I 40-talsfilmen Test Tube Babies dyker insemination för första gången upp på vita duken. Sedan dess har både Jennifer Aniston och Jennifer Lopez spelat kvinnor som blir gravida genom assisterad befruktning.
Den första filmen om assisterad befruktning är antagligen exploitationrullen Test Tube Babies med premiär 1948. Då en gift man inte kan få barn föreslår läkaren att paret ska testa insemination. Det ansågs konstigt, nästan vulgärt av dåtidens tittare, trots att det i filmens förtexter kallas ”The Miracle of Life”.
Mycket har hänt sedan dess.
Förra året hade Valeria Bruni Tedeschis Un Château en Italie premiär. Filmen bygger på Bruni Tedeschis egna erfarenheter: En 43-årig superrik kvinna som gör allt för att bli gravid.
Nyligen kom en annan film på samma tema, men från ett annat perspektiv. Komedin Delivery Man, en remake på kanadensiska Starbuck, handlar om en man (spelad av Vince Vaughn) som har donerat sperma i sin ungdom, för att som äldre inse att han har flera hundra barn.
Assisterad befruktning dyker också upp i HBO-produktionen Masters of Sex, en biografisk serie om 1950-talets sexualstudie-pionjärer William Masters och Virigina Johnson. Första säsongen kretsar inte bara kring de fertilitetsproblem som läkaren Masters patienter har, utan också kring det faktum att hans fru inte blir gravid på grund av hans motvilliga spermier – något läkaren själv inte vill erkänna. Med hjälp av insemination, som på 50-talet var kontroversiell högteknologi, blir de slutligen gravida. Libby Masters är då redo att ge upp sin önskan om att få barn och vi har sett henne gråtande vika ihop sina små vita virkade småbarnskläder för att stoppa undan dem i ett skåp,
«Temat återfinns till och med i filmer riktade till barn. Pixarfilmen Up är en otippad infertilitetsklassiker.»
Letar vi några år bakåt i filmhistorien hittar vi flera filmer med ofrivillig barnlöshet och assisterad befruktning som tema. I The Kids Are All Right har det lesbiska paret Nic och Jules två barn, som blivit till genom konstbefruktning. I The Back-up Plan spelar Jennifer Lopez en singelkvinna som skaffar barn med hjälp av insemination. I dramaserien The L Word inseminerar lesbiska Bette och Tina hemma och i den romantiska komedin The Switch använder Jennifer Aniston köksredskap för att insemineras. Temat återfinns till och med i filmer riktade till barn. Pixarfilmen Up, där en kvinna råkar ut för missfall och har svårt att få barn igen, är en otippad infertilitetsklassiker.
Ofrivillig barnlöshet har hög igenkänningsfaktor idag. I Sverige har till exempel ett av sex par svårt att få barn. Men verklighetens ofrivilliga barnlöshet är betydligt mer komplex än i hollywoodversionerna. Bakom inseminationer och provrösbefruktningar ryms många olika historier: Ensamstående äldre, lesbiska par, unga heteropar med medicinska problem och fall där det inte går att hitta en förklaring till varför det inte går, trots att det ”borde” fungera. Där finns återkommande missfall och många påfrestande hormonbehandlingar.
«Vi behöver olika slut, även sådana som faktiskt inte innefattar graviditeter och förlossningar.»
Ensidigheten blir kanske allra tydligast när en kommer till sluten. De flesta skildringarna har klassiska Hollywood-finaler, där det efterlängtade barnet kommer till slut. För många ofrivilligt barnlösa som kämpar år efter år blir det inte riktigt så rosenskimrande.
Vi behöver olika slut, även sådana som faktiskt inte innefattar graviditeter och förlossningar. När får vi se en film om ett 50-årigt par som har gått vidare i livet efter många års försök att skaffa barn, eller en 70-årig kvinna som hittat mening med tillvaron även efter misslyckade provrörsförsök? Vi behöver fler skildringar om hur livet är för de som inte blir föräldrar trots att de hade andra planer och drömmar. Livet är inte alltid som i Hollywood, där längtan räcker för att ett barn ska bli till.
Ida Therén är frilansskribent
