Fina flickor, fula pojkar

I SVT-dokumentären Orgasmgarantin från 2019 berättade en rad unga kvinnor om sina positiva erfarenheter av lufttrycksvibratorer. En del vittnade om sin första orgasm, andra ansåg att det nya hjälpmedlet var bättre än vanligt sex. Programmet anmäldes till Granskningsnämnden för att göra produktreklam och en del debattörer menade att hyllande av fontänorgasmer inte har någon plats i public service. Men på det hela taget mottogs uppmaningen om att använda sig av tekniska redskap för att komma positivt, och kvällstidningarna har fortsatt att fyllas med tips på hur den nya generationen vibratorer kan göra våra påvra sexliv festligare.

»Den samtida kritiken av killars porrkonsumtion kan ses som resultatet av en framväxande feministisk rörelse.«

Ungefär ett år senare hade High speed internet porn and the experiment generation premiär på Youtube. Dokumentären är gjord av Dani Lind och Felix Thurfjell, två unga män som ville undersöka porrens effekter på oss. Utifrån intervjuer med läkare och aktivister konstaterade de att killar blir påverkade av nätporr till den grad att de enbart kan tända på allt grövre sex. Ungefär samtidigt berättade en barnmorska i sociala medier om att hon möter allt fler unga tjejer som skadats fysiskt av sex när deras killar inspirerats av våldspornografi.

Debatten som följt har främst handlat om porrens skadeverkningar och röster har höjts om att förbjuda, eller åtminstone starkt begränsa nätporren. Mottagandet av dokumentärerna är talande för samtidens tudelade förståelse av unga, onani och teknologi. Om tekniska hjälpmedel sågs som en ypperlig resurs för sexuell njutning i samband med luftrycksvibratorerna, framställde debatten hösten 2020 snarare teknik – i detta fall visuell media – som självaste orsaken till sexuella övergrepp.

Den moderna upptagenheten vid ungas solosex kan sägas ha sitt ursprung i 1700-talet, då det masturberande barnet började ses som ett hot mot den borgerliga familjens heder och samhällets stabilitet. Det publicerades en flora av rådgivningslitteratur i frågan, där onanin förklarades orsaka allehanda sjukdomar och tillstånd. Detta skildras väl i August Strindbergs självbiografiska Tjänstekvinnans son, där huvudpersonen Johan läser en pamflett som övertygar honom om att hans konstanta självbefläckelse kommer att leda till en för tidig hädangång.

»Läkarvetenskapen varnade vid denna tid för att de som tillfredsställde naturens drift allt för ofta skulle tappa tänderna och få skörbjugg.«

Den unge Strindbergs oro var inte obefogad. Läkarvetenskapen varnade vid denna tid för att de som tillfredsställde naturens drift allt för ofta skulle tappa tänderna och få skörbjugg. Perversionen ansågs även leda till epilepsi, nervproblem och – i värsta fall – död. Vetenskapens budskap var, som den franske idéhistorikern Michel Foucault uttryckt det, att ungdomen ställer »hela sitt liv på spel när han lägger sin hand på sitt kön«.

För att stävja farsoten uppmanades föräldrar att övervaka sitt barn noga. De råddes att sova med barnet och då knyta samman händerna med förälderns så att denna vaknade om barnet envisades med att ta på sig själv. Om detta inte var nog fanns det små metallkorsetter som sattes runt könet så att barnet kunde kissa men inte befläcka sig, men bäst var det om den lille onanisten bekände sina dunkla drifter för föräldrar och läkare.

Under 1900-talet vände sig allt fler mot denna syn på masturbation. Särskilt inflytelserik var psykoanalysens grundare Sigmund Freud, som menade att njutningssökande är ett naturligt led i barnets utveckling till att bli en civiliserad, vuxen heterosexuell.

Dagens förståelse av onani är också ett resultat av den sexuella revolutionens genomslag. Masturbation förstås nu i det närmaste som en form av självuppskattning och något som möjliggör goda sexuella relationer till andra genom att först upptäcka sig själv. Det anses vara befriande och är därför något som unga uppmuntras att ägna sig åt.

»Killars masturbation har blivit likställd med porrkonsumtion.«

Om dåtidens krig mot onanin till stor del berörde både pojkar och flickor så är dagens diskussioner tydligt könade, vilket delvis har sin grund i synen på teknik. Medan tjejers självnjutning presenteras som att ske enbart med hjälp av fantasi – och ibland en dildo eller vibrator – beskrivs killars onani som att alltid använda visuellt tekniska hjälpmedel, det vill säga nätpornografi. Killars masturbation har, som antropologen Don Kulick påpekat, blivit likställd med porrkonsumtion.

Medicinen och psykologin är högst närvarande även i dagens debatt, nu genom att tala om hjärnan. I Youtube-dokumentären om killar och porr menar läkaren Roger Nilsson att nätpornografi är en drog som gör att individen behöver allt kraftigare doser för att få samma kick: »Att ha obegränsad tillgång till världens sexigaste kvinnor och män bara ett klick bort är en jackpot för vårt belöningssystem«. Omfattande porrtittande leder till att vi reflexmässigt tänder på de perversiteter vi sett.
Ungas hjärnor anses särskilt sårbara. »Ju yngre man är ju känsligare är man för dopaminkickarna« menar Maria Ahlin, författare till boken Visuell drog. Eftersom porr verkar likt narkotika måste dess användning hanteras som ett potentiellt missbruk: porren bör förbjudas eller begränsas och killarna – de främsta konsumenterna – behöver lära sig avhållsamhet. Först då kan de befrias från porrimpotens och skeva sexpreferenser.

I och med att killar anses inkapabla att hantera nätpornografi så måste de skyddas, men eftersom det visuella överflödet får dem att längta efter analsex och andra perversiteter är det framför allt tjejerna som behöver fredas från sina pojkvänner. Som Centerpartiledaren Annie Lööf uttryckt det: »Den här våldsporren har gjort att sexet har blivit hårdare, brutalare«.

»Kritiken mot porren kommer inte bara från feminister utan även från konservativa kristna och antifeministiska mansaktivister.«

Den samtida kritiken av killars porrkonsumtion kan ses som resultatet av en framväxande feministisk rörelse som möjliggjort att kvinnors kroppsliga integritet tas på allt större allvar, och att den sexism, rasism och de stereotypa representationer av kön och sex som är vanliga i porr inte accepteras lika lätt.

Men kritiken mot porren kommer inte bara från feminister utan även från konservativa kristna och antifeministiska mansaktivister. Generalsekreteraren för den Svenska Evangeliska Alliansen ser pornografi som ett uttryck för »den norm- och gränslöshet som präglar vår postmoderna kultur« och varnar för att konsumtion leder till fysiska och psykologiska skador. Enligt den svenske högerextreme kroppsbyggaren The Golden One är pornografi vår tids största sjukdom och psykologisk krigföring mot män. Den mansaktivistiska sajten maskulint. se menar att porrkonsumtion ökar risken för erektionsproblem, asocialitet – och jämställdhet.

Frågan om nätpornografins vara tycks alltså locka debattörer från skilda delar av det politiska spektrat när de vädrar sin oro kring dagens unga män. Medan feminister ofta pekar på de problem som killar – eller »maskulinitetsnormer« – skapar, ser mansaktivister männen som ständiga förlorare. Porren läggs till den rad av problem som gör killar både viljelösa och till potentiella hot. Förutom att runka frenetiskt till våldsporr fastnar de framför sina datorspel och trollar online, allt medan tjejerna springer om dem i skola och samhälle.

»Porren läggs till den rad av problem som gör killar både viljelösa och till potentiella hot.«

Här är hjärnan en förankringsgrund. Den gör det möjligt att argumentera med vad som förefaller vara ovedersägliga, vetenskapliga fakta istället för religiösa eller politiska argument. Men, inte minst, genom att beskriva porrkonsumtion som ett neurologiskt fenomen kan antiporraktivister peka på hotet mot samhället utan att skambelägga den enskilde pojken. Han kan helt enkelt inte rå för att han vill ha mer och mer snusk.

För samtidigt som debatten kring porr presenterar killar som passiva mottagare av visuell media – vars hjärnor redan från början är inställda på att gå igång på allt grövre sex – erbjuder talet om hjärnan en berättelse som killar kan knyta an till, en berättelse om kamp, misslyckande och bemästrande av porrkonsumtion. Som Dani Lind säger i en intervju:

»Det finns tonåringar som försöker kämpa sig ut ur sitt porrberoende, som är deprimerade, självmordsbenägna, har ett starkt självhat och tror att de är monster. Men de vet inte att det är en kemikalisk process i hjärnan som tagit plats.«

Lucas Gottzén är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet och vars forskning rör unga, genus och sexualitet. Han är aktuell med boken Genus (2020).