Omöjlig tonårskärlek

»Hon var fett rolig, bjöd alltid på sig själv. Lite flamsig.«

Nioosha Shams

Nioosha Shams, 26, Stockholm

»Jag var den största romantikern i stan när jag var tonåring, och det är jag nog fortfarande. Första gången jag var kär var jag 13. Hon hade nyss börjat i klassen men var redan en av de coola. Hon var fett rolig, bjöd alltid på sig själv. Lite flamsig. Man hörde alltid henne. Hon hade fint, långt hår och luktade alltid gott. Jag hörde hur hon pratade spanska i telefon och jag tyckte det var så fint att hon också pratade ett annat språk med sina föräldrar. Jag ville vara nära henne hela tiden och rodnade så fort vi pratade. Men vi var inte ens i samma gäng.

Av någon anledning började vi sitta tillsammans på luncherna och umgicks mer och mer. Sen blev det höstlov och då smsade vi lite. »Nu när det är lov är du en av dem jag saknar« skrev jag. Jag fick bara en smiley tillbaka.

När jag kom tillbaka till skolan kom hennes bästa kompis fram till mig och frågade »Är du kär i Sofia?«. Jag sa att hon inte skulle berätta för någon.

Vi pratade aldrig mer efter det. Hon var rätt taskig sen, Sofia. När vi hade orientering och hamnade i samma grupp hörde jag hur hon sa »Åh nej, jag hatar Nioosha!«. Men jag fortsatte vara kär i ett helt år. Jag levde mest i min fantasi och dagdrömde konstant. Jag lyssnade på Obsesión av Aventura och bara: »Det här är jag!«. Det gick inte över förrän jag bytte skola.«

»Hon använde mig som tidsfördriv«

Ragnar Bengtsson

Ragnar Bengtsson, 39, Stockholm

»Jag minns alla mina tonårskärlekar som omöjliga för jag fick liksom aldrig till det. Jag tror det berodde på att jag inte såg tillräckligt bra ut?

Min stora tonårskärlek var en tjej i min skola. Jag var kär i henne i fyra år. Vi var i samma kompisgäng och hon visste att jag var kär i henne hela tiden. Hon använde mig som tidsfördriv ibland men jag fick aldrig kyssa henne, aldrig komma tillräckligt fysiskt nära.

Jag var romantisk tidigt. Som liten försökte jag med att vara snäll och ge presenter eller komplimanger. I gymnasiet fick jag plötsligt en fysisk kropp som var mer manlig. »Men Ragnar, du börjar ju bli snygg!« sa en kompis en dag. Efter det blev allt annorlunda. Och ungefär samtidigt började jag förstå att det funkade bättre med dryghet och distans än att vara som en 1800-talsman och öppet bedyra sin kärlek. Så jag blev mer så – en dryg person. Jag är inte jättestolt över det.

Jag har hört att människor som upplevt svält ofta börjar hoarda mat. Kanske har jag gjort något liknande med kärlek? Under min gymnasietid hade jag aldrig förmågan att säga nej till någon, och det kunde jag nog inte senare heller. Eftersom jag aldrig ätit mig mätt måste jag passa på, så fort det bjuds.«

»Jag tittade på honom då och då men trodde aldrig jag skulle ha en chans«

Margareta Hall, 77 år, Göteborg

»Jag gick i åttan i Karlstad. Han hette Gunnar och gick i klassen över. Han hade en blond lock i pannan och orange jacka med teddyfoder på kragen. Jag var mager som en pinne med stora runda ögon. Jag tittade på honom då och då men trodde aldrig jag skulle ha en chans. Men en kväll skulle jag och två vänner ut och dansa. Då dök plötsligt Gunnar upp på sin moped. Han frågade om vi skulle träffas någon dag. Sen blev vi ett par.

Hans familj bodde i villa och han hade sitt pojkrum i källaren. Men vi sågs bara när föräldrarna inte var hemma. De tyckte inte om att vi var ihop och var livrädda för att jag skulle bli med barn.

Gunnar var så ömsint och vi hade en innerlig åtrå för varann. En gång låg vi faktiskt med varann uppe på ett tak.

En dag tre år senare hjälptes vi åt att städa ur en festlokal. När vi var färdiga släckte vi efter oss och skulle just gå. Men när vi stod där i mörkret sa han plötsligt att det var slut. Hans föräldrar hade sagt att han måste välja mellan mig och att börja på universitetet.

Jag minns att jag började skaka. Jag skakade och skakade och på något sätt lyckades jag ta mig hem. Min pappa hade en burk med nitroglycerin för hjärtat. Jag tog ett par stycken och sen skakade jag ännu mer. Sen gick jag hem till en kompis och sa åt henne att hon måste ta hand om mig. Länge sov jag inte en blund om nätterna.

Nu är det sextio år sen. Trots allt önskar jag att alla fick en sån början på sitt kärleksliv. Det händer att jag fortfarande drömmer om hans gata, och det där huset.«

»På nyårsafton sa jag att jag ville ha en relation med honom. Han sa inte nej, men att han inte var redo.«

Amad

Amad, 20, Stockholm

»Vi träffades på Grindr. Jag var 16 och han var mycket äldre, runt 30. Han var blond med blå ögon, lika lång som jag. Vi började ses ofta och allt var så nytt för mig. Jag blev väldigt absorberad av relationen.

Jag är en reserverad person av naturen. Min läggning är jag öppen med bland vänner och på dejtingappar men inte med min familj. Han var väldigt reserverad till sättet han med, men vi två kunde prata om precis allt. Vi hade samma politiska åsikter och tyckte om att snacka skit. Han hade ett barn också, en femåring. Det tyckte jag bara var kul. Jag fick vara stepdaddy, liksom.

Jag var väldigt naiv då. Vi umgicks mycket men låg aldrig med varandra. Jag trodde att vi dejtade, men när jag frågade honom om vår relation sa han att det bara var vänskap. Så vi fortsatte vara vänner i flera år. Men jag tyckte hela tiden att vi hade kemi.

Och så en dag hände det. Kemin blev för stark bara, vi hade sex. Jag hade precis blivit 18 då, det var till och med på min födelsedag. Vi fortsatte ses sen men han hade nån slags trettioårskris och mådde inte bra. På nyårsafton sa jag att jag ville ha en relation med honom. Han sa inte nej, men att han inte var redo.

Jag tog det väldigt personligt och bröt kontakten. »Fuck you«. Allt var så starkt och dränerande. När jag ser tillbaka på allt kan jag se tecken på att han faktiskt hade känslor för mig hela tiden. Jag tror han var undvikande på grund av åldersskillnaden. Nu i efterhand kan jag faktiskt verkligen förstå honom.«

»Med facit i hand var jag en extremt olycklig tonåring utan att veta om det.«

Kata

Kata, 57, Stockholm

»Eftersom jag inte kom ut förrän jag var 37 var alla mina tonårskärlekar extremt jobbiga. Inte för att jag gick runt och var en olycklig homosexuell – att jag var homosexuell visste jag inte ens om. Utan för att jag hela tiden försökte kopiera mina väninnor och se hur man gjorde. 

Det fanns en stackars kille som jag var ihop med från jag var 13 till jag var 15. Vi var så små och våra storebrorsor var kompisar. Jag tränade i två år på att försöka vara kär i honom, och tycka att han var söt och snygg. Det var han ju i och för sig, han är underbar och fortfarande en vän till mig. Men då undrade jag mest varför allt var så himla tråkigt?

Jag var präglad av att vara med min brorsa och var mer som en av grabbarna. Jag tyckte om att vara i skogen. Det var så svårt att vara den där flickvännen som alla andra verkade ha så lätt att vara och jag tyckte så synd om han jag var ihop med! Han var så himla himla himla kär i mig och blev helt förstörd sen när jag flyttade och försvann ur hans liv.

Jag hade andra omöjliga kärlekar som tonåring också – distansförälskelser i riktiga karlar, gubbar. Oftast var de kulturmänniskor som var kompisar till mina föräldrar. De var välklädda och otroligt intellektuella. Och när man var förälskad på avstånd slapp man ju själva spelet!

Med facit i hand var jag en extremt olycklig tonåring utan att veta om det. Men jag trodde att alla hade det som jag.«

»När man är kär och måste hålla allt inombords«

Ardeshir Bibakadabi

Ardeshir Bibakadabi, 60 år, Göteborg

»Min pappa var skomakare. Det här var omkring revolutionen i Iran år 1979 och jag var 17 år. Bredvid min pappas skomakeri fanns ett konditori. Konditorns son hette Farzad. Jag gillade honom mycket. Bara att han gick förbi utanför fönstret gjorde mig otroligt berörd. Jag ville vara nära honom.

Vi började umgås ofta. Han var lite yngre än jag men verkade faktiskt intresserad han också. Jag föreslog att vi skulle gå på hamam tillsammans men han vågade inte.

När man är kär och måste hålla allt inombords, aldrig genomföra något och aldrig ha sex, blir man väldigt frustrerad. Jag hade en idé om att någon gång kunna leva som den jag var, men det här var samtidigt som hela landet radikaliserades och allt blev värre, med ännu mer kontroll. Kort därefter förstod jag att jag måste fly. Men Farzad har alltid funnits i mitt minne. När jag kom till Sverige tänkte jag mycket på honom.

1994 åkte jag tillbaka till Iran. Då träffade jag honom igen. I Iran pratar man inte öppet om homosexualitet men han sa att han hört talas om Sverige, och frågade om det var sant att man kunde gifta sig som gay. Då hade jag nyss kommit ut, men jag vågade inte gå hela vägen.

Jag har frågat mina syskon i Iran om de vet vad som hände med Farzad sen men ingen har hört något. När man blir kär i tonåren har man den personen med sig livet ut, tror jag. Min nuvarande kille är från Turkiet och liknar faktiskt Farzad lite grann. Jag har nog alltid letat efter någon som påminner om honom.«

Text Ida Säll

PRENUMERERA OCH FÅ EN PREMIE HÄR!