»Jag älskar mitt jobb«
Tempot är högt på hälsokliniken i det största palestinska flyktinglägret i Jordanien. Men Unrwa har bara sin finansiering säkrad fram till den sista juni. Ottar besökte kliniken i Amman och följde arbetet i skuggan av kriget i Gaza.
Anam Tahas robusta skrivbord är överhopat med pärmar, broschyrer, kaffekoppar och näsdukar i en pappershållare. Solen letar sig in mellan de blå gardinerna i rummet där hon varje dag möter nya patienter. Utanför pågår gatulivet och vardagen i New Amman Camp, ett palestinskt flyktingläger som lokalt brukar kallas för Al-Wehdat.
Flyktinglägret, som upprättades 1955, ligger i sydöstra Amman, men omges inte av några murar. Även om det är mycket fattigare än andra delar av Jordaniens huvudstad, har det med åren blivit en del av stadslandskapet. Ungefär 62 000 personer bor här, i ett område som bara är en kvadratkilometer stort. Hälsokliniken ligger i en stor beige byggnad med klarblå fönster och dörrar. Glada muralmålningar täcker väggarna.
Anam Taha kastar en blick mot den öppna dörren som leder ut mot väntsalen. Bara den här dagen ska hon träffa minst fyrtio personer. Tempot på arbetsplatsen är högt.
– Kvinnor kan vända sig till mig med alla möjliga frågor och problem. Det här är också en privat plats där man kan känna sig trygg. Jag älskar mitt jobb och vill förse mina patienter med den bästa vården, säger Anam Taha.
Kvinnohälsa är en viktig del av klinikens verksamhet och innebär att alla palestinska kvinnor i flyktinglägret – men också från andra delar av Amman – har rätt till avgiftsfri vård och konsultationer. Det kan handla om hjälp och medicin för att lyckas bli gravid, men också om tillgång till preventivmedel och akut-p-piller. Ibland handlar det om svårare situationer, om att bistå med mentalt stöd och hjälp i situationer där det förekommer våld i hemmet.
Anam Taha har arbetat med familjeplanering på Unrwa i över 20 år och hjälpt tusentals palestinska kvinnor i alla åldrar. Särskilt minns hon en kvinna som varit gift i fem år, lidit av urininfektioner och inte kunde få barn.
– Men vi gav henne medicin och till sist blev hon äntligen gravid. Hon blev så glad. Det är sådana hjälpinsatser som gör att man vill fortsätta arbeta, berättar hon.
I slutet av januari hävdade Israel att tolv Unrwaarbetare, av sammanlagt 13 000, var inblandade i Hamas attacker mot Israel den 7 oktober. Det internationella svaret kom snabbt, med 16 länder som plötsligt stoppade sitt bistånd till FN-organet. De flesta länder återupptog efter några månader finansieringen. En tung oberoende FN-beställd utredning, som letts av Frankrikes tidigare utrikesminister Catherine Colonna, slog nyligen fast att Israel saknar grund för anklagelserna. Nu har även Tyskland återupptagit finansieringen. Men fortfarande har alla medel från den största givaren USA stoppats till åtminstone den 25 mars 2025.
– Vi saknar fortfarande 31 procent av vår budget för 2024. Det här hotar inte bara verksamheten i Jordanien, utan i hela regionen och särskilt i Gaza. Unrwa är den viktigaste institutionen för nödhjälp i Gaza, säger Widian Othman på Unrwa i Amman.
»Skolor och kliniker har bombats till grus.«
Samtidigt försvåras FN-organets arbete i Palestina för varje dag. The Guardian har granskat interna FN-dokument och rapporterade så sent som i mars om hur israeliska myndigheter sedan krigsutbrottet trakasserat och motarbetat Unrwas arbete på den ockuperade Västbanken. I östra Jerusalem har högkvarteret tillfälligt fått stänga efter upprepade mordbränder.
The Guardian skriver att Israel bedriver en »systematisk kampanj« mot FN-organet. I Gaza har 188 Unrwa-anställda dödats i israeliska attacker, i det som enligt internationell rätt utgör krigsbrott. Skolor och kliniker har bombats till grus. Men den indragna finansieringen får också effekt i hela regionen. Inte minst för vårdpersonalen som arbetar på hälsokliniken i Amman.
En våning upp ligger mottagningen där klinikens barnmorskor arbetar. Mjuk pianomusik strömmar på låg volym ur högtalare överallt i väntrummen, med gula falnande väggar.
I ett av rummen är ett nyblivet föräldrapar på besök. Najwa Husni, sjuksköterska på Unrwa sedan 25 år, mäter vant längden på ett fyra dagar gammalt spädbarn. Om bara någon månad ska bebisen på återbesök för vaccinering. I ett annat ljusgult rum, där fönstrens gardiner är prydda med nallebjörnar, sitter barnmorskan Enas alSwie med en telefon i handen och bockar av namn på en lista. Den här dagen ska hon kalla gravida kvinnor till kontroller.
– Jag valde egentligen inte att bli barnmorska, det bara blev så. Jag har alltid velat arbeta humanitärt. Nu har jag en sådan speciell relation till de här kvinnorna jag följer. Det känns som att vara en del av deras familj, säger Enas al-Swie.
Om Enas blir sjuk, måste hennes kollega ta hand om dubbelt så många patienter. Men det finns i dagsläget bara tre barnmorskor på kliniken.
– Förut fick gravida palestinska kvinnor som besökte Unrwas kliniker en korg med matnyttiga saker inför födseln, och efter födseln fick de en annan korg med bland annat mjölkersättning. Korgarna är sedan länge borta, i takt med att budgeten krympt, säger doktor Rashad Hamdan.
Jordanien har över 2,3 miljoner palestinska registrerade flyktingar, det största antalet registrerade flyktingar i de länder där Unrwa har sin verksamhet. Om kliniken i Al-Wehdat i framtiden skulle stänga skulle det inte bara innebära att tusentals kvinnor i flyktinglägret stod utan vård, utan även få stora konsekvenser för personalen. Unrwa är också en av de största arbetsgivarna i Jordanien.
På hälsokliniken i Amman fortsätter vårdpersonalen att slita hårt, trots att det saknas vikarier och framtiden är oviss. Maram Mahmoud Alawawdeh, översjuksköterska, älskar sitt jobb, men säger att arbetsbelastningen är hög.
– Jag är så orolig inför framtiden, även patienterna oroar sig nu. Hon berättar att kliniken försöker hjälpa vårdpersonalen i Gaza och att de har skickat ett medicinförråd till sina kollegor.
– Från Jordaniens fältkontor skickar vi medicin till Gaza. Vårt lager började sina men nu har vi tack och lov fått påfyllning igen, säger Maram Mahmoud Alawawdeh.
Text och bild: Julia Lindblom, frilansjournalist.