Fans, flator och fängelsedrama

Restaurang Bitter Pills, Stockholm den 25 januari 2017

Eva Alfhild Jonsson är filmare & skådespelare och driver produktionsbolaget Prissy Pug.

Aida Paridad är skribent & utbildare och driver produktionsbolaget Fembot.

Anna Hellgren är redaktör på Expressen kultur.

Vilka fängelseserier har ni sett?

Eva: Kvinnofängelset, Wentworth, Orange Is the New Black, Oz, Bad Girls. Jag har sett något enstaka avsnitt av Prison Break men fastnade aldrig.

Aida: Orange Is the New Black såklart, och Prison Break. Även Kvinnofängelset. Jag har kollat lite på Oz.

Anna: Kvinnofängelset, Oz, Wentworth, Orange Is the New Black och brittiska Bad Girls – en bortglömd juvel bland fängelseserier.

Vad är det som lockar med fängelseserier?

Aida: För det första är det väldigt tacksamt med den isolerade miljön. Manusförfattarna behöver inte krysta fram massa fruktansvärda intriger, våld och sexuella relationer, eftersom det är rimligt att saker händer när folk är fast tillsammans på en koncentrerad yta.

Den andra anledningen är att den genomsnittliga publiken inte har en aning om vad som sker i ett fängelse. De flesta som tittar har inte varit frihetsberövade. Då är det tacksamt att bygga upp den här fascinerande världen som är så hemsk och avlägsen, men som man ändå kan relatera till – tänk om det var du som var inlåst och borta från dina barn?

För det tredje tänker jag att det är givet med skildringar av gott och ont i populärkulturen, och det ställs verkligen på sin spets när det handlar om människor som sitter inne på grund av olika typer av brott.

»Jag tror att hbtq-aspekten var betydelsefull när Kvinnofängelset först kom på 1990-talet.« _Eva

Eva: Jag tror att hbtq-aspekten var betydelsefull när Kvinnofängelset först kom på 1990-talet. I vår fanclub var 80-90 procent hbtq:are. Jag tror att det var det som lockade mest, att man kanske skulle få se samkönade relationer. Bara det att det visades en liten lesbisk kyss, jag menar Kvinnofängelset spelades in i Australien på 70-talet och den första lesbiska kyssen på tv i USA kom 1991, i serien Lagens änglar. Fängelseserierna var så före sin tid.

Anna: Jag snubblade över Kvinnofängelset eftersom jag ofta var vaken på nätterna, Tv4 brukade visa flera avsnitt på raken – ibland så sent som efter två på morgonen. Och som Eva sa, det fanns ett löfte om homoerotik, något som var svårt att finna på 1990-talet. Och så var det så knasigt tyckte jag. Fängelseserier är ju klassiska kammarspel med extra allt eftersom rollfigurerna är fast där så länge och aldrig kommer ifrån varandra.

Det finns massa regler som alla känner till; skvallra aldrig – då får du stryk, plitarna är dåliga, och så vidare. De reglerna bryts såklart, och hur spännande det än är blir det alltid värre än man kunnat föreställa sig. Som den sjuka scenen i Kvinnofängelset när internerna drogar Ferguson med LSD och hennes vansinnestripp slutar med att hon vacklar runt blodig efter att ha dödad sin hund, tillika hennes enda vän i världen. Det måste vara något av det mest bisarra som har spelats in.

Vem är Ferguson?

Anna: Joan Ferguson är den ondaste av de onda, en korrumperad vakt.

Eva: Hon är en lesbisk plit som trakasserar fångarna sexuellt. Hon är också tillförordnad fängelsedirektör en tid.

Anna: Det ingår ju också i reglerna att det alltid finns en »top dog« « bland fångarna, en som bestämmer över alla andra, och ser till att de komplexa regelsystemen upprätthålls, men som också delar ut bestraffningar. I Kvinnofängelset bestämmer den som är top dog över en enorm ångpress som fungerar som tortyrredskap.

Eva: Man kan bli torktumlad också.

»Jag tror att det handlar om att man utgår ifrån att det oftast är män som våldtar, därför skildras det på det sättet, att det är våldtäkter i mansfängelser och kärleksrelationer i kvinnofängelser.«

Vem är top dog i Orange is the new black? Är det kocken, Red?

Aida: Red är nog en rätt så tydlig top dog men i OITNB följer man ju mer grupperingar. I Kvinnofängelset är ju alla vita, medan OITNB mer visar den amerikanska uppdelningen mellan grupper.

Eva: Jag tycker avsaknaden av en traditionell top dog är en av flera svagheter med OITNB, det gör att historierna blir spretigare än i Kvinnofängelset och Wentworth. Den ständigt pågående maktkampen

om tronen i de andra serierna har i OITNB ersatts av konflikter av det mer privata slaget. Det bidrar till att jag känner mig mindre engagerad i OITNB.

»Poussey, den enda svarta lesbiska kvinnan som får ha en kärlekshistoria, dör. Hur de porträtterar vilka som får ha sex eller kärleksrelationer och på vilket sätt är väldigt stereotypt.« _Aida

Anna: Lite som i Oz, det finns ingen riktig top dog men massa olika gäng med olika status i hierarkin.

Aida: Det finns top dogs inom varje gäng, men i längre fängelseserier kan det skifta, vissa personer kan ha nedgångar och sen komma tillbaka. Som karaktären Piper i OITNB, som jag hatar så intensivt. Det finns inte en enda situation där jag någonsin har sympatiserat med henne som karaktär. Allt hon gör gynnar bara henne själv. Men hon framstår ju som softare än vad hon är för att hon har huvudrollen.

Anna: Men är inte det poängen? Att en huvudkaraktär som är vit och medelklass är sjukt irriterande? Det finns ju väldigt få medelklasspersoner i fängelseserier generellt. Jag tänker att de gjort henne osympatisk med flit?

Aida: Jag vet inte om det är meningen att man ska hata henne så mycket som jag gör.

Anna: Jag har svårt att stå ut med henne också, men samtidigt är det kanske bra konst eftersom man hatar henne så mycket?

»Kvinnor slipper vara primärt mödrar eller älskarinnor och tillåts vara handlande, komplicerade subjekt.«

Aida: Kanske. Men att det är en vit medelklassperson som har huvudrollen är ju något som OITNB har fått mycket kritik för, även om serien också har blivit hyllad för att flera viktiga frågor som berör intersektionell feministisk teori tas upp. De frågor som olika grupper faktiskt lyfter IRL kommer också in i serien. Så det är ju ändå en blessing i populärkulturella sammanhang – att man kan kritisera en serie på högre nivå. Men den är fortfarande väldigt problematisk och vitnormativ.

Som ett exempel är det väldigt talande i OINTB, vilket folk också är jättearga över, att Poussey, den enda svarta lesbiska kvinnan som får ha en kärlekshistoria, dör. Hur de porträtterar vilka som får ha sex eller kärleksrelationer och på vilket sätt är väldigt stereotypt, och hur man ältar folks tillbakablickar om deras bakgrund, och hur de blev kriminella.

Kan du ge ett exempel?

Aida: När det kommer till klass och etnicitet och karaktärernas historier om hur dålig uppväxt de har haft, så är det lättare att gotta ner sig i det när det är icke-vita personer, vilket görs. Och att den enda transpersonen (Sophia Burset / reds. anm.) i serien aldrig får ha någon romans till exempel. Det är jättesmutsigt hur de hanterar det manusmässigt i sista säsongen, de bara tystar ner henne.

Tror ni att skaparna har en ambition att spegla verkligheten? Transpersoner är ju omvittnat utsatta i fängelsemiljöer.

Anna: Fast om de hade varit ute efter att skildra verkligheten hade aldrig Sophia, eller Maxine i Wentworth, hamnat i ett kvinnofängelse. I verkligheten hamnar transkvinnor nästan undantagslöst i mansfängelser i USA. Chelsea Manning är ett känt exempel på det. Transpersoner är oerhört utsatta i fängelser, så det återspeglar ju inte verkligheten överhuvudtaget.

»Bara det att det visades en liten lesbisk kyss, jag menar Kvinnofängelset spelades in i Australien på 70-talet och den första lesbiska kyssen på tv i USA kom 1991, i serien Lagens änglar. Fängelseserierna var så före sin tid.«

Vad är det som lockar med de könssegregerade miljöerna?

Anna: En anledning till varför fängelseserier är så spännande är ju könssegregeringen. Kvinnor slipper vara primärt mödrar eller älskarinnor och tillåts vara handlande, komplicerade subjekt. Kvinnofängelset var nästan en chockupplevelse, det var otroligt fult och grått och fullt av alla de här mer eller mindre brutala kvinnorna. Även om målgruppen för OITNB kanske är hbtq-personer så tror jag att den största fanbasen är kvinnor oavsett sexuell orientering, för att det är så himla ovanligt att kvinnor kan vara skitelaka, riktiga skurkar och ibland snälla samtidigt.

»Oz är en av de bästa skildringar av maskuliniteter jag har sett någonsin. Den skildrar stereotypa maskuliniteter dragna till sin spets, och skruvade hundra varv.« _Anna

Eva: Fängelseserierna visar verkligen hur mycket andra serier fokuserar på kön. Det är tragiskt nog fortfarande något väldigt annorlunda i tv-världen att se kvinnor agera i förhållande till andra kvinnor i stället för till män.

Aida: Oz är så sjukt hyllad, men jag har bara sett litegrann för jag blir så utmattad av att titta på alla män. Det är en lång parad av tiotusentals maskuliniteter och en enorm hyllning av manligheten.

Anna: Jag skulle säga att det är just det som är intressant, Oz är en av de bästa skildringar av maskuliniteter jag har sett någonsin. Den skildrar stereotypa maskuliniteter dragna till sin spets, och skruvade hundra varv. Det är ofantligt våldsamt: det är korsfästningar, folk bajsar på andra som straff, det är våldtäkter, det är fruktansvärt. Men serien har ju inte med verkligheten att göra. Det är maxad storytelling.

Aida: Jag tycker att det är intressant med kvinnofängelser för att jag slipper se män. Det mesta inom populärkultur, oavsett om det är film eller serier, handlar ju om män som pratar om män. Det är manlig blick och manliga historier, så därför blir det som en liten fristad när det handlar bara om kvinnor ett tag.

Håller ni med om att sexualitet är ett stort tema i fängelseserier?

Aida, Eva, Anna: Nej.

Detta är ett utdrag – läs fortsättningen av samtalet i papperstidningen. Köp den här! Prenumerera!

Text Carolina Hemlin & Anna Dahlqvist

Bild Nadja Hallström

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!