Ge oss verklig förändring!

Jag hade hört några bekanta prata om Netflix-serien Love on the spectrum och blev nyfiken att ta reda på vad det var, även om jag personligen inte brukar följa så många serier. Det är inte ofta jag hittar någon som liknar mig i dem och det känns ibland som att det sällan finns plats för människor som jag. För även om modeord som representation har blivit ett mantra inom populärkulturen och det ofta talas om att spegla samhällets mångfald, bryta stereotypa föreställningar och skapa utrymme för röster som länge har förblivit ohörda, så är det något som skaver. Det gäller såväl den växande diskussionen om neurodiversitet i kulturen som individer med neuropsykiatriska funktionsvariationer. Det är mer än vanligt att autistiska personer förlöjligas och reduceras till märkliga infantiliserade karikatyrer som stämmer illa överens med hur det är i verkligheten. I allt från 1980-talsfilmen Rain Man till I rymden finns inga känslor från 2010 så är det den heterosexuella, vita, manliga och savanta autisten som dominerat på vita duken.

Mot denna bakgrund känns Love on the Spectrum, där tittaren får följa olika personer på spektrumet som vill hitta kärleken och dejtar, närmast revolutionerande. Realityserien har hyllats för att lyfta fram autistiska personers upplevelser, och på ett genuint sätt skildra deras emellanåt tafatta strävan att hitta kärleken.

»Som autistisk person som ser programmet, upplever jag fortfarande att bilden som målas upp är förenklad och stereotypisk.«

Vid en första anblick framstår den som ett positivt tillskott till representationen av neurodiversitet i populärkulturen, och visst, i vågen av den ökade medvetenheten kring dessa frågor så sätts ljuset på en grupp som sällan får synas annars. Så på ytan tycks serien göra ett lovvärt försök att visa autistiska personer som komplexa, känsliga och kärleksfulla människor med samma romantiska drömmar och önskningar som neurotypiska individer i majoritetssamhället. Det är viktigt. Det som för många är en självklar aspekt av livet har dessutom sällan belysts ur ett neuroqueert perspektiv.

Men som autistisk person som ser programmet, upplever jag fortfarande att bilden som målas upp är förenklad och stereotypisk. Det som skaver är att programmet främst riktar sig till en neurotypisk publik och därmed riskerar att befästa, snarare än utmana, befintliga fördomar.

»Dessutom saknas ett neuroqueert perspektiv och ickeheterosexuella relationer.«

Showen tenderar att framställa autistiska drag på ett voyeuristiskt sätt, där det ofta läggs på musik och visas scener som känns barnsliga. Det riskerar att befästa stereotyper om att vi skulle vara infantila och beroende. Intervjuer med deltagarnas föräldrar, vilket sällan ses i andra dejtingprogram, förstärker intrycket av oss som omogna, och fokus ligger på vad som gör oss autister »annorlunda« eller »speciella«. Dessutom saknas ett neuroqueert perspektiv och ickeheterosexuella relationer.

Kanske är det ett resultat av att en tv-show har behov av ett antal tittare och begränsad tid, men konsekvensen blir att det djupare perspektivet på deltagarna som fullvärdiga, komplexa individer saknas.

Min egen erfarenhet av att leva som autistisk tonåring idag är att det ofta har varit och är svårt att passa in och förstå alla de hundratals olika subtila sociala koder som ligger till grund för sociala interaktioner, vänskap och romantiska relationer. Att navigera detta minfält av outtalade regler och förväntningar känns ofta som en kamp mot sin egen neurodiversitet, där man ständigt tvingas anpassa sig till en värld som inte är byggd för en. 



Insikten som saknas men som behövs för att det ska bli bra på riktigt, är att vi med npf är inte en monolit; alla är inte likadana. Samtidigt finns det någonting unikt i hur en person på det autistiska spektrumet betraktar och rör sig genom livet. Att få se sig representerad är viktigt och det finns något befriande i att se andra autistiska och neuroqueera individer med liknande upplevelser som en själv lyftas fram. 



Så även om Love on the Spectrum är ett steg i rätt riktning så kvarstår utmaningen att skildra autistiska personer i kulturen på riktigt. Vi behöver en bred representation som inte bara riktar sig till neurotypiska tittare, utan också direkt till oss som lever med neurodiversitet. Det är först då vi kan tala om verklig förändring.

Naomi Henftling är medarbetare i projektet »Det handlar om mig!« och gruppledare för Ungdomsgruppen, RFSU Stockholm.