Hur hanterade RFSU aidskrisen?

År 1982 diagnostiserades det första fallet av aids i Sverige. Inget botemedel verkade finnas. Ingen visste hur det smittade. Vårdpersonal stod handfallna. Fick man aids genom partydrogen poppers? Bilder av magra döende unga män i San Francisco spreds, och snart kom förslagen om att isolera alla smittbärare på öar, tatuera dem eller stänga gränserna.

Tidigare studier har framförallt fokuserat på myndigheternas roll under epidemin. I den nya boken När staten inte räcker till. Aids och det civila samhället 1982-2000 har Lena Lennerhed, professor i idéhistoria och tidigare förbundsordförande RFSU, och Jens Rydström, docent i historia och professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, istället undersökt hur frivilligorganisationerna agerade i krisen.

Hur organiserade sig civilsamhället?

– I RFSL blir det en enorm aktivitet. De har medlemmar som blir sjuka och dör. Man försöker ta reda på vad sjukdomen är för något och sprida information. De anordnar kamratstöd och samtalsgrupper, säger Lena Lennerhed.

– För RFSU var det inte riktigt på samma sätt, det var en mycket bredare organisation. Fokus låg på hur upplysningsverksamheten skulle förändras, att sprida kunskap. Civilsamhället agerade för att vara en sansad röst – en motvikt till hysterin.

I början av 1980-talet hade RFSU och RFSL varit etablerade länge, men de var betydligt mindre än idag. RFSL var en helt ideell verksamhet och hade inte ens ett kontor. RFSU hade ett fåtal anställda, men ingen stor ekonomi.

– Under de kommande åren skedde en professionalisering av organisationerna. Den hade nog skett ändå utan aidskrisen – men den snabbades definitivt på, säger Lena Lennerhed.

Det uppkom nya frivilligorganisationer under aidskrisen. Vad var deras roll?

– Det växte fram en rad stödföreningar för personer med hiv, som Convictus för narkotikaberoende och Posithiva gruppen för homo- och bisexuella killar. Stiftelsen Noaks Ark/Röda Korset bildades som stöd för smittade och deras anhöriga. De hade ett hus där alla var välkomna och ett gästhem för de som var väldigt sjuka. I slutet av 90-talet bildades även Kvinnocirkeln, som riktade sig till heterosexuella kvinnor, och Oasen, en stödgrupp för afrikanska medborgare som bor i Sverige.

Vad gjorde politikerna för att stödja de som drabbades?

– Först skapades Aidsdelegationen och sedan togs ansvaret över av Folkhälsoinstitutet. Frivilligorganisationerna fick statliga, kommunala och regionala bidrag för att ge stöd och bedriva preventivt arbete. Mellan civilsamhälle och myndigheter utvecklades kontakter och samarbeten, men här fanns också konflikter.

Samtidigt infördes bastuklubbsförbudet, som saknade stöd bland frivilligorganisationerna. Det innebar att bastuklubbar, där män hade sex med män, stängdes ned. Smittskyddslagens möjlighet till tvångsisolering av smittade personer med förmodat riskfyllt beteende mötte också motstånd.

– Tvångsisoleringen kunde ske på obestämd tid och det var framförallt migranter, person från Afrika och kvinnor som sålde sex som drabbades. Här fick Sverige även internationell kritik för att bryta mot mänskliga rättigheter, säger Lena Lennerhed.

Vad överraskade dig i arbetet med boken?

– Hur föreningar som jag innan hade väldigt lite kunskap om drabbades, som de blödarsjukas organisation FBIS. Gruppen blödarsjuka bestod av cirka 600 personer vid denna tid. När aidsepidemin bröt ut hade de med blödarsjuka sedan en en del år mediciner som innebar ett längre liv och med mindre smärta. Plötsligt kunde blödarsjuka nästan leva som vanligt! Men hiv-viruset kom in i medicinerna som baserades på blodpreparat, och var sjätte person – varav många barn –  smittades, säger Lena Lennerhed.

– Samtidigt ville man inte prata om hiv och aids, gruppen upplevde sig stigmatiserad och ville inte förknippas med homosexuella och narkomaner. Det utvecklades en tystnadskultur inom de blödarsjukas förening, och därmed var det många smittade och deras anhöriga som inte fick stöd.

– I vår bok försöker vi skildra alla grupper som drabbades under aidsepidemin. Homo- och bisexuella män var den grupp som drabbades hårdast, men det är viktigt att även lyfta fram andra och ge en bredare bild.

Ida Måwe är chefredaktör på Ottar.