Frihet, feminism & fördomar

Vi börjar vårt långa samtal i RFSU:s nya lokaler med vad det egentligen innebär att vara feminist i dag i Sverige 2023. Jag möts direkt av lite mothugg. Precis som det ska vara, med andra ord. Sara Rifaat ställer sig nämligen något tveksam till att kalla sig feminist då hon anser att hon har många tankar som inte är särskilt feministiska. Igenkänningen hos mig i det är stor. »Gode gud, så mycket icke-feministiska tankar och handlingar det existerar i mitt liv«, tänker jag.

Sara Rifaat:

– Jag måste frekvent motbevisa fördomar. Ett konkret exempel är att jag känner att jag inte får gråta på tunnelbanan för det skulle passa så bra med den där bilden av den »förtryckta« muslimska kvinnan som har fem barn hemma och noll livserfarenhet. Jag får inte vara svag och sårbar. Jag måste alltid vara stark. Det finns ingen feminism i det eller någon frihet i det, och det gör mig ledsen, men det är så det är. 

Samtidigt är Sara tydlig med att hon har feministiska värderingar, men att det ofta blir frustrerande att alla måste veta vad man står för och vilka värderingar man har. Annars är det lätt att de föreställer sig saker som inte är sanna, för att hon bär slöja, vilket är ohälsosamt och ofeministiskt i sig. Saras Rifaats feministiska värderingar har dock aldrig någonsin krockat med hennes tro, lyfter hon fram.

Nora Boudabous menar å ena sidan att vi är många som i grund och botten står bakom jämställdhet, men att det i praktiken ibland faktiskt kan bli svårt.

Nora Boudabous:

– Det som slår mig nu är att det är lite ironiskt. Vi har en feministisk ideologi som är baserad på kvinnors frihet samtidigt som kvinnor i rörelsen ändå känner sig begränsade. 

Sara håller med. Nora lyfter fram att den feminism som finns i dag bitvis är ganska exkluderande, men att hennes typ av feminism helt enkelt är den ideologiska: jämlikhet mellan könen. Men hur når vi dit? 

Enligt Nora Boudabous finns inget givet svar.

– Det finns så himla många olika röster och det finns feminister som tycker att vi ska ha slöjförbud, medan det finns de som tycker att vi absolut inte ska ha det så. 

Jag funderar på frihet för kvinnor och föreställningen vi har om »den fria kvinnan« i Sverige. Att en fri kvinna ser ut på ett speciellt sätt och beter sig på ett speciellt sätt.

Hur ser de själva på frihet? Nora menar att den patriarkala strukturen genomsyrar hela samhället, och att den oftast är osynlig.

– Vi pratar om frihet som om att det handlar om ett klädesplagg. Det är en ganska ytlig diskussion. Enligt den feministiska ideologin tror jag inte att kvinnor är fria oavsett vart vi är.

Sara Rifaat delar med sig av att när hon bestämde sig för att börja bära slöja i Egypten (där hon växte upp) så möttes hon av motstånd där.

– Jag tyckte att jag ville avsexualisera mig och ville ha mindre fokus på min kropp. Det var liksom det som kändes rätt för mig där och då. Men däremot så vet jag att slöjan är också en symbol för förtryck i många andra länder och i många andra situationer. Så jag förstår att folk har lite svårt att hålla två tankar i huvudet.

»Jag vet inte om jag köper att frihet är att jag ska kunna ha på mig en superkort klänning, om det är min definition av frihet. Oavsett vad vi kvinnor har på oss så blir vi trakasserade av män.«

Nora Boudabous

Vi alla tre har rötter i Mellanöstern och har muslimsk bakgrund, och jag funderar lite över stereotypen kring den »ofria muslimska kvinnan«, samtidigt som ju kvinnor i Sverige mår väldigt dåligt – vi har en lavinartad ökning av psykisk ohälsa i samhället bland kvinnor, och i allt lägre åldrar. Vi har industrier som tjänar multum på kvinnors osäkerhet, smärta och självförakt. Hur tänker Nora och Sara kring utseendehetsen? Kan det finnas feminism i läppstift? Nora Boudabous lyfter fram att det begränsas till att kvinnor såklart ska få ha på sig vad de vill, men att det lutar åt att helst ska man inte ska ha för mycket kläder på sig för då är det inte frihet längre.

– Det är som en dold agenda. Men vem är det som egentligen sätter agendan och pratar om kvinnors frihet? Det känns som att vi är fast i ett ekorrhjul. Jag vet inte om jag köper att frihet är att jag ska kunna ha på mig en superkort klänning, om det är min definition av frihet. Oavsett vad vi kvinnor har på oss så blir vi trakasserade av män.

Och Nora har givetvis rätt. Kvinnor attackeras för att de bär slöja i väst medan kvinnor i öst trakasseras för att de inte bär slöja. Det är ett patriarkalt förtryck som tar sig uttryck på många olika vis mot kvinnor världen över.

Jag sträcker mig efter en saftig bulle och kan inte släppa det Sara Rifaat delade med sig av i början, med att inte våga gråta öppet i kollektivtrafiken som muslimsk kvinna, för att det cementerar vissa fördomar. Jag tvekar länge på om jag verkligen ska dela med mig av det här, blir det inte lite oprofessionellt? Jag tar en stadig tugga av bullen:

– Det är så intressant det där du sa Sara – om att gråta på tunnelbanan, för jag har de senaste två åren gått igenom något livsomvälvande. En kris. Och jag har gråtit så mycket överallt. På tunnelbanor, på bussar, och jag har inte kunnat kontrollera det. Och varje gång har jag fyllts av skam, för en stark och framförallt feministisk kvinna ska inte gråta. Att jag inte är en riktig kvinna som visar uttryck för sorg och förlust så öppet.

Jag biter ihop för gråten ligger nära, så jag famlar efter nästa fråga för att byta samtalsämne när Sara Rifaat berättar någonting som känns väldigt läkande:

– Det finns faktiskt någonting i islamiska texter om just gråt. Att kunna gråta är en gåva från Gud för att det är ett sätt att lätta på trycket. De som inte kan gråta trycker ner allt och har det mycket svårare. Så det är därför man mår mycket bättre efter man har gråtit, för att man har liksom rensat lite grann, säger hon och ler ödmjukt mot mig.

»Jag tyckte att jag ville avsexualisera mig och ville ha mindre fokus på min kropp. Det var liksom det som kändes rätt för mig där och då.«

Sara Rifaat

Nora Boudabous lyfter fram att vi lever i en kultur som höjer upp det maskulina, och gör det till en standard för kvinnor att leva upp till.

– Om kvinnor är chefer, då ska de vara hårda och raka och tydliga. De ska inte vara snälla, omtänksamma, känslosamma. Det blir som att för att vi ska nå jämlikhet, så ska vi anpassa oss efter männen. Det blir skevt, säger Nora.

Jag är nyfiken på hur Sara och Nora ställer sig till sexualundervisning (det är trots allt RFSU:s tidning). Nora berättar att hon hade uppskattat en mer varierad sexualundervisning, med fokus på olika könsidentiteter och olika sexuella läggningar, medan Saras sexualundervisning – som hon hade på en internationell skola i Egypten – främst lade fokus på reproduktion. Jag frågar hur de som unga kvinnor med rötter i Mellanöstern kan bli mer bekväma i sin sexualitet – och delar med mig av den inre konflikt jag själv gick igenom i 20-årsåldern. Den där med att vara trogen det muslimska arvet och religionen, och samtidigt ha en längtan att utforska sin sexualitet. Jag levde med mycket skuld och skam, och kände mig förvirrad. Både Sara och Nora känner igen sig. Och även slöjbärande kvinnor brottas med liknande frågor som alla andra, understryker Sara.

– De behandlar en som en nunna, typ som att man aldrig skulle tänka på sex, säger hon. 

Vi lever i ett av världens mest sekulära länder, men hur navigerar de med sin tro och övertygelse?

– Jag har mina sekulära värderingar och jag har min tro, och de går ihop. Jag får min styrka från min tro för att jag tycker det finns någonting så himla fint i att veta att man inte är själv. Det dämpar min ångest också. Jag är en ganska ängslig person och min tro lugnar mig jättemycket. Jag tror att tron driver mig framåt, men den gör också mitt liv lite svårare ibland, säger Sara vidare.

För Nora har kontakten med islam bitvis varit svår att nå och främst filtrerats genom hennes föräldrar, men när hon är i Tunisien har hon mycket närmare till islam och känner Gud på ett helt annat sätt.

– Tron var väldigt präglad av regler när jag var liten. Så jag kände mig begränsad och var för ung för att kunna förstå att jag har rätt att välja och tolka vad jag vill. Det är någonting som jag än i dag tänker mycket på. 

»Det finns ju den stereotypa föreställningen om att muslimska kvinnor per automatik är offer för hedersrelaterade strukturer. Hur kan vi prata om negativ social kontroll utan att rasister applåderar?«

Sara Delshad

En svår och känslig fråga är det hedersrelaterade förtrycket mot kvinnor och tjejer i dag. Jag vill gräva i aspekter kring detta men inser att jag blir lite obekväm, men vill ändå inte ducka för frågan:

– Jag vill prata om negativ social kontroll av kvinnor i dag, och hur tröttsamt det är att man ofta kopplar det hedersrelaterade förtrycket till slöjtvång. Frågan är ju större och mer komplex än så. Det kan ju komma inifrån den egna gruppen, men det kan också komma utifrån såklart. Att majoritetssamhället talar om för muslimska kvinnor vad som ska gälla och hur vi ska klä oss (med eller utan slöja) och samtidigt förtrycket inifrån den egna gruppen, muslimska män som exempelvis vill begränsa muslimska kvinnor.

– Parallellt med allt detta finns ju den stereotypa föreställningen om att muslimska kvinnor per automatik är offer för hedersrelaterade strukturer.

Hur kan vi prata om negativ social kontroll utan att rasister applåderar? För det här är strukturer som begränsar kvinnor i realtid.

Sara Rifaat berättar om kraften i att nå även männen, och inte endast kvinnorna. I en uppsats i statsvetenskap på Stockholms universitet undersökte hon utländska kvinnors deltagande på arbetsmarknaden i Sverige, och kom i kontakt med en man som startat en organisation för att få bukt med problematiken. Han hade insett att när icke-vita män pratade med andra icke-vita män om de här frågorna fick det större genomslag, att det hjälpte mer om den som pratade om värderingar och jämställdhet inte var en vit man.

– Jag pratade med många kvinnor och noterade även att det hedersrelaterade förtrycket också utövas av kvinnor. Det är vanligt och kommer från kollektivism, säger Sara.

Nora håller med om att representation är viktigt i sammanhanget, men lyfter också fram att det patriarkala förtrycket genomsyrar allt, att problematiken handlar om att kvinnor behandlas sämre än män. Hon menar att vi behöver prata om det ur en strukturell synvinkel, mer än en religiös och kulturell sådan. Hon lyfter också fram vikten av att inte skuldbelägga icke-vita för problematiken kring heder.

Det får mig att tänka på begreppet hederskultur. Ett ord jag själv aldrig tar i min mun. Det insinuerar en främmande »kultur« utifrån (»ickesvensk«) som kuvar kvinnor. Men problematiken existerar inom alla kontexter världen över, och både utanför och innanför olika religioner.

Denna sommar har rapporteringen om koranbränningar avlöst varandra, och jag är nyfiken på hur de ställer sig till den frågan. Sara Rifaat har ett sansat förhållningssätt och säger att hon inte blir utmanad av sådana handlingar, hon menar att det ju är en kopia av Koranen som bränns. Koranens heliga budskap går egentligen inte att bränna, menar hon. Reagerar man med aggression göder man tyvärr bilden av den »barbariska« muslimen, och att provoceras är inte rätt väg:

– Det har varit så intensivt i sommar, och »muslimerna« är på allas läppar. Men jag tycker inte att min religion är det enda jag identifierar mig som. Jag identifierar mig också som manusförfattare. Jag identifierar mig som kvinna. Det finns andra dimensioner i min personlighet, än att jag är muslim. Men i dag i Sverige är jag bara muslimen.

När jag vänder frågan till Nora Boudabous noterar jag att hon ser lite frånvarande ut. Hon är tyst en stund innan hon säger att det här har varit jättejobbigt för henne och att hon känner mycket sorg.

– Jag blir känslosam och har inte kunnat diskutera det här så mycket, det blir för smärtsamt. Nora tittar bort, fifflar med sitt hår och börjar till slut gråta.

Sarah Delshad är skribent, föreläsare och författare.

Foto Nadja Hallström