Familjen über alles
På några decennier har Spanien gått från diktatur till progressiva lagar om jämställdhet och hbt-frågor. Men egentligen handlar det ändå bara om att behålla idealet om Den Heliga Familjen, skriver Raquel Platero Méndez.
När man tänker på Spanien konfronteras man med två verkligheter: ett traditionellt och konservativt Spanien som för alltid är knutet till Francos diktatur, och ett annat – nytt – Spanien, modernt och under ständig förändring. Det ligger mycket i båda bilderna. Ända sedan sista delen av 1900-talet har landet präglats av en önskan om modernitet, en vilja att ses som en progressiv stat, kanske för att kompensera det tunga ok som Francodiktaturen lämnade efter sig.
Det går att se i filmer som producerades under 1960-70-talet. I dessa, ofta ganska dåliga och fördomsfulla filmer, framställs ett Spanien där sol och billigt turistliv lockar snygga svenskor. Trots den ofta dåliga handlingen sätter filmerna fingret på de faktiska förändringar som solturismen förde med sig; den progressiva urbaniseringen, den begynnande industrialiseringen, flykten från landsbygden och kraven på demokratisering. Filmerna illustrerar den dragkamp som redan då pågick mellan nya och gamla ideal. Oviljan att förändras fick gestaltas av envisa, stolta, kortvuxna och håriga män, som representerar det gamla, medan de turistande svenskorna kan ses som det nya moderna Europa.
Redan under 60- och 70-talen blev de samhälleliga konflikterna – som pågår än idag – tydliga. En anledning var kvinnornas inträde på arbetsmarknaden, flera ekonomiska kriser, och att allt fler fick tillgång till utbildning vilket bidrog till ökad social rörlighet. Skeenden som tillsammans drev på en växande sekularisering och en förändring av kulturella värderingar.
Efter Francos död 1975 genomgick Spanien en rad djupgående förändringar som har påverkat utformningen av staten, det civila samhället och näringslivet samt präglat de individer som formar samhällskulturen. När ett samhälle uppnått demokrati upphör den religiösa moralen att vara en del av statens maktmedel. Demokrati ger större utrymme för individen att glida på den moraliska skalan för vad som är okej att göra eller gå med på i kampen om att klara vardagen.
Privatmoralen kan hamna i konflikt med den religiösa, vilket snabbar på sekulariseringsprocessen. Den demokratiska övergången är en avgörande utgångspunkt för att integrera icke-religiösa normer i samhället som främjar jämlikhet och inkluderar kvinnor, homosexuella, romer, personer med funktionsnedsättningar och så vidare. Även om den demokratiska diskursen i sig inte är fri från förtryck och bör kritiseras.
Tack vare den sociala och politiska mobiliseringen började Spanien gradvis lägga grunden för många friheter, och det åratal före inträdet i Europeiska unionen 1986. Spaniens mål att bli medlem i EU, tydligt uttalat, visade på en önskan om förändring och modernisering. Europavänliga tankar och idéer blev legitima, tankar om jämlikhet och jämställdhet.
Idag omhuldar alla spanska partier – oavsett politisk färg – dessa idéer. ”Europa” har snabbt införlivats i det spanska samhället och successivt har de sociala värderingarna omvandlats till policies och beslut. Men i praktiken reproduceras fortfarande de traditionella normerna. På 80-talet införde Spanien flera medborgerliga rättigheter. Vi fick rätt att skiljas, abort avkriminaliserades i tre fall (våldtäkt, missbildningar hos fostret, risk för moderns fysiska och psykiska hälsa), och homosexuella började synliggöras, en jämställdhetspolitik tog form.
Dessa processer fortsatte under 90-talet och har lett till att vi idag har en jämställd regering, jämställdhetslagar, rättigheter för homosexuella och transpersoner, rätt för samkönade par att ingå äktenskap, rätt för transpersoner att byta namn, med mera. Just nu ligger också ett förslag om att liberalisera abortlagen.
2005 blev samkönade äktenskap lagliga. Lagen hade stöd från en majoritet i samhället men mötte starkt motstånd från den konservativa minoriteten. I lagtexten ersattes ”män och fruar” med ”makar”, vilket gav samkönade par samma rättigheter som heterosexuella. Statistik från 2005 visar att samkönade äktenskap utgjorde endast 1-2 procent av alla äktenskap som ingicks, och 75 procent av de äktenskapen ingicks mellan män. Homosexuella par tycks alltså inte utnyttja lagen i särskilt stor utsträckning. Men även heterosexuella gifter sig mer sällan än förr.
Framstegen för medborgerliga rättigheter i Spanien har dock lett till en upptrappning av protester från konservativt och katolskt håll. Under det senaste decenniet har de använt sig av metoder som liknar den autonoma vänsterrörelsens, till exempel använt civil olydnad för att protestera mot samkönade äktenskap, liberaliseringsförslaget av abortlagen och det nya läroämnet i skolan ”Educación para la Ciudadanía y los Derechos Humanos” (samhälls- och livskunskap).
Trots Spaniens snabba förändring från diktatur till ett land med medborgerliga friheter och rättigheter har landet inte upphört att främst organisera sig kring familjen. Monogami, ett starkt tvåsamhetsideal, normer om att bilda familj vid en viss tidpunkt och under ”lämpliga” villkor är några exempel på de rådande värderingarna. Även om individen blivit allt viktigare i samhället är det fortfarande av största vikt att hon eller han är en del av ett socialt nätverk som går under namnet Familj. Det är en institution som inte får ifrågasättas och som man i en svag välfärdsstat som Spanien i praktiken inte kan överleva utan.
Familjen får lösa de problem som samhället inte kan ta hand om – vård till de som är beroende av hjälp, brist på daghemsplatser eller otillräckliga resurser till grundskolan eller till personer med funktionsnedsättningar. Det allra största problemet är de äldre – familjen förväntas ta hand om dem. Man kan därför slå fast att samkönade äktenskap blivit så accepterat i Spanien eftersom äktenskapet är en institution som är högt värderad. Homosexuella assimileras in i den rådande strukturen.
Homoäktenskapet har brutit den gamla stereotypen av den homosexuelle som en pervers, patologisk varelse, och lett till att han/hon nu är en del av en känd vardag och normaliteten inom en obestridlig och traditionsbunden institution – äktenskapet. Familjen har betydelse, även en homosexuell familj. Det är givetvis lättare för alla spanjorer (inklusive de mest konservativa) att acceptera homosexuella om de är en del av en kategori som äger århundraden av legitimitet och är vad vi alla ”borde” vara: Normala.
Raquel Platero Méndez
är lärare, politisk aktivist och forskare
Översättning: Mariana Alves
Bild: Elina Grandin
