I helgen sparkade fotbollsallsvenskan igång, nu med öppnade ögon för att det finns homosexuella fotbollsspelare som inte är lesbiska. Men öppenheten är också en guide till hur ”en riktig man” ska vara, skriver Anna Hellgren.
Äntligen stod bögen på fotbollsplanen. Anton Hysén kom ut med buller och bång och ingenting var längre som förut. Att pappa heter Glenn och storebröderna Tobias och Alexander gjorde inte saken mindre. Närmare fotbollsadel än familjen Hysén kommer ingen i Sverige.
Den som någon gång stått på en ståplatsläktare vet precis hur modigt Anton Hyséns beslut är. En plats mer fylld av böghat, kvinnoförakt och aggressiva machoimitationer är svårt att hitta utanför krigsskådeplatser och de mest perverterade styrelserummen. Det berömda ”omklädningsrummet” är inte heller känt för att premiera beteenden utanför strängt formulerade, och långt ifrån tillåtande, maskulinitetsideal. När en annan Glenn, som heter Strömberg och numera mest är känd för expertkommentarer och som omslagsman för pastasås, spelade i IFK Göteborg förföljdes han av envisa bögrykten – för att han läste böcker.
Utan att ta någon som helst ära av Anton Hyséns, faktiskt, bragdartade beslut, eller bli gnällig i överkant: Omständigheterna kring hans till utkomst illustrerar en hel del intressanta maktordningar. Reportaget i tidskriften Offside (nr 2/2011) där Anton kommer ut och där även Glenn pratar om sin påstådda homofobi och hur stolt han är över sin son, är i själva verket fullt av markörer som inte bara illustrerar hur svårt det är att komma ut som bög i (mans)fotbollssammanhang – det är också en guide till hur en riktig man ska vara, särskilt om han dessutom råkar vara bög. Han ska inte bara kunna skämta om tappade tvålar i duschen och ”vara som vem som helst”, eller göra självklara referenser mellan oförmågan att kunna glidtackla och ”fjollighet”. Även om han råkar gilla killar är det såklart inte vilka killar som helst som går an: de ska gilla fotboll och absolut inte vara ”feminina”.
Det officiella fotbollssveriges reaktioner på intervjun med Anton (”allt är ok, fler får gärna komma ut, om det finns några”) kan i bästa fall ses som tafatt välvilja, i värsta som symptomatiskt på hur enormt långt den manliga idrottsvärlden har kvar till dess att den inte längre är ett problem för alla som inte gillar kött, potatis och actionfilm – eller är, gud förbjude, omanliga och/eller bög.
Och då har vi inte ens jämfört med hur tyst det var när Jessica Landström kom ut för några år sedan, som den hittills enda öppna landslagkvinnan som dessutom är i början av karriären. Alla vet ju ändå att kvinnor som spelar fotboll är lesbiska. Fotbollspelaren är fortfarande en man, om nu någon trodde annorlunda. Alla andra hans avbild.
Anna Hellgren
Bild: Morguefile
