Hur hanterar vi att leva i krig?

»Den här typen av liv är bara en annan slags död. Långsammare. Grymmare. Obarmhärtigt.« 

Så sa min mamma i morse. Hon tog en klunk av sitt kaffe medan hon frånvarande tittade ut i ingenstans, och i hennes ögon såg jag impulsen att släppa taget, att bara försvinna.

Vem kan klandra henne? Definitivt inte jag. Jag är strax över 50 och har befunnit mig i den där avgrunden hon beskriver många gånger tidigare. Jag har längtat efter det definitiva slutet. Min mamma är nästan 80 år gammal och har under sin livstid genomlevt fler tragedier än vad någon människa borde, och kan, klara av.

Först begick hennes egen mamma självmord efter att i 60 år försökt bearbeta det fasansfulla armeniska folkmordet, som hon överlevde som barn. Sedan kom inbördeskriget i Libanon och hon förlorade sitt hem, flera anhöriga och det lilla som återstod av hennes psykiska hälsa. Utöver den kroniska depression min mamma redan led av drabbades hon av akut ångest, PTSD och paranoia.

»Min mamma trodde att hon hade sett allt, fram till för några veckor sedan då Israel inledde ännu ett krig mot Libanon«

Därefter bevittnade hon flera terroristattacker (bland annat en sprängning i en matbutik där hon handlade som nästan tog hennes liv) och en serie fruktansvärda mord på politiker och aktivister – personer som ingett henne hopp om att den onda våldsspiralen gick att bryta.

På detta följde en total ekonomisk kollaps som innebar att hon förlorade alla pengar hon så noggrant sparat ihop under årens lopp – en ganska modest summa som hon skulle leva på som gammal. För fyra år sedan inträffade sedan explosionen i Beiruts hamn och hennes bästa vän dog, liksom många andra oskyldiga människor.

Samtidigt som allt detta inträffade såg hon sin bror, sin son och sina två barnbarn (mina söner) lämna Libanon, den ene efter den andre. De flydde olika katastrofer för att försöka skapa en bättre och säkrare framtid utomlands. Min mamma trodde att hon hade sett allt, fram till för några veckor sedan då Israel inledde ännu ett krig mot Libanon.

Närmare bestämt mot Hizbollah, en paramilitär extremistisk organisation som även den tagit alltför många liv och orsakat enorm förstörelse under årens lopp. Än en gång blev hon tvungen att lämna sitt hem, och nu har hon väldigt lite kvar: mig, sin förtvivlan och ännu en dödlig, förödande konflikt i hennes land.

»Idag, när jag skriver det här, befinner sig mer än en halv miljon kvinnor och flickor på flykt i desperat behov av mat, vatten, trygghet och tak över huvudet.«

Är min mamma ett undantag? Man önskar att hon var det, men faktum är att hon kan betraktas som »lyckligt lottad« jämfört med många andra kvinnor. Hon är en av alla oräkneliga kvinnor som har betalat, betalar och kommer att fortsätta betala krigets pris, här i Libanon och överallt annars på jorden.

Det ohyggliga priset för krig som i de allra flesta fall förs av män, mot män, och där kvinnor (och barn) bara är »sidoskador«. Det fruktansvärda priset för krig som förs av män, mot män, i jakten på makt, ekonomisk vinning och hämnd, och där kvinnor (och barn) är oskyldiga åskådare, bortprioriterade offer och torr statistik i tidningar och på nätet.

Deras kroppar, själar och drömmar krossas, skymfas och förstörs och de har ingen möjlighet att påverka det som händer eller görs mot dem, eller de svårigheter de tvingas utstå.

Idag, när jag skriver det här, pågår ett fruktansvärt krig i Libanon. Idag, när jag skriver det här, befinner sig mer än en halv miljon kvinnor och flickor på flykt i desperat behov av mat, vatten, trygghet och tak över huvudet. Tusentals, eller kanske tiotusentals, av dem sover på gatan eller på parkeringsplatser.

Det råder också brist på läkemedel, filtar, mensskydd, psykologiskt stöd och andra förnödenheter. Listan kan göras lång. Ett stort antal gravida kvinnor (varav hälften väntas föda inom de närmaste tre månaderna) lever under mycket svåra omständigheter, och den rädsla och ovisshet de känner ligger på en outhärdlig nivå.

Våld i hemmet fortsätter att öka, precis som det alltid gör i tider av kris då vissa män tar ut sin frustration på kvinnor och barn. Feministiska organisationer gör sitt bästa för att erbjuda mat, förnödenheter och tröst och hjälpa kvinnorna att hantera den pågående katastrofen, men det känns som ett bottenlöst hål eftersom antalet kvinnor som behöver hjälp och skydd ökar exponentiellt för varje dag som går.

»Jag känner fortfarande ilska och raseri och jag gör mitt bästa för att hjälpa mig själv och andra, men innerst inne ”accepterar” jag kriget«

»Krig är vårt öde och vi måste acceptera det.« Så brukade min mamma säga till mig när jag var barn. En dyster sak att säga till en åttaårig flicka, och en smärtsam sak för en människa att känna och tänka. Men hon hade rätt. Efter många års träning och avtrubbning, under den ena striden efter den andra, har även jag blivit en »krigsbruten« libanesisk kvinna.

Jag känner fortfarande ilska och raseri och jag gör mitt bästa för att hjälpa mig själv och andra, men innerst inne »accepterar« jag kriget. Jag har resignerat inför det. Jag förväntar mig inte längre något annat eller bättre, och de flesta av mina kvinnliga vänner och kollegor känner likadant.

Av alla sorgliga saker jag upplevt hittills under mitt liv som kvinna – trakasserier, sexism, svek, exkluderande, hjärtesorg – är detta nog det sorgligaste av allt.

Joumana Haddad är journalist och författare, bosatt i Beirut.

Översättning: Isabel Sunnerö.