Hbtq-rörelsen i Vitryssland kämpar på trots starka motkrafter
Hbtq-aktivisten Natallia Mankouskaya vittnar om en skrämmande verklighet där brutala razzior, förhör och registrering av sexuell läggning och könstillhörighet blivit till vardag. Ottar har träffat henne.
Det var i juli 2018 som president Alexandr Lukasjenko, som benämts »Europas sista diktator«, antog en uppmärksammad lag som ytterligare inskränker hbtq-personers möjlighet till organisering i Vitryssland. Lagen – i likhet med den ryska så kallade »homosexuell propaganda-lagen« från 2013 – säger att all information som »misskrediterar traditionella familje- och äktenskapliga värderingar« är förbjuden om den kan nå minderåriga.
Ottar träffar hbtq-aktivisten Natallia Mankouskaya. Hon är utbildad läkare men valde 2010 att helt ägna sig åt hbtq-aktivism. Hon började då arbeta för människorättsprojektet GayBelarus, och tillsammans med andra aktivister driver hon nu initiativet Identity and Law som bland annat jobbar med att sprida information om hbtq-frågor, och hjälpa de som fallit offer för diskriminering eller hatbrott.
»Det senaste året har vi fått se ett antal tillslag och polisrazzior mot hbtq-klubbar och festivaler.«
På vilket sätt har den nya »propagandalagen« påverkat hbtq-rörelsens arbete?
– Som tur är har lagen ännu inte använts för att förfölja eller straffa hbtq-aktivister, men även om den absolut ska ses som ett bakslag så behövs ingen lag för att terrorisera eller begå övergrepp mot hbtq-personer i Vitryssland. Regimen gör och har ändå alltid gjort som den vill. Det som oroar mig och många andra just nu är att vi det senaste året fått se ett antal tillslag och polisrazzior mot hbtq-klubbar och festivaler. Deltagare har tvingats ut på gatan, fått uppvisa legitimation och sedan blivit ombedda att »avslöja« sin sexuella läggning och könstillhörighet.
»Deltagare tvingades ut på gatan, fick uppvisa legitimation och blev sedan ombedda att ’avslöja’ sin sexuella läggning och könsillhörighet.«
Går det att säga att det pågår en inofficiell registrering av hbtq-personer i Vitryssland?
– Ja precis, och det här är såklart väldigt obehagligt eftersom vi ännu inte vet säkert hur informationen kan komma att användas. Det vi har märkt är att en del personer som fått sin sexuella läggning registrerad, efteråt blivit kallade till förhör och anklagats för sexuella övergrepp. Förra hösten blev till exempel jag och mina kollegor uppringda efter att en pojke försvunnit i Bialowiezaskogen nära Polen. En helt absurd anklagelse, vilket polisen som kontaktade oss också förstod eftersom han insåg att vi inte alls kunde ha befunnit oss i det område varifrån pojken försvunnit, berättar Natallia.
»När hbtq-rörelsen blir starkare blir också förtrycket hårdare, och på senare har vi sett en del framsteg för hbtq-frågor.«
Varför hårdnar klimatet i Vitryssland just nu?
– Det är president Lukasjenkos sätt att försöka skrämma oss till att bli mindre aktiva. När hbtq-rörelsen blir starkare blir också förtrycket hårdare, och på senare har vi sett en del framsteg för hbtq-frågor. Framförallt vad gäller medierapporteringen av hbtq-personers situation och utsatthet. Det finns en vilja bland flera journalister att lyfta hbtq-frågor, men det är fortsatt mycket svårt att driva på för mänskliga rättigheter i Vitryssland.
– Under de senaste 15 åren har ytterst få människorättsorganisationer fått tillstånd att registrera sitt arbete, vilket innebär att nästan alla som jobbar med mänskliga rättigheter gör det inofficiellt. Ingen av de hbtq-organisationer jag arbetat för har haft tillstånd, och det här gör det till exempel svårare att samarbeta med vården kring transpersoners rätt till könsbekräftande vård eller att få ekonomiskt stöd till verksamheten.
Det beskriver en mycket tuff miljö för hbtq-aktivister att verka i. Hur orkar du kämpa på år efter år?
– Men vad är alternativet, att ge upp? Aldrig! Dessutom ser vi ju att det går att arbeta för mänskliga rättigheter trots att det är »olagligt«. Till exempel har vi på Identity and Law sedan i somras börjat jobba med att dokumentera hatbrott riktade mot hbtq-personer, och på bara en månad samlade vi in 86 vittnesmål. För mig tyder det här på en stark tillit till hbtq-rörelsens arbete. En tro på att vi tillsammans och genom att dela våra erfarenheter kan skapa den förändring som är nödvändig, avslutar Natallia Mankouskaya.
Isabel Lind
Frilansskribent
