Utsikterna för att framgångsrikt hindra spridningen av hiv/aids har aldrig varit större, men pengarna saknas – och minskar. Anna Hellgren varnar för att dra åt svångremmen på livets bekostnad.
Om den globala hiv/aidsbekämpningen vandrade som en människa på jorden och skulle få för sig att sätta in en kontaktannons skulle den se ut ungefär så här: Finnes: Hopp. Sökes: Pengar. Svar till ”33 miljoner skäl att svara”.
För faktum är att framtidsutsikterna för hiv/aids-prevention sällan varit så ljusa som nu, rent vetenskapligt. I juli i år presenterades en studie från the University of North Carolina som visade att i de fall den hivpositiva i ett sexuellt aktivt par fått tillgång till bromsmediciner snabbt inpå upptäckten av viruset klarade sig 96 procent av deras partners från smitta. Samma siffra för kondomanvändning är 99 procent. Lejonparten av parten i studien var heterosexuella, och de följdes under ett år och sju månader.
Det är inte den första studien som visar liknande goda resultat, men den som genomförts under längst tid och med flestdeltagare. Att tidig tillgång till bromsmediciner är livsavgörande är heller ingen nyhet, men nu finns empiri som visar att andelen t-celler (som förenklat kan sägas indikera hur starkt fäste viruset, och därmed, smittorisken, har) sjunker dramatiskt vid just tidig behandling.
Resultatet skulle kunna få enorm betydelse, inte minst för att motverka stigmatisering av hivpositiva och för att få både stater och individer att se det bokstavligen livsnödvändiga i tidiga tester och därefter behandlingar.
Problemet är bara att som dagens ekonomiska maktstrukturer ser ut saknar större delen av världens fler än 33 miljoner hivsmittade tillgång till bromsmediciner. Det beror på bristande resurser generellt, och på dyra medicinpatent mer specifikt. Den ojämna fördelningen av vård och tillgång till dyra mediciner är inget nytt fenomen, ända sedan de första bromsmedicinerna dök upp i mitten av 1990-talet har generösa, allmänna vårdförsäkringar – alternativt personlig förmögenhet – varit den främsta framgångsfaktorn för överlevnad.
Det nya är däremot att de globala medlen för att bekämpa hiv/aids minskat de senaste åren, och det snabbt. I spåren av finanskrisen minskade det totala biståndet till hiv/aidsbekämning med tio procent under förra året. USA, som dittills stått för hälften av världens samlade bistånd till minskad smittspridning av hiv/aids, drog ner sitt bistånd med 20 procent.
Att minska på bistånd under ekonomiskt svåra tider är måhända en förståelig finansiell reflex, men det är en mycket riskabel sådan. Framtiden och livet fortsätter bortom börsras och valutakriser och kostnaderna för hiv/aids är redan nu enorma, ekonomiskt och mänskligt. De kommer knappast att minska med svångremspolitik.
Text: Anna Hellgren, frilansskribent
