Frihet i en liten påse?

I december 2022 dyker en video från ett tyskt forskningsprojekt upp på Youtube. Den visar insidan av en fabrikslokal, med två enorma cisterner i mitten och runt den rader på rader av plastkapslar. När kameran zoomar in ser man tydligt hur dessa är kopplade till varsin maskin, alla försedda med en touch screen där grafer och siffror registrerar utvecklingen inuti kapseln. »Ectolife« står tryckt på sidan av konstruktionen. »Ectolife är världens första anläggning för konstgjorda livmödrar«, säger speakerrösten. »Ectolife låter infertila par bli gravida och äkta, biologiska föräldrar till ett eget barn«. Inuti plastkapseln kan man ana konturerna av en ljusrosa varelse. Absolut, det är en bebis. Ectolife är en bebisfabrik.

Bara de första tre månaderna ser över två miljoner människor filmen från Ectolife. Rubriker som »Är Ectolife på riktigt?« tapetserar Googles sökresultat. Svaret är förstås nej. Ectolife är ett koncept lanserat av Hashem Al-Ghaili, en jemenitisk, Berlinbaserad producent av infografik som kallar sig vetenskapskommunikatör. På Instagram uttrycker han sig tydligt kring vad bebisfabriken egentligen är, det vill säga fantasier. Under en tänkt annons, där en kvinna i 70-årsåldern håller om sitt eget, nyfödda barn, skriver han: »Detta är hur framtiden för mänsklig födelse kommer att se ut«.

I videon presenteras en mängd teoretiska fördelar med den konstgjorda reproduktionen. För tidiga födslar skulle aldrig ske. Kejsarsnitt behövs inte längre. Kvinnor som fötts utan, eller tvingats avlägsna sin livmoder, kan fortfarande få barn. Länder med låga födelsetal kan göra nya medborgare som kan ta hand om den åldrande befolkningen. Ectolife skulle på ett år kunna producera hela 30 000 barn. Det är 2000 fler än vad som föddes i Stockholms län under år 2020, och helt utan graviditeter med komplikationer, plågsamma förlossningar, akuta snitt och förlossningsskador.

»I den lyckas han hålla ett aborterat lammfoster vid liv i tre veckor«

I verkligheten är bebisfabriken lite längre bort än vad videon från Ectolife får vissa betraktare att tro vintern 2022. Men modern forskning har de senaste åren rört sig allt närmare. Redan på 1990-talet utvecklar den japanske gynekologen Yoshinori Kuwabara en konstgjord livmoder i gummi. I den lyckas han hålla ett aborterat lammfoster vid liv i tre veckor.

Runt millennieskiftet arbetar forskare vid Cornell University i USA med en konstgjord livmoder tänkt att opereras in i kroppen. Man avlägsnar celler från slemhinnan som täcker livmoderns inre väggar och odlar sedan dessa lager-på-lager över biologiskt nedbrytbart material. Överblivna embryon från IVF-försök planteras sedan in i strukturen, och de fastnar och börjar växa. Endast etiska riktlinjer, som förbjuder forskning på IVF-embryon längre än 14 dagar, stoppar experimentet. Vid det här laget har även studier på transplanterade livmödrar inletts.

Vid Sahlgrenska akademin undersöker man möjligheterna med start 1999. Den första livmoderstransplantationen i Sverige utförs 2012. Två år senare, 2014, föds det första svenska barnet till en mor med transplanterad livmoder.

Tre år efter det sprids bilder via nyhetsmedia av ett litet lamm i vad som ser ut som en ziplock-påse. Experimentet med djurungen utförs på Philadelphia Children’s Hospital. Lammet har aborterats via kejsarsnitt i vad som för en människa motsvarar ungefär vecka 22 till 24. Under de fyra veckor som fostret sedan legat i sin plastpåse, en så kallad »biobag«, har det vuxit från en rosa, formlös klump till ett riktigt lamm. Navelsträngen är kopplad till en generator som tillför näring och syre och transporterar bort koldioxid. Tack vare det avancerade systemet som forslar fostervatten in och ut ur påsen och tillför näring har den utvecklats precis som om den legat i sin mammas mage. Ull har vuxit ut på kroppen, lungor och hjärna har vuxit, den har öppnat sina ögon, rört på sig och lärt sig att svälja.

Målet med forskningen är inte att skapa en konstgjord livmoder som kan bära fostret hela vägen från embryostadiet till födelsen. Experimentet syftar snarare till att förbättra neonatalvården, så att bebisar som föds för tidigt ska kunna fortsätta utvecklas på samma sätt som de hade gjort inne i magen.

»Test på människor är nödvändiga för att göra den konstgjorda livmodern användbar«

Trots att medicinen i dag kan rädda väldigt mycket för tidigt födda barn löper dessa ännu stora risker för påverkan på såväl den psykomotoriska utvecklingen som den somatiska hälsan. Men lammet i påsen mår bra. Inget tyder på att det skulle vara annorlunda från ett lamm utvecklat inuti en kropp. Forskningen blir en världsnyhet och ställer omgående frågan om huruvida tekniken kan vara första steget mot en helt konstgjord livmoder, för människor. 2017 är Alan Flake, en av forskarna bakom studien, noga med att understryka att någon bebismaskin har de absolut inte utvecklat. »Det är total science fiction att tro att man ska kunna ta ett embryo, få det att genomgå den tidiga utvecklingsprocessen och lägga det i vår maskin utan att modern är den kritiska faktorn«, säger han i en intervju med The Verge.

Att tekniken inte testas på människor beror på vetenskapens eget regelverk. En studie kan inte genomföras om ett mänskligt foster alls riskerar att skadas, oaktat huruvida forskningen som sådan senare kan komma att rädda människoliv. Men test på människor är nödvändiga för att göra den konstgjorda livmodern användbar för människor. Utvecklingen av teknologin befinner sig alltså i ett moment 22. I dagsläget finns heller inga riktlinjer eller lagstiftning som skulle kunna hantera en fungerande, konstgjord livmoder.

»Om ett helt färskt embryo kan räddas, var ska man då dra gränsen för abort?«

I september i år diskuterade amerikanska livsmedels- och läkeme- delsverket FDA förutsättningarna för studier av tekniken, utan att komma fram till några raka svar. Dessutom är det oklart vem eller vilka som skulle få tillgång till teknologin om den fanns. Ny teknik kommer allra oftast först till användning hos resursstarka individer i rika länder. Redan i dag ser vi hur välbeställda västerlänningar betalar stora summor för att kvinnor i Östeuropa och Asien ska bära deras barn.

En bebismaskin är måhända för den samvetsgranne ett mer aptitligt alternativ än surrogatmödraskap. Men icke desto mindre skulle tillgången till tekniken bli en klassfråga. Redan nu börjar gränserna för vilka bebisar som neonatalvården kan rädda och vilka oönskade barn som aborteras sent flyta samman. I Sverige räknas 21 veckor och sex dagar som den bortre gränsen. Så tidigt födda barn räddas redan nu.

På 1970-talet fantiserade radikalfeministerna om den konstgjorda livmodern som den ultimata frigöraren för kvinnor. I dag ser det snarare ut som att abortmotståndare kan komma att välkomna den av skäl som begränsar kvinnors självbestämmanderätt. För om ett helt färskt embryo kan räddas, var ska man då dra gränsen för abort? Bebismaskinen skulle i den feministiska utopin sudda ut ojämlikheten mellan män och kvinnor i det reproduktiva arbetet. I verkligheten, när vi är närmare en fungerande konstgjord livmoder än någonsin, framstår den lika mycket som ett hot mot kvinnors rättigheter som ett löfte.

Sara Martinsson är journalist och författare.