”Känslan av att smeka sin flickvän ömt över kinden slår inte den följande – oron över vem som har sett.” Kakan Hermansson är bottenlöst skittrött på hur omvärldens reaktioner på hennes sexualitet gör livet mindre.
Jag kollar igenom mina vänners instagrambilder och avundas sjuka utsikter med blåa hav, rosevin med partnern och halvnakna kroppar på stranden. Var är det? frågar jag ivrigt. Montenegro svarar min vän och jag skriker drömskt ”jag dör!!!!”
Jag och min tjej har bestämt att vi ska åka på solsemester på sensommaren och jag drömmer om exakt en sådan resa, slappa i solen, läsa och pussa på varandra när vi vill. Men istället för att googla på den billigaste resan till nån pittoresk fiskeby eller kolla vädret i Sydeuropa, söker jag som vanligt på ”önskad stad” plus ”homosexual” för att försöka förutspå min dom. Jag läser om lgbt rights i Montenegro; lagligt sedan 1977, homosexuella får göra värnplikt, vi får inte gifta oss. Vill jag ligga på en sådan strand och titta förälskat på min tjej, men inte våga kyssa henne? Nä. Oavsett om vi åker till Grekland, Spanien eller Ukraina får vi ju vara beredda på att bli placerade i två singelsängar på hotellet och antas vara endast vänner. Den passiva homofobin.
Den aktiva är värre, ett gnagande antagande att folk som ser oss pussas, viskar och pekar, kanske spottar. Inte ett antagande som beror på att jag är obefogat paranoid, utan som bygger på erfarenheter. Än värre, en verklig oro för att bli utskällda, hånade eller misshandlade. Mina heterosexuella vänner tipsar om fantastiska bergsbyar i Italien. Kommer inte på frågan för min tjej, det är alldeles för macho. Och desto mer söder ut i Italien, desto mer katolskt och konservativt.
»Det kanske inte förefaller besvärligt att åka på en kärlekssemester, speciellt för heterosexuella par. Som att vita människor kan röra sig relativt obehindrat nästan överallt, utan att behöva tänka på sina privilegier.«
Det kanske inte förefaller besvärligt att åka på en kärlekssemester, speciellt för heterosexuella par. Som att vita människor kan röra sig relativt obehindrat nästan överallt, utan att behöva tänka på sina privilegier. En kärlekssemester innehåller kanske goda middagar, sol och bad, spännande utflykter och främmande land. Men också ofta en tvåsamhet och ständiga bevis på detta, som hångel i poolen, hålla händer på kvällspromenaden och kasta kärleksblickar mot varandra titt som tätt.
Det där brukar jag vara rädd för att göra, det kommer ofta inte ens på fråga. För att känslan av att smeka sin flickvän ömt på kinden inte slår den följande, oron över vem som har sett och hur de dömer oss, vad de tänker och säger. En känsla som jag inte bara kan skaka av mig, hur mycket jag än vill krossa homofobin.
Jag är bottenlöst skittrött på detta, på hur mitt liv krymper pga min sexualitet. Vi bestämmer oss för att åka på semester där vi inte behöver kompromissa. Vi orkar inte. Vi åker till San Francisco istället. Där vi antas vara ett älskande par istället för bara vara vänner.
Kakan Hermansson är programledare, klubbarrangör och konstnär
