Grannen skrek »Jag ska döda er!«
Motståndet mot hbtq-personer i Georgien är stort. Få kan leva öppet, och allra svårast är det för transpersoner. Ottar träffar hbtq-aktivister i Tblisi som jobbar för att bemöta fördomar hos befolkningen.
En kväll i slutet av september, när ett 30-tal hbtq-aktivister deltog i ett möte på organisationen Equality Movements kontor i Tiblisi, gick grannarna plötsligt till attack mot dem. Det började med att någon skrek okvädesord över gården: »Vi kommer se till att ni måste flytta! Vänta bara!«. Strax därpå gick en man från ett annat grannhus till fysiska angrepp. Han tog strypgrepp på en av besökarna som befann sig utanför kontoret och skrek »Jag ska döda er!« När han sedan sprang mot sin bil uppfattade många det som att han var på väg att hämta ett vapen. Mannens familj gjorde allt för att stoppa honom och efter en stund var polis och vårdpersonal på plats.
»90 procent av befolkningen anser att det är omoraliskt att vara homosexuell och en stor majoritet är emot samkönade äktenskap.«
Att leva öppet som hbtq-person i Georgien är svårt. 90 procent av befolkningen anser att det är omoraliskt att vara homosexuell och en stor majoritet är emot samkönade äktenskap, enligt en undersökning gjord av Women’s initiatives supporting group 2015. Motståndet kommer både från kyrkan och från de ultranationalistiska grupperna som tycks bli allt mer välorganiserade.
Enligt en studie från 2015 gjord av The Caucasus Research Resource Center, CRRC, säger dubbelt så många av männen i Georgien att de hellre bor granne med en kriminell, än med en homosexuell person.
Samtidigt blir organisationer som arbetar med hbtq-personers rättigheter i landet allt fler. Och i den offentliga debatten vill många politiker visa sig hbtq-vänliga, i sin strävan att föra Georgien närmare EU.
Detta leder till en polarisering av samhället, menar Ekaterine Skhiladze, jurist och chef på Office of Public Defender (ung. kontoret för offentliga försvarare).
– Många människor i utkanten av samhället reagerar på orättvisor genom att uttrycka konservativa värderingar. Därför är det jätteviktigt att stärka queera personers rättigheter utan att ge avkall på andra utsatta grupper. Vi behöver ett inkluderande samhälle, inte ett som är uppdelat i progressivt och bakåtsträvande, säger Ekaterine.
»De flesta samtalen nattetid kommer från transpersoner. De vågar gå ut först när det är mörkt, men blir även då utsatta för misshandel.«
Till den offentliga försvararen söker sig personer som stött på problem med myndigheter eller vårdinrättningar. Många är hbtq-personer som blivit dåligt bemötta inom vården eller misstrodda av polisen. Extra svårt är det för transpersoner som försöker få samtalsterapi eller behandling. Det är inte helt ovanligt att de söker information på youtube och beställer hormoner över nätet för att slippa söka vård.
– Vi har en hjälptelefon som är öppen 24 timmar om dygnet, och de flesta samtalen nattetid kommer från transpersoner. De vågar gå ut först när det är mörkt, men blir även då utsatta för misshandel. Vi försöker få dem att anmäla övergrepp till polisen. Men bara delar av poliskåren är utbildade och vet hur de ska agera vid hatbrott, berättar Ekaterine.
Det förekommer också konflikter mellan de olika hbtq-organisationerna, eller – mellan etablerade organisationer och gräsrotsrörelsen. Vissa organisationer vill gå långsamt och försiktigt fram, för att inte riskera bakslag. Det är en anledning till att organisationen Tanadgoma, som är samarbetspartner till RFSU, inte har en officiell facebooksida. Detta reagerar gräsrötterna på och undrar varför de inte står upp för hbtq-personer genom att låta dem synas. Nino Tsereteli, verksamhetschef på Tanadgoma förklarar:
»Efter attacken från grannarna i september kände de anställda på Equality Movement sig inte säkra på kontoret längre och beslöt sig för att flytta.«
Beka Gabadadze beskriver sig som queeraktivist. Han är en av dem som försöker ha en fot kvar inom gräsrotsrörelsen. När organisationen han är aktiv inom måste tassa fram så väljer han att tydligare ta ställning som individ.
– Jag försöker att stärka hbtq-personer genom att vara synlig i sociala medier och offentliga sammanhang. I Tbilisi har vi queera ett safe space, men ute på landsbygden är det svårt. Folk skriver till mig på facebook och jag gör vad jag kan för att stötta dem, säger Beka.
Maia Barkaia, researcher vid Human Rights Education and Monitoring Center, EMC, sammanfattar läget:
– Hbtq-aktivismen upplevs av många komma från en »internationell agenda« och därmed inte vara »tillräckligt georgisk”. Vi inom de etablerade organisationerna borde ta oss tid att reflektera över och bättre få in det lokala perspektivet, säger Maia.
Hon menar att om de skulle lyckas förklara för allmänheten vad jämlikhet innebär skulle de flesta förstå och inte motsätta sig. Men när majoriteten av folket känner sig exkluderade från mänskliga rättigheter i stort, är det svårt att prata om mänskliga rättigheter för just hbtq-personer.
Efter attacken från grannarna i september kände de anställda på Equality Movement sig inte säkra på kontoret längre och beslöt sig för att flytta. Den nya lokalen ligger i ett område med öppnare värderingar och hyresvärden är glad över att ha dem som hyresgäster.
Ulrika Hammar
Redaktör för RFSU:s nya medlemstidning Lust.
Läs mer
Framåt och bakåt i Georgien (2011)
Av, med och för tjejer (2006)
