Hur ska vi förstå transfobin?

I slutet av april rapporterade CNN att president Trump vill tillåta att transpersoner diskrimineras i sjukvårdskyddssystemet igen, en diskriminering som förbjöds enligt lag 2010. Förra året avbröts Londons prideparad när en antitransgrupp bestående av ciskvinnor la sig på marken framför paraden med transfobiska budskap skrivna på banderoller.

I Sverige har en nygammal debatt blossat upp det senaste året – huruvida det är möjligt att se transkvinnor som kvinnor och därmed inkludera dem i en kvinnoseparatistisk rörelse.

I början av april i år visade SVT:s Uppdrag granskning det omdebatterade »Tranståget och tonårsflickorna«. Programmet har fått mycket kritik för att vara onyanserat och transfobiskt, bland annat för att utgångspunkten i reportaget är att transkillar egentligen är psykiskt instabila tonårsflickor. Har motståndet mot transpersoner ökat i samhället, och inom feminismen? Och vad beror det på?

»Att det överhuvudtaget är en debatt om transkvinnor är kvinnor eller inte, är skitjobbigt.«

Signe Krantz är transkvinna och engagerad inom transfrågor och feminism. Hon menar att transfobin har ökat inom en del feministiska organisationer. Där bemöter man transkvinnor och transfeminina med ett transfobiskt misstänkliggörande; att transkvinnor egentligen är män som utger sig för att vara kvinnor i syfte att infiltrera och skada kvinnokampen.

Vad beror det här motståndet på?

– Okunskap. Men jag tror också det beror på ökad synlighet. Motståndet ökar när en utsatt grupp flyttar fram sina positioner. Så på ett sätt kan man se det här som ett tecken på en positiv utveckling, säger Signe.

– Men att det överhuvudtaget är en debatt om transkvinnor är kvinnor eller inte, är skitjobbigt! Jag har själv blivit personligt drabbad av det.

Kan du förstå den här oviljan att inkludera transkvinnor?

– Nej, jag tycker det är en obefogad oro. Men jag som relativt nyligen började leva mitt liv som kvinnahar inte samma erfarenheter som en ciskvinna och det är också viktigt att erkänna, säger Signe Krantz.

Signe Krantz menar att det blir svårt att föra nyanserade och komplexa samtal om erfarenheter, när utgångspunkten i vissa kvinnorörelser är att exkludera henne fullständigt från kvinnobegreppet.

– Jag är inte mindre kvinna bara för att jag har en annan erfarenhet än en ciskvinna. Kvinnofrågor berör mig och sexism drabbar mig.

Signe Krantz säger att en stor del av den sexismen hon möter beror på att hon identifierar sig som kvinna och inte vilka organ hon har eller inte har.

»Motståndet ökar när en utsatt grupp flyttar fram sina positioner. så på ett sätt kan man se det här som ett tecken på en positiv utveckling.« _{Signe Krantz}

Skulle du säga att det är samma typ av sexism som en ciskvinna möter?

– I många fall, ja. I andra fall, kanske inte. Det är svårt att säga. Därför är det så viktigt att vi fortsätter att föra ett respektfullt och nyanserat samtal där vi
inte utmålar varandra som fiender – utan försöker förstå varandra.

Även om Signe vittnar om ett hårdare klimat för transpersoner inom delar av feminismen och i samhället, ser hon ljus i mörkret. Signe lyfter fram transpersoners inkludering i hatbrottslagstiftningen och en transvård som förbättras succesivt i takt med transpersoners behov.

– Jag är optimistisk. Fler skaffar sig kunskap om vad det innebär att vara trans och hur transfobi ser ut. Vi behöver stöd och hjälp, för vi orkar inte försvara vår existens hela tiden, säger Signe Krantz.

Aleksa Lundberg är författare, skådespelare och journalist som i fjol debuterade med sin självbiografiska roman Bögtjejen. Aleksa Lundberg är välkänd som talesperson och föreläsare inom transfrågor. Hon menar att det är viktigt att komma ihåg att feminismen är mångfacetterad och att en stor del av rörelsen är inkluderande.

– Jag rör mig i många feministiska kretsar där jag som transkvinna ses som en självklar del. Så jag tycker inte man kan säga att det här är ett specifikt problem för feminismen, det motståndet finns överallt, säger Aleksa.

Aleksa Lundberg säger dock att hon till viss del märker av en ökad transfobi inom vissa delar av det feministiska samtalet.

– Transfobin blir tydlig om ett kvinnoseparatistiskt rum vill exkludera vissa kvinnor med förevändningen att vi skulle vara män i fårakläder som vill penetrera en feministisk kamp.

» Jag hoppas att vi är tillräckligt mogna som samhälle i dag. Det vore tragiskt om vi fastnade vid en 40 år gammal konspirationsteori som göder hat snarare än solidaritet.«_{Aleksa Lundberg}

Hur kan man förstå den här bilden av en transkvinna som någon slags misogyn infiltratör?

– Man kan säga att det började med den akademiska avhandlingen The Transexual Empire – the making of the shemale (1979), av Janice Raymond som publicerades på 1970-talet i USA, säger hon.

Aleksa Lundberg förklarar att avhandlingen går ut på en teori om att transsexualism skulle vara ett reaktionärt bakslag mot feminism, i synnerhet mot lesbisk feminism. Janice Raymond menade att alla transkvinnor »våldtar« ciskvinnor genom att reducera »den verkliga kvinnliga utformningen« till en vara, vilken transkvinnor kan appropriera åt sig själva.

»Rape, although it is usually done by force, can also be accomplished by deception. It is significant that in the case of the transsexually constructed lesbian-­feminist, often he is able to gain entrance and a dominant position in women’s spaces because the women involved do not know he is a transsexual and he just does not happen to mention it.« (The Transexual Empire: The making of the shemale, The Athene series, Janice Raymond, s. 103-104)

Det här är den historiska bakgrunden till den transfobiska attityd som yttras i vissa feministiska rum i dag, menar Aleksa Lundberg.

– Det är en konspirationsteori som är helt galen, uttrycker hon.

Även Aleksa Lundberg talar om hur det på många sätt blir bättre för transpersoner i Sverige, allt från sociala attityder till viktig politisk förändring. Hon hoppas att den här utvecklingen fortsätter röra sig framåt.

– Jag hoppas att vi är tillräckligt mogna som samhälle i dag att problematisera den negativa attityden gentemot transkvinnor. Det vore tragiskt om vi fastnade vid en 40 år gammal konspirationsteori som göder hat snarare än solidaritet, säger Aleksa Lundberg.

Joel Mauricio Isabel Ortiz är författare och skribent.

Kvinnolobbyn och transfrågan

​​▶ I slutet på mars höll Sveriges kvinnolobby – en paraplyorganisation som samlar 45 medlemsorganisationer – årsmöte, där det bland annat skulle väljas en ny styrelse. En av kandidaterna var Signe Krantz som nominerades av föreningen Maktsalongen.

​​▶ Enligt Kvinnolobbyn valde valberedningen att inte föreslå Krantz till styrelsen efter att det framkommit att Krantz juridiska kön är man. Detta ledde till stark kritik mot organisationen och till en diskussion i medier och sociala medier om transfobi, och vem som räknas som kvinna i de feministiska rörelserna.

​​▶ Maktsalongen säger att det var först strax innan årsmötet som de fick reda på att Signe Krantz inte var valbar på grund av sitt juridiska kön.

​​▶ Kvinnolobbyn menar att deras stadgar säger att organisationen utgår från juridiskt kön.

​​▶ När Signe Krantz fick reda på att Kvinnolobbyn utgår enbart från juridiskt kön när de avgör vilket kön en person har så valde hon själv att dra tillbaka sin kandidatur, och efter händelsen har Maktsalongen valt att lämna Kvinnolobbyn.

LÄS OCKSÅ: Kamp möter hat