I väntan på livet

I receptionen på BUP frågar de alltid efter personnummer. Love skulle vilja berätta att F:et på legitimationen är ett misstag, fast att förklara tar också mycket energi. Det är jobbigt att behöva komma ut om och om igen.

– På något sätt känns det som att jag aldrig kommer att bli man på riktigt. Det är smärtsamt, och det är förnedrande att behöva beröra det inför andra, säger han.

»På något sätt känns det som att jag aldrig kommer att bli man på riktigt. Det är smärtsamt, och det är förnedrande att behöva beröra det inför andra.«

Om han slapp bli »avslöjad« av sitt personnummer eller id-kort skulle han inte behöva exponera sig som transperson hela tiden. Kanske skulle han kunna gå igenom en passkontroll utan att kallsvettas. I stället för att neka alla under en viss ålder att ändra juridiskt kön borde bedömningen göras från

person till person, tycker Love.

– Många under 18 år är väldigt säkra på vilka de är, säger han.

Mike tycker också att det är fel att hindra någon från att ändra juridiskt kön bara på grund av åldern.

– Det är ju i tonåren många börjar fundera på det här och då borde vi inte mötas av en vägg, säger han.

Operation kan han förstå att han måste vänta med, eftersom det finns en medicinsk poäng med det.

– Då kanske kroppen behöver mogna först, men vi borde få ändra så att vi får rätt namn och kön i våra papper, säger han.

Egentligen går det att ändra sitt namn före 18-årsdagen, men det är vårdnadshavarna som bestämmer och Mikes biologiska pappa vägrar.

– Han tycker inte att jag är riktigt klok. Efter att jag hade kommit ut använde han samma pronomen och namn som tidigare och vägrade acceptera mig, säger han.

Situationen hemma eskalerade och för drygt ett år sedan blev det så illa att han rymde. Nu bor han permanent i familjehem och livet börjar kännas mer stabilt.

– Det går fortfarande upp och ner men jag tror aldrig tidigare att jag har mått så bra som nu, säger han.

LÄS OCKSÅ: Unga transpersoner otrygga i skolan

De senaste åren har varit tuffa.

– Tidigare mådde jag inte alls bra. Jag kände mig inte trygg hemma. Vissa dagar ville jag inte gå hem från skolan så jag stannade så länge som möjligt och försökte att vara hos kompisar så ofta det gick, säger han.

Han beskriver en känsla av maktlöshet både inför sin biologiska pappa, som fortfarande vägrar att hjälpa till med namnbytet, och inför lagstiftningen och byråkratin. Samtidigt finns det ljuspunkter. När han började gymnasiet nu i höst berättade han för sin mentor och rektor att han är transperson och han tycker att han har fått bra stöd. I skolan säger alla rätt namn, både elever och lärare, men när han loggar in på skoldatorn dyker det officiella namnet upp på skärmen.

»Jag är alltid rädd att någon ska se vad det står på datorn eller id-kortet och konfrontera mig. Jag vet vem jag är, men det hjälper inte.«

– Jag brukar försöka sätta mig så långt bort som möjligt från de andra, så att ingen ska se, säger han.

Han har försökt att få inloggningsuppgifterna till datorn ändrade, men det har inte gått. En administratör på skolan har hjälpt till. Hon engagerade sig verkligen, berättar Mike, men det var någon regel som stod i vägen. Så han fortsätter att vinkla bort skärmen och hoppas att ingen ska se. De officiella uppgifterna ges väldigt stor betydelse, upplever han. De tolkas ofta som »sanningen«.

– Jag är alltid rädd att någon ska se vad det står på datorn eller id-kortet och konfrontera mig. Jag vet vem jag är, men det hjälper inte. Står det att du är tjej så är du det, tycker många.

Från regeringens sida har det varit tyst kring 18-årsgränsen. År 2014 kom en statlig utredning som föreslog att åldersgränsen skulle sänkas till 15 år, eller 12 år för den som har stöd från minst en vårdnadshavare. Utredningen föreslog också att lagen skulle ändras så att juridisk och medicinsk könskorrigering separeras från varandra.

Då skulle det inte krävas någon utredning för att få rätt personnummer och kön i id-handlingar utan den som behöver ändra kön kan själv anmäla det till Skatteverket.

I våras meddelade regeringen att de håller på att ta fram ett sådant lagförslag, men det har varit fortsatt tyst om åldersgränsen. Kanske är det för laddat, tror Mike.

– Många tycker att äldre har gått igenom mer och kan mer än unga, men jag vet andra som har gått igenom samma sak som jag som är mer mogna än en del 30-åringar, säger han.

»Till skillnad från hans pappa har hans mamma accepterat hans nya namn och pronomen.«

I Norge är det möjligt att ändra juridiskt kön från sex års ålder, men om du är under 16 år ska du ansöka tillsammans med vårdnadshavare. Mike kan förstå att politiker väljer att att gå den vägen, men han tycker att det ger för mycket makt åt vårdnadshavarna. Han hoppas att det inte kommer till något sådant krav i Sverige, om politikerna väljer att ta bort 18-årsgränsen.

– Det borde vara lättare att få hjälp även om man inte har stöttande föräldrar, säger han.

Till skillnad från Mikes pappa har hans mamma accepterat hans nya namn och pronomen. Hon har ingen ordentlig bostad så han kan inte bo hos henne, men hon motsätter sig inte könskorrigeringen. Tack vare det har BUP på orten där han bor kunnat skicka en remiss till könsidentitetsutredning. Det krävde bara den ena vårdnadshavarens medgivande.

– Hade inte mamma varit okej med det hade det inte gått. Pappa skyller på allt möjligt. Han säger att det kommer bli många resor om jag påbörjar utredningen.

Han tycker att jag ska satsa på skolan i stället, men jag måste ju må bra, annars kommer det att kugga i hela systemet, säger han.

»Det borde vara lättare att få hjälp även om man inte har stöttande föräldrar.«

Love har bra stöd hemifrån. Har fått hjälp av sina föräldrar att byta namn och ta kontakt med ett utredningsteam, fast lagstiftningen rår de inte på.

– Jag önskar att politikerna kunde ta en sekund och lyssna på oss unga. Deras beslut påverkar oss på en djupt personlig nivå, säger han.

Det är fyra år kvar till 18-årsdagen.

– Jag försöker att inte tänka på det. Människor jag inte känner, som aldrig har varit i min situation, bestämmer de här lagarna. Jag fokuserar på det jag kan förändra i stället, som vem jag är i min omgivning. Det tror jag kan ge mer självförtroende.

Charlie Olofsson är frilansjournalist

Illustration Aliz Kivelä

Teckna en prenumeration och få en fin premie – bok eller tygkasse!

Trevlig läsning!

LÄS OCKSÅ: Unga transpersoner otrygga i skolan

Läs mer

Transpersoner otrygga i skolan (Ottar, 2017)