»Hon har stuckit, henne mördade de, hon dog«

En urna aska, ett par halsband och en låda gamla foton. Arvet efter en kamrat hamnade hos Maria Belén Correa, 46-årig artist och transaktivist, år 2012.

– Jag skapade en Facebookgrupp och bjöd in till en middag för att titta på bilderna och se vilka av oss som fortfarande var vid liv, säger hon med ett sorgligt uttryck. De flesta nådde aldrig 40 års ålder.

Facebookgruppen växte snabbt och i dag har den över 1 400 medlemmar, varav många donerat bilder till arkivet. Från början hade ingen tänkt sig att visa materialet för andra. Men så såg Maria Belén Correa en dokumentär om diktaturen i Argentina.

– Militärerna hade förstört alla bevis, men genom sina minnen kunde överlevarna hjälpas åt att återskapa platser och händelser och skriva sin historia. Även fångar som hade haft ögonbindel kunde minnas hur de gått nerför en trappa och skymtat ljus från höger trettio steg fram. Andra fyllde i andra detaljer. Det sa klick för mig när jag insåg att vi också kunde bygga upp det förflutna ur våra gemensamma minnen.

»Vi är få överlevande, och en del vill inte prata om det förflutna. Det ger mening åt mitt liv att berätta. Ingen annan gör det åt oss.«

När bilder hamnar i arkivet efter att någon dött finns det andra som minns personerna och händelserna. Diskussioner uppstår om vems version som är mest sann. Det lockar i sin tur fram andra, odokumenterade minnen. Snarare än en samling är Argentinas Transminnesarkiv ett mångstämmigt vittnesmål. Om diskriminering, övergrepp, vänskap, glädje. Om att framhärda i att existera.

Utifrån över 9 000 privata bilder vävs historien om argentinska transkvinnors liv på 1900-talet fram.

– Många kände inte till vår historia innan 1990-talets transaktivism inleddes, inte ens vi själva. Vi har berättat fram vår historia för varandra, säger Diana Magalí Muñiz, 55 år och medarbetare på arkivet.

Hon tar emot i lokalerna i centrala Buenos Aires som arkivet via personliga kontakter får låna gratis av en handikapporganisation en dag i veckan. I en låst skrubb bakom pentryt står skannrarna, datorerna och hyllorna med dossiererna: en blå plastlåda för varje upphovsperson.

Där finns enstaka dokument, men mest privata bilder. Kontakterna med det offentliga har varit få.

– När vi var unga var vi ständigt förföljda av polisen, säger Carla Pericles, 67-årig arkivmedarbetare.

– De tog oss när vi stod och jobbade på gatan eller gjorde razzior hemma. Och så fick vi sitta i arresten i 30, 60 eller 90 dagar.

Transpersoner ansågs ofta skyldiga till uppgivande av falsk identitet. Det gick ju inte att byta juridiskt kön. Eller så greps de för att ha erbjudit sexuella tjänster, den enda inkomstmöjlighet som fanns för de flesta. Förseelserna de anklagades för ledde aldrig till rättegång, men utan advokater eller borgen blev de sittande i arresten. Tillsammans med män.

– Vi var lammkött för de manliga fångarna. Vi blev deras älskarinnor, då störde de inte oss. Och så gav de oss mat, det hände att vi inte fick någon av plitarna, säger Carla Pericles.

»Många kände inte till vår historia innan 1990-talets transaktivism inleddes, inte ens vi själva. Vi har berättat fram vår historia för varandra.«

Det ständiga hotet om att bli gripna och inspärrade formade deras liv.

– Vi levde från dag till dag, gjorde aldrig planer eller sa »vi ses imorgon«. När polisen burade in oss tog de våra peruker i beslag. Så fort vi kom ut köpte vi nya. När vi inte hade råd med peruker knöt vi sjalar runt huvudet.

Hur många år av ett liv försvann i arresten? De minns inte.

– Ibland pratar vi om våra minnen, men vi ägnar oss inte åt att sörja. Vi har alltid skrattat åt vårt elände. Det gjorde poliserna förbannade, säger Carla Pericles.

Trots diskrimineringen och trakasserierna har transpersoner aldrig fått någon kompensation eller ursäkt från den argentinska staten.

– Det var vårt öde att bli utstötta och förföljda, helt enkelt, säger Diana Magalí Muñiz.

– Därför arkivet, säger Carla och fortsätter:

– När jag läste om arkivet kände jag att det var viktigt att berätta vår historia och ge liv åt dem som är borta, åt våra återuppfunna familjer. De flesta blev ju utslängda. Hon var liten, säger hon och pekar på Diana Magalí …

– … och vi adopterade henne.

När Diana Magalí Muñiz fyllde tolv år sa hon till sina föräldrar att hon inte kunde börja i högstadiet och tvingas gå klädd i kavaj och slips. Hon kände till några fjolliga bögar, men visste att hon inte var en av dem. Det fanns ingen som hon.

En dag hörde hon någon ropa efter henne på gatan. Hon vände sig om och såg Carla Pericles, då 24 år, stå i ett hörn och vänta på kunder.

– Hej lilla vän! Vad heter du? frågade hon. Barnet som dittills hade hetat Angel tittade storögt på Carla. Hon visste att hon kunde säga precis som det var:

– Jag är Diana.

»Några unga transmän inom vårt nätverk har börjat samla in material virtuellt. Deras bilder kommer att vara historiska om 15 år.«

I början på 1990-talet föddes transaktivismen i Argentina med krav på ett slut på förföljelserna, och lika rättigheter. Arkivet vars första bilder är från 1940-talet slutar där.

– Från 90-talet finns vi med i medier och i andra arkiv inom hbtqkollektivet, säger grundaren Maria Belén Correa.

Men bredvid den rika, detaljerade bilden som de lyckats måla upp finns fortfarande ett tomrum.

– Vi har bara enstaka förekomster av transmän. De levde inte i flock som vi, utan var integrerade i majoritetssamhället. Några unga transmän inom vårt nätverk har börjat samla in material virtuellt. Deras bilder kommer att vara historiska om 15 år.

Arkivets framtid är dock oklar. De har ingen permanent finansiering utan drar in pengar på utställningar, föreläsningar och enstaka stipendier. Arkivarierna som jobbar ideellt säljer tygkassar och pins med arkivets bilder.

Men människor lyssnar på dem. Det världsunikarkivet väcker intresse även utomlands.

I fjol bjöds arkivet in bland annat till Reina Sofia-museet i Madrid, ett centrum för queer kultur i Berlin och till en grupp som vill skapa ett liknande arkiv i New York. I år ställer de ut i Montevideo och i Barcelona.

»Hon har stuckit, henne mördade de, hon dog« är namnet på den just nu turnerande utställningen med arkivets material. En kväll på kulturcentret Morán i Buenos Aires följer en liten, tyst grupp den guidade visningen.

»På den tiden var det vanligt att ta ateljébilder, men ingen fotograf ville ta emot oss. Utom en, därför är samma orangerandiga draperi med på flera av bilderna.«

– Som ni ser är alla våra bilder privata. På den tiden var det vanligt att ta ateljébilder, men ingen fotograf ville ta emot oss. Utom en, därför är samma orangerandiga draperi med på flera av bilderna, säger Diana Magalí Muñiz.

De stannar till framför en bild av ett gäng vänner i minimala karnevalsdräkter. Deras smink och frisyrer är perfekta, blickarna förväntansfulla men allvarliga.

– Karnevalen var våra fridagar, då tog inte polisen oss. De flesta bilder är annars tagna inomhus. Vi kunde ju inte gå ut, så vi festade hemma.

Carla pekar med utsträckt arm på fotot:

– Hon söp ihjäl sig, hon tog livet av sig. Vi är få överlevande, och en del vill inte prata om det förflutna. Det ger mening åt mitt liv att berätta. Ingen annan gör det åt oss.

Text och foto Kinga Sandén

Frilansjournalist bosatt i Buenos Aires

FAKTA Transarkivet

▶ Argentinas Transminnesarkiv startades av aktivisten Maria Belén Correa 2012.

▶ Det innehåller 9 000 privata bilder och en mindre mängd videor, dokument, brev, biljetter och tidningsartiklar från 1902 och en bit in på 1990-talet.

▶ Medarbetarna jobbar ideellt och utbildas löpande. Digitaliseringen och katalogiseringen av materialet pågår. Så småningom ska allt publiceras på nätet.

▶ 2012 fick Argentina världens mest avancerade könsidentitetslag. Den ger rätt till könskorrigerande vård på begäran och byte av juridiskt kön genom en enkel registerändring.

▶ Transpersoner fortsätter ändå att utsättas för diskriminering och våld. Första halvåret 2019 mördades 19 transkvinnor i Argentina, enligt Observatoriet för hatbrott mot hbtq-personer.

FÖLJ arkivets arbete på facebook här!

Läs mer i Ottars serie »Ur arkivet«:

Ett hus helgat för kärlek och sorg – om Magnus Hirschfelds sexologiska institut i Berlin