Att odla sin egen originalitet och särart är en svår konst. Många är vi som under uppväxten ägnar oss åt att försöka bli som ”alla andra”, att smälta in. Men är det verkligen möjligt? Maktstrukturer bygger på människans anpasslighet. Det är den krassa verkligheten. På arbetet anstränger vi oss för att vara en del av gruppen. Även privat påverkas vi av osynliga makthierarkier. Vem passar in gänget? Vem är värd att älskas?
Hur hanterar man denna massiva normalitetskultur om man med sin blotta uppenbarelse väcker uppmärksamhet? En som folk lägger märke till utan att man själv kanske vill. Man är för lång, för kort, för ful, för långsam.
Att ha ett funktionshinder ger erfarenhet av att alltid vara den som sticker ut. Personligen har jag (Ylva) mest minnen av sorg när jag i tioårsåldern fi ck psoriasis. Jag trodde jag var dömd att stå utanför resten av mitt liv. Ingen skulle kunna älska mig, med min äckliga hud. På badstranden kunde något barn peka – så som barn gör av pur nyfi kenhet. Det var inte kul. Då. Nu bekommer det mig inte längre. Med tiden insåg jag att det fanns fördelar med ett visst utanförperspektiv. Och vem vet, kanske var mina rädslor bara vanliga tonårskänslor av att inte passa in.
I det här numret av Ottar närmar vi oss sexualiteten hos personer med funktionshinder. Vi har valt att fokusera på synliga sådana. Denna gång. Ändå vet vi att det är omöjligt att täcka in alla aspekter, perspektiv och frågor. Vi har också velat synliggöra de fördomar som många av oss, utan synliga funktionshinder eller med, bär på men sällan talar om.
Kampen mot den kvävande så kallade normaliteten är långt ifrån vunnen. Kanske längre bort än någonsin. I ett samhälle där det ytterst handlar om att prestera fi nns det kanske inget utrymme för de som inte passar in? Därför är det dags att börja bryta tabun och göra upp med våra fördomar. Hur normal är du?
Ylva Bergman, redaktör
Carolina Hemlin, redaktör
