Helig hemlighet

Jennie Visén sitter på en vit stol och undrar om den kommer att vara blodig när hon reser sig. Personalmötet på korttidsboendet är snart slut. Hon försöker koncentrera sig, men tankarna är någon annanstans. Sista punkten på dagordningen: sopsortering. Vilken dag är det bäst att åka till återvinningscentralen? Tisdag, säger någon, då handlar vi ju ändå och kan ta det i samma veva. Är inte måndag bättre, invänder en annan. Nej, då är det ju städ.

Jennie sitter vänd mot väggen. Hon vill sväva bort i tanken, bort från diskussionen, men får ingen hjälp av den kala ytan som täcker hela synfältet. Hon är arg på kollegorna, vars liv till skillnad från hennes kommer att rulla på som vanligt. Men mest av allt är hon arg på situationen, att ingen vet om att hon varit gravid eller att hon nyss förlorat sitt barn.

När mötet är slut sitter hon kvar tills alla gått. Lunchen äter hon på egen hand.

»Vi hade precis köpt hus, hade bra jobb och allt flöt på. Så fick jag missfall och kände att herregud, nog borde man klara av att behålla ett barn.«

Även om många har en bild av att missfall och ofrivillig barnlöshet är »vanligare än man tror« kan det vara svårt att översätta till verkliga människor. Vart femte par har försökt bli gravida utan att lyckas och 20 000 personer i Sverige råkar ut för missfall varje år. Ändå beter vi oss som om det aldrig hände. »Era barn kommer bli så söta« eller »Är det inte dags att hen får ett syskon?« De välmenande kommentarerna förutsätter – förutom att alla vill ha barn – att de som vill alltid lyckas. Varför har vi så svårt att föreställa oss hur vanligt det motsatta är? Inom psykologin talar man om tillgänglighetsbias, en grundläggande mänsklig egenhet att blanda ihop hur lätt vi kan komma på exempel på något, med hur vanligt det är. Tillgänglighetsbias är exempelvis anledningen till att ett enda dramatiskt nyhetsinslag kan få oss räddare för flygkrascher än bilolyckor.

– Om du frågar någon på stan så tror de flesta inte att var femte graviditet leder till missfall. Det vet de inte. Precis som man inte känner till hur många som går igenom processen med konstgjord befruktning. Vi pratar helt enkelt inte om det, säger Annsofie Adolfsson, professor i hälsovetenskap som i 15 år har forskat om psykiska reaktioner på missfall och provrörsbefruktning.

Människor är sociala varelser. Det finns ett djupt behov av att dela med sig av det som gläder oss. Men det andra då? Vi grälar, stressar på jobbet och oroar oss för framtiden. Vi blir sjuka, arbetslösa och lämnade. Då fungerar vi lite annorlunda. Vi sluter oss, drar oss undan från alla utom ett utvalt fåtal. Men det sker först när något faktiskt hänt, inte i förväg. Vi tiger inte om att vi har ett jobb för att slippa våndas den dag vi får sparken, eller är tysta om ett förhållande av rädsla för att det ska ta slut. Men för en graviditet finns tolvveckorsregeln.

– En av de rådande »sanningarna« är att man ska vänta till vecka tolv med att berätta. Även om det känns fel så blir det automatiskt så. Så stark är regeln, säger Jennie Visén.

Det är egentligen ingen skarp gräns, men behandlas ändå som en sådan. Efter tolv veckor är den mest osäkra tiden över. För trots att ungefär 80 procent av alla missfall sker de första tolv veckorna går det inte att ge några garantier.

– Missfall och barnlöshet är en del av livet. Det går inte att helt undvika risken för att det händer, säger Annsofie Adolfsson.

Förutom sambon Tobias Rattfelt var det ingen som kände till att Jennie var gravid. Inte ens de allra närmaste. Det var inget aktivt beslut utan »bara blev så«. Och när missfallet väl skett var steget för stort.

– Vi tänkte väl att vi inte ska utsätta andra för sorg, utan klara det själva. Men det var så himla fel. Det är så mycket lättare att gå igenom krissituationer med sina nära runt sig, berättar Jennie Visén.

Ann-Christin Isaksson är barnmorska. I arbetet i mödravården träffar hon många gravida, både par och ensamma kvinnor. Ungefär en fjärdedel tar själva upp frågan om hur och när de ska berätta för sina anhöriga om graviditeten. Ann-Christin Isaksson brukar känna av hur de blivande föräldrarna själva vill göra, och ge rådet att berätta när man känner sig mogen.

– Många är oroliga för att ha berättat ifall det sen blir missfall. Men att hemlighålla gör det ännu värre. Då får man inte stödet man behöver om det händer, säger hon.

En förklaring till tystnaden är att det finns en skam i att inte kunna få barn. När Jennie Visén satt i mötesrummet var en av tankarna som snurrade i hennes huvud den om misslyckandet.

– Det låter jättekonstigt nu, men det beror på traditionerna man har fått inpräntade i sig. Vi hade precis köpt hus, hade bra jobb och allt flöt på. Så fick jag missfall och kände att herregud, nog borde man klara av att behålla ett barn, berättar hon.

Med känslan av misslyckande kom också försöken att förklara för sig själv. Vad var egentligen orsaken?

– Borde jag inte ha ätit så mycket godis? Borde jag ha tränat mer? Drack jag inte ett glas vin innan jag visste att jag var gravid? Jag tänkte att det säkert var därför, säger hon.

»I vårt individualistiska, sekulära samhälle finns bara en sak att skylla på när det inte går som vi vill. Oss själva.«

Pia Risholm Mothander är psykolog och specialist i klinisk psykologi. Hennes forskning handlar om anknytningsprocesser och vår förmåga att dela inre upplevelser med varandra. Hon menar att en anledning till missfallets starka koppling till skam är att föräldraskapet blivit instrumentaliserat. Att föda och födas har genom historien varit de farligaste händelserna i människans liv, men tekniken har hjälpt oss att ta kontroll över reproduktionen. Graviditetstest, ultraljud, p-datorer och konstgjord befruktning är verkligen inte dåliga i sig, men kan leda till att vi överskattar möjligheten till kontroll. I vårt individualistiska, sekulära samhälle finns bara en sak att skylla på när det inte går som vi vill. Oss själva.

– Vi kan inte längre säga Gud råder eller Insha’Allah. I stället frågar vi oss om det var för att vi sprang för fort i trappan eller hade sex eller tog det där glaset vin, säger Pia Risholm Mothander.

Synen på fortplantningen som en prestation vidmakthålls av just tystnaden. En växande mage eller ett nyfött barn går inte att dölja, men de tiotusentals personer som i ensamhet bär sin känsla av sorg och misslyckande hör vi sällan talas om.

– Då kan man inte höra från andra att de varit med om samma sak, och det enda som återstår är att tänka att det är ens eget fel, säger Annsofi Adolfsson.

Ett halvår efter missfallet blev Jennie Visén gravid igen. Den här gången pratade hon och sambon igenom hur de ville göra. Klart var att de inte tänkte hamna i samma situation som förut. Om de skulle råka ut för ytterligare ett missfall ville de ha stöd av sina närstående. Dessutom: De ville dela glädjen.

– För den eller de som vill få barn är det en jättegrej att bli gravid. Jag tyckte verkligen att det var fantastiskt kul att berätta, även om jag visste att det kunde bli missfall igen, säger Jennie Visén.

Paret själva var övertygade om att öppenhet var det bästa för dem. Ändå möttes de ibland av en oförstående omgivning.

– Den äldre generationen sa att det var på tok för tidigt. Från andra har det varit »oj, hur vågar ni berätta?«. Då har vi sagt att vi vill göra så här. Vi väntar barn, inte missfall.

I augusti året därpå, nästan ett och ett halvt år efter missfallet, födde Jennie Visén en pojke. Två år senare ville hon och hennes sambo bli gravida igen. Men den här gången ville det sig inte. I takt med att tiden gick blev bördan tyngre. Mycket på grund av andras förmaningar. »Det bör inte vara för stor åldersskillnad mellan två syskon«, var andemeningen.

– Varje kommentar lägger ytterligare tio kilo på axlarna. Jag tror att få tar illa upp av en rak fråga. »Vill ni ha barn i framtiden?«, liksom. Men folk frågar inte så, utan berättar hur man borde göra.

»Oj, hur vågar ni berätta?«. Då har vi sagt att vi väntar barn, inte missfall.«

Flera av dem som hört av sig med sina berättelser inför den här artikeln har vittnat om hur smärtsamma de obetänksamma kommentarerna kan vara. Hur de bara kan bemötas genom att lämna ut sig själv på ett sätt man inte alltid orkar göra.

Motmedlet för Jennie och Tobias blev mer öppenhet. Läget förklarades för andra, delades både med de närmaste och med dem som bara råkade vara i närheten.

– Vi bestämde oss för att vara öppna hela vägen. Nu har vi försökt så här länge och det blir inget. Jag pratade med alla, från min frisör till min tandläkare, skrattar Jennie Visén.

Parets andra barn tillkom genom assisterad befruktning. Processen pågick under flera år. Medicinska undersökningar, sterila frågeformulär, ingrepp. Däremellan: oviss väntan. Det var en frustrerande period där paret växlade mellan uppgivenhet och oro. Då var det skönt för dem att inte behöva dölja vad de gick igenom.

– Alla de här åren av försök, besvikelsen varje månad, var ändå lättare än det enda missfallet som vi höll för oss själva.

Annsofie Adolfsson tycker sig se en långsam förändring. Under de 15 år hon har forskat om missfall och ofrivillig barnlöshet verkar öppenheten ha ökat. Dessutom, säger hon, tycks det ha blivit vanligare att berätta tidigt om sin graviditet.

Jennie Visén hoppas att det stämmer. Kanske kan det leda till att fler personer får stöd från sin omgivning om något går fel. Men hon är samtidigt mån om att inte framstå som att hon har en universallösning.

– Det finns säkert jättemånga som inte reflekterar över det här utan berättar när andan faller på. Och det vore kanske det allra bästa. Det här är något jättenaturligt som egentligen inte skulle behöva föregås av plus- och minuslistor. Känner man att man vill berätta jättetidigt så ska man göra det. Är det inte rätt tillfälle och man vill vänta, då ska det också vara okej. Det ska liksom inte finnas någon norm som säger till oss när vi ska berätta.

Text Nils Otto

Frilansjournalist och psykolog

Bild Sofia Runarsdotter

Läs mer

Mer om reproduktion och graviditet från Ottar:

”Alla kan få barn” Utdrag ur Jenny Nordlanders text i #1 2015

”Hejdå graviditet” Utdrag ur Ana Udovics text i #1 2015

”Slaget om livmodern” av Agnes Arpi ur #3 2011

”Upplysning i väntans tider” Ledare ur #2 2011