»Ingen frågade mig hur jag ville fortsätta med sporten«

Leon Reuterström var fem år när han började spela ishockey i Leksand och eftersom det var få flickor i hans åldersgrupp hamnade han i ett pojklag. Han blev målvakt och där i kassen kände han sig hemma.

− Man har väldigt stora skydd som målvakt och det tyckte jag såg häftigt ut, minns han.

Han beskriver de första åren inom hockeyn som härliga och problemfria. Omgivningens syn på kön var avslappnad, och hemma fanns inga invändningar mot Leons grabbighet, fast hans tilldelade kön var tjej. Han upplever att det för honom rådde en omedvetenhet kring kroppen.

Bland lagkamraterna var Leon en i gänget, men det förändrades under de tidiga tonåren. Då fick han inte byta om med de andra längre utan stod ensam i domarens omklädningsrum. Platsen i pojklaget kändes inte alls självklar längre.

− Det fanns ju ett damlag och för tränaren var det en naturlig övergång för mig att gå dit, säger han.

I det nya laget behövde han inte byta om ensam längre, men det kändes inte alls bra, utan bara jobbigt. Leon utvecklade könsdysfori och ett starkt obehag inför menstruation och de mer feminina formerna som han såg på sig själv.

− Jag förstod inte varför det skavde så. Jag försökte skjuta undan det och fokusera på hockeyn.

»Varför frågade de inte om jag ville fortsätta träna eller bli tränare?«

Leon Reuterström

Först flera år senare skulle polletten trilla ner. Han berättar att hockeyn blev en frizon under det långa året då han väntade på att få påbörja utredning för könsdysfori.

− Ute på isen spelar det ingen roll vem du är. Alla har samma syfte och man går helt in i det, säger han.

När han fick sin diagnos och tillgång till hormonbehandling var Leon mitt i hockeykarriären. Han spelade i Leksands IF och i damernas högsta liga i Sverige, SDHL. Det var mitt i säsongen – och snart skulle han börja på testo? Det gick inte. Det är doping.På spelarkonferensen i slutet av säsongen kom
han ut för laget och tränaren.

− Det satt långt in. Jag hade målat upp olika skräckscenarier, men de tog det bra, säger Leon. Fast i efterhand har han funderat på varför alla, inklusive han själv, bara accepterade att hormonbehandlingen innebar att det var slut med hockeyn för hans del. Han kunde ju ha fortsatt att i alla fall träna med sitt lag, eller blivit tränare.

− Det var ingen som frågade mig hur jag ville fortsätta. Varför erbjöd sig inte klubben att kolla upp reglerna och se om det fanns någon lösning? Varför frågade de inte om jag ville fortsätta träna eller bli tränare?

En annan idrottare som själv varit aktiv på elitnivå och samtidigt transidentifierad är Noel Filén Hammarström. Noel var nyckelspelaren i basketlaget. Basket är en lagsport och teamet betyder allt. Noel kände alltid sig som en del av gänget, och det var inga konstigheter när han berättade om sina planer att söka könskonfirmerande vård. Laget var som en andra familj, som »en massa extramorsor«, säger han och ler, och berättar om en spikrak resa mot en toppkarriär som tog en abrupt vändning den dagen han bestämde sig för att söka vård och starta hormonbehandling.

Noel kom ut som trans efter en träning. När han berättade grät alla, säger han. Idag har Noel hunnit bli 22 år och följer vännerna från sitt tidigare lag med glädje, där vissa spelar basket på internationell nivå. Och Noel är tränare och inspiratör, för att ge andra unga hopp. För dem är han samma gamla Noel, men han är inte är en del av basketbubblan på samma sätt i dag.

– Jag är inte med i gemenskapen längre, det blir ju så, säger Noel.

Egentligen var han inte redo att släppa basketen ännu, han hade mer att hämta i hallen. Vad har idrottsvärlden för ansvar för att främja allas rätt till att utvecklas inom idrotten och för att inte skapa utsatthet för enskilda individer?

Som idrottsvärlden är uppbyggd, med den starka könsuppdelningen, ser Leon Reuterström inte att han hade haft någon möjlighet att fortsätta som elitspelare.

− Man säger hela tiden att hockey är för alla, men så är det uppenbarligen inte.

Efter att Leon hade fått sitt nya personnummer hade han rent teoretiskt kunnat försöka komma med i ett herrlag. Fast att det skulle gått ser han inte som realistiskt, inte minst på grund av att processen att få ett nytt personnummer kan ta tid.

− Att vara borta så länge fungerar inte när du elitsatsar. Det räcker att du är sjuk en vecka så tappar du jättemycket, och då skulle jag dessutom ta mig från damlaget in i herrlaget? Nej, det hade inte gått, säger han.

Han är inte säker på att han ens skulle vilja spela i ett herrlag.

− Det skulle vara jobbigt med omklädningsrummet och machokulturen inom hockeyn. Jag vet inte om jag skulle känna mig bekväm. Jag tycker det är synd att idrotten ska vara så könsuppdelad. Det borde finnas fler mixade lag.

»Det är ju inte så att jag blev hulken bara för att jag började på testo, tyvärr.«

Leon Reuterström

Att fortsätta spela i damlag vill Leon – som är 24 år idag – inte, men han tycker att möjligheten borde finnas. Han tycker att det görs för stor grej av att det skulle vara orättvist mot andra idrottare att låta transpersoner tävla, oavsett om det är transkillar som vill stanna i sina damlag eller transtjejer som vill tävla på damsidan, vilket diskussionen oftast handlar om.

Leon understryker att han inte anser att man ska mjuka upp reglerna kring doping, men han tycker att transpersoner som har hormonbehandling på recept borde få dispens och kunna fortsätta tävla.

− Även med hormonbehandlingen hade jag inte varit starkast i mitt gamla lag. Det är ju inte så att jag blev hulken bara för att jag började på testo, tyvärr.

FAKTA: Kön och hormoner inom idrotten

Träna och tävla — olika regler. Antidoping Sveriges dispenskommitté bedömer om den medicin en elitidrottare tar ger en orättvis fördel. Bedömningen utgår ifrån internationella riktlinjer. Det är upp till varje idrottsförbund att ta fram de regler som ska gälla för transpersoner och ickebinära att träna, men när det kommer till tävling så följs gemensamma regler.

Så här svarar två av de svenska idrottsförbunden:

Gymnastik

Helen Åkerman, föreningsstödjare på Gymnastikförbundet:

— Inom gymnastiken finns inga hinder i sig att träna, oavsett transition eller egna önskemål.

— När det gäller tävling får man tävla i den tävlingsklass man själv väljer upp till och med junior-SM. Från och med senior-SM följer vi IOC consensus och World Athletics Eligibility Regulations, vilket i korthet innebär att det finns regleringar gällande testosteronnivå som styr möjligheten att tävla. Det kan också krävas dispens och läkarintyg.

Basket

Camilla Altéus, verksamhetsutvecklare på Svenska Basketbollförbundet:

— Det finns inga dispenskrav eller restriktioner oavsett ålder och nivå för träning.

— I tävlingar upp till och med U12 finns inga dispenskrav eller restriktioner. På många håll tränar och tävlar tjejer och killar tillsammans i dessa åldersgrupper, oavsett. Det är upp till varje förening.

— Landskamper, Ungdoms-SM, samt förbundsserierna, omfattas av antidoping och då är det hormonnivåer som är definierade av Antidoping Sverige som styr.

Text Andi Malm är aktivist inom transfrågor och idrott.
Charlie Olofsson är frilansjournalist.

Foto Johanna Hanno