I vurmen för tvåsamhet glöms #metoo

I regissören Lasse Långströms queera filmvärld blandas John Bauersk naturromantik och trolldom med pornografi och antifascistiska lustmord på hetero-, cis- och maskulinitetsnormer. Det är ett burleskt, snuskigt och oerhört humoristiskt konstnärskap som syresätter queera drömmar genom erotiska hämndfantasier på lycramän, konstnärsgenier och allianspolitiker.

Multimedia-installationen Fantasiskogen har nyligen gått att uppleva på Galleri 54 i Göteborg och i samband med Cinema Queer i Stockholm. Den skapade en välbehövlig och förtrollad spelplats för queer utopisk strävan. Det hade knappast gått att komma längre bort från den offentliga sexdebatt som samtidigt blossade upp under hösten.

I debatten om vad som påstås vara en samtida »sexkris« ignoreras att queer kultur överhuvudtaget existerar. Det är inte konstigt att den framstår som så fantasilös i sin snäva pendelrörelse mellan gammal hederlig trofast heterosexuell tvåsamhet och kravlösa slit-och-släng-relationer som de enda tänkbara möjligheterna till sex och samlevnad.

Bland de mest uppmärksammade bidragen finns Josefin Holmströms personliga text (SvD 18/10) om att dejta »kanske-män« i vad som ter sig som en utdragen audition i ett outtalat ingenmansland. Holmström läser av männen och spelar rollen som beundrarinna, musa och psykolog. Framförallt spelar hon frigjord och obrydd. Vad hon egentligen drömmer om, men inte vågar uttrycka, är ett stadigt familjeliv och en man som följer med till Ikea.

»Debattörerna är inte intresserade av dialog kring vad sexpositivism innebär. Ärendet är snarare att vädra känslan av vantrivsel i samtidens dejtingkultur.«

Som Kristina Lindquist (DN 28/10) nyktert påpekar är det ytterst problematiskt hur Holmström målar upp modern feminism och den sexuella revolutionen som orsak till »en sönderslagen struktur« som uppmuntrar kanske-männens destruktivitet och blockerar hennes livsdrömmar. »Det sexuella självförverkligandet har kostat för mycket«, skriver Lisa Magnusson (DN 20/10).

Att längta efter långvariga intima relationer är idag mer förbjudet än promiskuositet och sexpositivism, påstår både Magnusson och Holmström. I kontrast till de svenska debattörernas lättvindiga avfärdande av vunna sexuella rättigheter lyfter Lindquist varnande fram de pågående inskränkningarna av aborträtten i Polen.

Flertalet inlägg tycks dock inte alls ha för avsikt att delta i ett sexualpolitiskt samtal. Debattörerna är inte intresserade av dialog kring vad sexpositivism innebär. Ärendet är snarare att vädra känslan av vantrivsel i samtidens dejtingkultur. Därmed glider debatten in i ett poröst mellanskikt mellan feminism och en heterosexuell kvinnlig känslogemenskap – det som kulturteoretikern Lauren Berlant kallar för en intim offentlighet. Berlants arbete om intima offentligheter, inte minst intima kvinnooffentligheter, som ett masskulturfenomen där personliga vittnesmål delas publikt och förstås som kollektiv känsloerfarenhet erbjuder viktiga nycklar för att bena ut det laddade samtalet om sex i Sverige.

Holmströms vittnesmål kan läsas som ett skolboksexempel på vad Berlant benämner som det »kvinnliga klagandets modus« och i analyser av bland annat Onkel Toms stuga, Broarna i Madison County och En hondjävuls liv och lustar diskuterar som utmärkande för den intima kvinnooffentligheten. Det kvinnliga klagandet handlar om att kvinnor lever för kärlek men ständigt blir besvikna. Det ger uttryck för den sentimentala övertygelsen att om bara kvinnors emotionella förmågor skulle uppvärderas så skulle världen bli en bättre plats.

»Det kvinnliga klagandet handlar om att kvinnor lever för kärlek men ständigt blir besvikna.«

Holmströms text är bara ett av många exempel på kvinnoklagandet i svensk intim offentlighet och det är inte förvånande att hon själv drar paralleller till Lena Anderssons romankaraktär Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande. Ester Nilssons olyckliga förälskelse i en ghostande kulturman satte tonen under hela 10-talet. Utgjutelser över »karlar« i allmänhet och kulturmän i synnerhet tog plats i otaliga paneler och krönikor alltmedan den så kallade »väninnekören« stämde in i klagolåten.

Bland det mest besvärande när detta intima samtal om emotionell otillfredsställelse nu blossar upp igen är hur det utformas som om #metoo aldrig ägt rum och som om erfarenheter av våld och övergrepp inte hör dit. Holmström är noga med att framhålla att hennes smärtsamma erfarenheter inte beror på vad hon förminskande kallar för »stereotypt« destruktiva män eller på fysiska blåmärken. Det ligger i linje med Lena Anderssons hårdföra kritik mot samtyckslagen, Kulturprofilens våldtäktsdom och #metoo överlag. Att prata om att känna sig emotionellt och köttsligt utnyttjad och »tagen i anspråk« är en sak, att lagstifta kring faktiskt sexuellt utnyttjande och egenmäktigt förfarande i sexuella möten går inte för sig.

Berlant lyfter fram hur intima offentligheter fungerar som platser för igenkänning och gemenskap, men att de verkar vid sidan av och inte sällan just också misstror det politiska. Tendensen att avpolitisera det sexuella till förmån för känslomässigt bekräftande av vad som beskrivs som allmängiltig kvinnlig romantisk längtan och besvikelse är tydlig i den pågående debatten. Att detta i slutändan bara dubbelbestraffar kvinnor framgår i författaren Sofia Rönnow Pessahs viktiga inlägg (SDS 3/11). Hennes roman Männen i mitt liv, om huvudpersonen Sonias destruktiva dejtingliv, har lyfts fram som exempel på de negativa konsekvenserna av den så kallade »ta för sig sexuellt-feminismen« och på hur obehagliga erfarenheter följer på kvinnors dåliga beslut.

Debattörerna har dock inte bekymrat sig om de manliga karaktärernas oönskade ageranden i den sexuella gråzonen. Erfarenheter av »tjatsex, krav och gränsöverträdelser« är dock vanliga även i etablerade relationer, påminner Rönnow Pessah om.

»Ur detta perspektiv går det också att förstå varför queerfeministisk sexpositivism konsekvent feltolkas och misskrediteras i debatten.«

Att parförhållanden inte automatiskt skyddar kvinnor från negativa sexuella upplevelser är centralt att komma ihåg i den pågående vurmen för romantisk tvåsamhet som har populariserats inte minst genom Liv Strömqvists hyllade seriebok Den rödaste rosen slår ut. Med utgångspunkt i sociologen Eva Illouzs arbete om kärlekslivet i det senkapitalistiska samhället gestaltar Strömqvist träffsäkert hur en avförtrollad »seriell sexualitet« har ersatt livslånga förhållanden och hängiven kärlek.

Medan Illouz, liksom de svenska debattörerna, beskriver kvinnors besvikelse i Tinder-eran som ett symptom på samtiden och en konsekvens av en sexuell frigörelse som gått för långt, så går det med hjälp av Berlant att placera det samtida kvinnoklagandet i den intima känslogemenskapens längre tradition.

Betraktat i ett längre kulturhistoriskt perspektiv handlar dagens vantrivsel inte så mycket om Tinder, nyliberalism eller sexpositivism, utan om ett fasthållande vid och passionerat deltagande i klagolåten över ett universellt och tidlöst kvinnovarande.

Ur detta perspektiv går det också att förstå varför queerfeministisk sexpositivism konsekvent feltolkas och misskrediteras i debatten. Ingen av deltagarna tycks ha besvärat sig med att till exempel sätta sig in i den nyligen bortgångne onanigurun Betty Dodsons arbete eller i bästsäljaren The Ethical Slut, för att bara nämna två populära exempel på hur sexuellt självförverkligande kan förstås och utforskas som politisk och etisk praktik snarare än krass konsumtion. I den heteronormativa kvinnooffentlighetens logik däremot framställs queerfeministisk kunskap som obefintlig – eller syndabock.

»En häpnadsväckande brist på ödmjukhet inför de egna privilegierna.«

Begreppet intim offentlighet är också användbart för att problematisera det avsevärda utrymme som kvinnoklagandet tar upp på i princip varje stor kultur- och ledarsida. Att skribenter med tillgång till dessa plattformar kan hävda att de inte »får« prata om eller känna konventionella heteronormativa begär ger uttryck för en häpnadsväckande brist på ödmjukhet inför de egna privilegierna. Vad dessa skribenter bör fråga sig istället är vilka röster och perspektiv som på riktigt inte hörs i debatten.

Medan det dominerande samtalet präglas av osynliggörande och påhopp på transpersoner och queers så fortsätter, tack och lov, horisonterna att vidgas och nya världar att öppnas upp i Lasse Långströms fantasiskog och annan queer kultur. Som queerforskaren José Esteban Muñoz skrev: »Queer utopisk praktik är att bygga och göra i respons på den status som ingenting som den heteronormativa världen tillskriver oss.«

Ingrid Ryberg är universitetslektor vid Göteborgs universitet, filmforskare och regissör till dokumentären En armé av älskande.