»För mig betyder vännerna allt«

Jayden

Bruset från den intensiva stadstrafiken avtar i volym ju längre från Kampala vi kommer. Det är trångt och svettigt i minibussen som ska ta oss till slutdestinationen; ett tillfälligt så kallat »safe house« för hbtqi-personer som befinner sig i en särskilt utsatt situation.

Enligt mobilens vägbeskrivning tar det cirka 30 minuter till platsen, men den ugandiska kollektivtrafiken kastar om planerna. Drygt en mil västerut från huvudstaden väntar 23-åriga Jayden på vårt besök. Tidigare var huset han just nu bor i en kontorslokal som tillhörde en småskalig hbtqi-organisation, men efter påtryckningar från myndigheter tvingades de lägga ned sin verksamhet. Inom ett par månader kommer nya hyresvärdar att ta över, därefter vet Jayden inte vart han ska ta vägen.

– Jag är väldigt tacksam över att ni vill träffa mig och höra min berättelse, säger han när han efter en dryg timmes bussfärd leder oss från huvudvägen upp till huset, som ligger inbäddat i grönska vid slutet av en återvändsgränd.

Stämningen på platsen är harmonisk och besöket ger en välbehövlig paus från Kampalas höga tempo. På ytan verkar människorna som hälsar oss välkomna lika bekymmersfria som resten av folket i grannskapet, men bakom de varma leendena anas en gnagande oro. På väggen i hallen hänger en stor tavla i regnbågens alla färger, med texten »Love is love«. Det är det första blicken fäster sig vid, strax efter alla flyttkartonger som fyller entrén. 

– Jag vet inte hur länge jag kommer kunna bo kvar här. Kontraktet löper ut om några månader och då måste jag flytta ut. Att flytta hem till min familj är inget alternativ, de har ett rykte att bevara, berättar Jayden och förklarar att han inte vågat träffa dem sedan den nya lagen trädde i kraft.

– Min pappa säger att jag har dragit skam över familjen och andra släktingar anklagar mig för att försöka ‘rekrytera’ andra, bara genom att stå för den jag är.

Den 26 maj 2023 signerade Ugandas president Yoweri Museveni en av världens strängaste lagar mot hbtqi-personer. Lagen kriminaliserar samkönade relationer och den som på något sätt »uppmuntrar« till vad staten benämner som »onaturliga beteenden« riskerar att få upp till 20 års fängelse. Sex mellan personer av samma kön kan i särskilda fall leda till dödsstraff, exempelvis om man dömts tidigare.

Den nya lagstiftningen har brett stöd hos allmänheten och attacker mot hbtqi-personer i civilsamhället sker regelbundet. Enligt uppgifter från människorättsorganisationen Human Rights Watch har man sett en ökning av våldsbrott mot homosexuella i landet sedan presidenten signerade lagen.

Homosexualitet har varit olagligt i Uganda sedan kolonialtiden, men under det senaste decenniet har det hatiska tonläget skruvats upp ytterligare. Sedan den nya lagen trädde i kraft har ett hundratal personer gripits och de vi möter vittnar om ett allt tuffare klimat. Jayden tillhör de som tidigare fängslats på grund av sin sexualitet.

»Det är förnedrande och gör väldigt, väldigt ont«

Jayden, som av säkerhetsskäl bett om att få vara anonym, heter egentligen något annat. Han och andra personer som gripits med anledning av den nya lagen berättar om övergrepp och tortyr av såväl vakter som cellkamrater. Han är ständigt rädd för att återigen bli en måltavla för polisen.

– Det är rutin att de gör en grundlig undersökning av analen när de griper någon som de misstänker är homosexuell, även om personen egentligen arresteras på grund av ett annat brott. Det är förnedrande och gör väldigt, väldigt ont. Men det är ingenting emot vissa saker som andra har berättat om, det är ren tortyr, säger han och gömmer ansiktet i sina händer.

Vårt samtal flyter på i timmar. Plötsligt letar sig ett par varma solstrålar in genom persiennerna. Solen är på väg att gå ned och kastar ett orange ljus genom rummet. Jayden tittar ut genom gliporna, tar ett djupt andetag och finner styrka att fortsätta berätta.

– Jag känner en stor hopplöshet över min situation. Ibland tänker jag att det inte finns någon annan utväg än att ge upp och avsluta allt, säger han och fortsätter:

– Det är svårt att hantera mörka tankar som kommer, jag känner mig så ensam. Det är därför jag vill berätta om mig själv, det kanske kan hjälpa någon där ute som befinner sig i en liknande situation. Även om det är svårt måste vi orka prata om det vi går igenom, världen måste få veta annars blir det ingen skillnad.

Brian

Trots att de nya, strängare lagparagraferna har spridit en stor oro inom landets community finns flera organisationer som arbetar aktivt i det fördolda med att stötta hbtqi-personer som är i behov av hjälp. Många har dock till följd av den senaste tidens förändringar tvingats lägga ned eller omlokalisera sig. Engagerade eldsjälar har flytt landet och tidigare anställda ser sig om efter nya jobb med färre risker, vilket har lett till en stor personalbrist.

Nästan alla vi möter inom Ugandas hbtqi-community söker efter en väg ut ur landet, men det finns några få undantag – en av dem är aktivisten Brian som driver en hemlig klinik, inriktad mot att hjälpa homosexuella män, i huvudstaden Kampala.

»Jag är ofta rädd«

Kliniken ligger på fjärde våningen i ett höghus i stadsdelen Kololo i Kampala. Området är fullt av exklusiva restauranger, barer och hotell. Här är folk i omlopp dygnet runt, men få vet vad som pågår bakom låsta dörrar i en av lokalerna. På väggarna i kliniken sitter stora, färgglada affischer och informationsblad som aldrig hade tillåtits offentligt. Texter som »Better safe than sorry« intill bilder och illustrationer av närgångna män som poserar med kondomer är några av de budskap som till och med skulle kunna sätta Brian och hans personal i fängelse.

Klinikens team består av läkare, psykologer och annan vårdutbildad personal som tillsammans erbjuder rådgivning, samtalsstöd och specialiserad vård till män som har sex med män.

– Jag är ofta rädd, det är klart att man är det, men vad ska man göra? Visst finns det tillfällen då jag funderat över mina möjligheter att lämna landet och börja om på nytt någon annanstans, men av olika anledningar har jag valt att stanna kvar. Det är främst eftersom jag inte vet hur kliniken skulle kunna överleva, och vad händer då med dem som verkligen behöver den vård vi erbjuder?, säger han när vi träffas i ett av besöksrummen.

– De kan ju inte vända sig till den vanliga vården med vissa besvär. Där blir de hånade eller i värsta fall, angivna till polisen, förklarar han.

Brian står inför liknande utmaningar som Jayden när det kommer till boende. I Uganda är det numera straffbart att hyra ut sin bostad till hbtqi-personer. Som hyresvärd förväntas du göra grundlig research på en potentiell hyresgäst, vilket gör det nästintill omöjligt för många att leva självständiga liv på samma villkor som alla andra.

– Det har blivit en rutin för mig, att flytta varje halvår. Jag väntar inte längre på att bli utsparkad, för jag vet att det kommer att ske förr eller senare. Det blir svårare och svårare att hitta ny bostad, många vet ju vem jag är, förklarar han.

»Radioprofilen«

Det är en fredagkväll i december och stora mängder regn faller över centrala Kampala. I ett hem i stadsdelen Makindye har ett värdpar bjudit in till privat julfirande. En exklusiv gästlista har upprättats, där enbart hbtqi-personer är välkomna.

Tid och plats har hållits hemligt in i sista sekund, allt för att minska potentiella risker. Polisrazzior är vanliga även vid privata tillställningar och har tidigare resulterat i att de gripna hängts ut offentligt på sociala medier. För att undvika att något liknande inträffar avslöjas inga detaljer förrän högst ett par dagar före ett hbtqi-event, berättar en av värdarna.

I köket bjuds det på traditionella ugandiska smaker; posho, matoke, ris och kryddig köttgryta står på kvällens meny. Gästerna har samlats i vardagsrummet och spelar sällskapsspel och öppnar paket i väntan på servering. Stämningen är till en början spänd, eftersom alla inte känner varandra sedan tidigare. Lite mat och några drinkar senare blir stämningen mer avslappnad. Möblerna skjuvas intill ett hörn och det lilla vardagsrummet förvandlas snabbt till en tillfällig nattklubb utan regler.

»De försöker utrota oss«

En stor variation finns bland kvällens gäster och festens målsättning är att alla ska känna sig trygga att vara sig själva, om så bara för en liten stund. Alla har ingått ett muntligt avtal att allt som händer i vardagsrummet i Makindye den här fredagskvällen stannar där. En av gästerna på festen är en känd radioprofil i landet, som riskerar att förlora allt om hans identitet röjs.

– För mig betyder vännerna allt. Utan gemenskapen i communityn vet jag inte vad jag hade gjort. Skulle det spridas minsta lilla rykte om mig är jag i princip helt körd. Ingen av oss som jobbar i den här branschen kan vara öppen med vem man är, bara mina vänner inom communityn vet om det och många arbetar inom samma område som jag, berättar han.

Trots att utvecklingen inom mänskliga rättigheter tagit ett rejält kliv tillbaka i och med den nya lagen har Uganda i övrigt följt en positiv utvecklingskurva under de senaste åren. Underhållningsbranschen har växt explosionsartat och Kampala är nu ett attraktivt besöksmål för ungdomar i Östafrika och övriga världen som längtar efter att dansa ända in på småtimmarna till de senaste Afrobeat-hitsen. Det få vet är dock att flera av de mest populära offentliga profilerna som upprätthåller stadens rykte som party- och kulturcentrum tillhör hbtqi-communityn i landet.

– De försöker utrota oss, men sanningen är att utan oss skulle Kampalas nöjesliv nästintill dö ut. Skulle det komma fram vilka som egentligen tillhör hbtqi-rörelsen skulle det skaka om hela landet totalt, säger radioprofilen och berättar vidare att han trots sin framgångsrika karriär hade lämnat Uganda utan att tveka om han fick chansen.

– Men det betyder inte att jag tror att läget är hopplöst. Jag vet att de flesta ungdomar idag egentligen inte bryr sig om vad hbtqi-personer gör, det är den äldre generationen som fallit för all skräckpropaganda, säger han samtidigt som han dansar.

Högtalarna i hörnet vrålar ut Lady Gaga’s superhit Born this way och soffan är nu helt tom. Alla står på golvet och det är tydligt att festens mål är uppfyllt.

– Jag tror på Gud och att han skapat oss så som vi är, han gör inga misstag, avslutar mannen innan han återigen sugs in i refrängen.

Tilda Kämmlein är frilansjournalist