Hur mår du?

Terapi är hett stoff. I höst har flera tidningar startats om psykologi, personerna bakom Språktidningen har lanserat Modern psykologi, Amelia Adamo har släppt en spin off till M-magasin; M Psykologi, och alla medieföretag med anspråk på att hänga med har idag en egen ”psykologspalt”. Till och med finkanalen P1 har en egen psykolog som lyssnare kan ringa och få vägledning av i direktsändning. De största dagstidningarna har haft stora artikelserier om just terapi och psykisk sjukdom under senhösten.

Allt fler tycks också gå i terapi, och de vågar dessutom prata högt om att de gör det, vilket ytterligare bekräftas av hypade teveserier som ”In treatment” där upphovsmännen kan sägas renodla ”Sopranos”-spåret genom att uteslutande skildra återkommande terapisessioner med olika klienter.

Terapi och psykisk skörhet börjar – äntligen – lämna tabuskuggornas land.

Även inom de akademiska kretsarna är terapi på tapeten, och här är tonläget högt. Under sommaren och hösten har ovanligt stora strider rasat. Psykodynamiske giganten Johan Cullberg har gått till attack mot landets läkarutbildningar som hastar igenom psykiatrikurser med hjälp av främst biomedicinska kurser, de så kallade biomedicinarna (som är i majoritet inom den akademiska psykiatrin) har i sin tur dragit till storms mot både psykodynamiker och deras kognitiva beteendeterapi-kusiner (KBT).

Anledningen har varit de nya riktlinjerna för depressionsinsatser som Socialstyrelsen skickade ut på remiss i våras – där de som söker hjälp skulle erbjudas KBT-behandling i stället för, som idag, först och främst antidepressiva preparat.

Den stenhårda kritiken från framför allt biomedicinarna som förordar medicinering, har gjort att Socialstyrelsen skjutit upp beslutet till nästa år.

Förmodligen ligger en del av svaret i att terapi och psykisk skörhet – äntligen – börjar lämna tabuskuggornas land, att vi börjar benämna saker för vad de är och inte gömmer oss bakom luddigheter som ”problem med nerverna” eller ”ont i magen”.

En annan förklaring finns i alla de larmrapporter vars antal växer oroande snabbt och som slår fast att den rika delen av världen upplever en materiell rikedom som aldrig tidigare skådats, medan vår mentala hälsa verkar bli allt sämre.

Den allmänna sjukvården har ännu inte anpassats efter den depressionstyngda verkligheten och för den som mår dåligt eller blir sjuk och saknar pengar återstår inte mycket annat än behandling med antidepressiva läkemedel. Men för den som har pengar, eller anses tillräckligt sjuk, finns ungefär 400 olika terapiformer, allt från gestaltterapi till mindfulness att välja mellan. Gemensamt för dem alla är att de antingen har sina rötter i den psykodynamiska skolan (som skapades av Sigmund Freud) eller i den behavioristiska (vars rötter finns i Pavlovs berömda hundförsök).

Den psykodynamiska skolan har traditionellt dominerat terapiutbudet i Sverige, men i takt med att allt fler universitet inför utbildningar i kognitiv beteendeterapi har styrkeförhållandet rubbats. I sanningens namn ska också tilläggas att de båda terapiformerna har inspirerats och utvecklats med hjälp av intryck från varandra, och att olika terapiformer givetvis existerar parallellt med varandra.

Men de olika terapiformernas popularitet handlar inte bara om framåtskridande och teoretisk utveckling, de är intimt sammanhängande med hur vårt samhälle och våra liv ser ut just här och just nu. Hur vetenskapen ser på olika former av psykiska besvär och/eller sjukdomar och hur de bäst botas varierar nämligen över tid, och samma sak gäller för hur enskilda människor upplever sina symptom eller ”störningar” som snabb utlösning eller svårigheter att nå orgasm.

I boken ”Melankoliska rum” som kom i våras visar idéhistorikern Karin Johannisson hur både enskilda människor och samhällen tolkat samma syndrom, melankoli, olika såväl fysiskt som intellektuellt beroende på vilken tid och vilket samhälle de levt i.

Sexuella störningar har alltid varit förknippade med de historiska tillstånden av melankoli. I Johannissons bok framhåller hon en korrespondens mellan den berömda sociologen Max Weber, hans fru och hans mamma. Weber led svårt av sömnlöshet, så svårt att han under stora delar av sitt liv inte klarade att arbeta, och breven mellan de tre vittnar om att de kopplade hans sömnlöshet dels till mental utmattning, dels till de nattliga pollutioner han led av. Just de ofrivilliga utlösningarna ansågs vara ett av de främsta skälen till hans bekymmer. Efter dessa drabbades han av mardrömslika bilder och därefter: depressiv sömnlöshet.

Även 1800-talets nervositet och sekelskiftets överansträngning kopplades ihop med sexuell oförmåga, det vill säga brist på kontroll och/eller lust – eller å andra sidan tvångsmässig onani – bland de drabbade männen. För det är framför allt män som drabbas av melankoliska högstatusåkommor. Kvinnor, som förr inte ansågs kunna drabbas av intellektuell överansträngning eftersom de inte sågs som intellektuella varelser, drabbades av andra åkommor. Eller: deras åkommor tolkades annorlunda av (den manliga) vetenskapen.

Ofta talades om kvinnors inneboende ”svaghet”, det vill säga att kvinnor var annorlunda än män, och framför allt att deras psykiska besvär skapades i deras eget inre, inte på grund av en krävande samtid eller arbete.

Kvinnors ”hysteri” (även detta ett arv från antiken: livmodern kallades hystera och antikens lärde påstod att den vandrade omkring i kroppen och orsakade det vi idag skulle kalla psykiska problem) möttes med uppmaningar om att ”lugna ner sig” eller med behandling. Behandlingen gick ut på att läkare masserade kvinnors könsdelar till orgasm. Det ansågs lindra hysterin. På grund av läkarnas arbetsamma uppgifter lanserades den första elektricitetsdrivna vibratorn 1880.

(…)

Detta är ett kortare utdrag ur texten – läs hela artikeln i pappers-Ottar.

Anna Hellgren
frilansjournalist och medlem i Ottars redaktionsråd

Foto: Anna Clarén

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2009)