än politikerna inom många områden, så jag frågar om inte italienarna är mer vänligt inställda till samkönade par och föräldraskap än politikerna?

Giulia är inte helt övertygad.

– Grejen är att många kanske säger att de är okej och inte alls lägger sig i hur folk lever och älskar, men kunskapen är extremt låg, säger hon.

– Människor vet inte hur vi har det. Att vi inte kan ta samma ansvar för våra barn i det dagliga livet på grund av de här hindren, fyller Denise i.

»Den här regeringen driver tydligt en politik mot kvinnors rättigheter, mot hbtqi-personer och mot flyktingar.«

Konstitutionen, europeisk rätt men framför allt internationell civilrätt är vad paret har åberopat i sitt fall.

– Den här regeringen driver tydligt en politik mot kvinnors rättigheter, mot hbtqi-personer och mot flyktingar, säger Giulia.

Hon och Denise anser att folk mer öppet uttrycker homofobi i samhället sedan politikernas retorik mot hbtqi-personer hårdnat.

Angelo Schillaci, från Sapienzauniversitetet, kallar Melonis politik för en attack på hbtqi-communityt och menar att den är styrd av ideologi.

Men, tillägger han, sedan lagen om samkönade partnerskap antogs 2016 har det skett förflyttningar åt det positiva hållet, både i den folkliga opinionen och bland politiker.

– Betydligt fler är idag positiva till att samkönade par som lever tillsammans också ska få ha vårdnad om barnen tillsammans, säger han och refererar till opinionsundersökningar som visar just detta.

»Betydligt fler är idag positiva till att samkönade par som lever tillsammans också ska få ha vårdnad om barnen tillsammans.«

Den enda möjlighet som finns idag, nämligen att adoptera i särskilda fall är inte en värdig möjlighet, anser Schillaci.

– Den granskning du utsätts för om du ansöker om adoption av ditt eget barn är extremt prövande; ekonomiskt, tidsmässigt men inte minst känslomässigt. Du måste blotta dig och ditt liv totalt.

EU-parlamentet har fördömt Italiens beslut att inte registrera båda föräldrarna i samkönade par i en resolution.

När vi bryter upp skyndar Giulia iväg på cykeln för att hämta barnen på dagis och i skolan medan Denise ska förbereda en barnteaterlektion. Hon hinner snabbt visa mig hur hon skapat utrymme i vardagsrummet för att ta emot eleverna.

– Tänk att få använda all den tid och energi som går åt till det rättsliga till att skapa istället, kanske bygga en teaterföreställning om hbtqi-familjer och föräldraskap och arbeta med frågorna på ett mer kreativt sätt, säger hon.

---

Text och bild Christin Sandberg

Läs mer om Italien i Ottar:

• Global allians mot genus (2019)