Hämmad förmåga till sexuell upphetsning är ett högst verkligt problem – men är det främst ett medicinskt sådant? Gustav Nilsonne uppmanar till andra perspektiv.
Många revolutionerande samhällsförändringar är resultatet av teknologisk utveckling snarare än politisk kamp. Ett exempel ser vi bland årets nobelpristagare, där Robert Edwards får 2010 års medicinpris för utvecklingen av provrörsbefruktning.
Trots den enorma mänskliga nytta som denna teknik medför valde Vatikanens trosråd attgenast fördöma priset. Den katolska kyrkan ansluter här till enrik historisk tradition. Politiska rörelser som inte lyckas uppdatera sin människosyn i takt med samhällets kunskapsutveckling tvingas ofta gräva sig allt djupare ner i defensiva positioner för att försvara sina doktriner. Sådana rörelser är i regel lätta att identifiera, medan andra krafter som vill påverka vår sexualitet kan vara svårare att se.
Vetenskapen är ett ymnighetshorn av framsteg, men ett sken av vetenskaplighet kan också utnyttjas för att förafram en egen agenda. Ett exempel är läkemedelsindustrins ihärdiga stöd för den medicinska diagnosen ”hämmad förmåga till sexuell upphetsning hos kvinnor”. Sedan 1980 är denna sjukdom upptagen i den psykiatriska diagnosmanualen, med fyra kriterier: Patienten skall ofta eller regelbundet uppleva otillräcklig lubrikation för att genomföra samlag, det vill säga inte bli tillräckligt våt. Detta skall inte bero på någon annan sjukdom, till exempel vestibulit, eller av något missbruk, och symtomen skall orsaka påtagligt lidande eller relationsproblem.
››Förväntan att vara ständigt sexuellt kapabel är möjligen ett ganska nytt kulturellt fenomen, som medför höga krav.‹‹ Gustav Nilsonne
Hämmad förmåga till sexuell upphetsning är ett högst verkligt problem. Men är det i första hand ett medicinskt sådant? Eller ett psykologiskt, socialt eller mellanmänskligt? Svaret beror i hög grad på vilka åtgärder som är möjliga. Om det verkligen fanns en enkel och verksam behandling vore det cyniskt och oförsvarligt att inte erbjuda den – och därmed föra in problemet i den medicinska sfären. Men det gör det inte ännu.
Nyligen avslogs läkemedelskandidaten Flibanserin av det amerikanska läkemedelsverket. Andra som fallit efter omfattande prövningar är bland andra Viagra och snabbverkande testosteronplåster. I väntan på att någon substans skall nå framgång ägnar sig läkemedelsindustrin åt att förbereda marknaden. Genom riktad forskning, konferenser, rapporter och reklam sprids bilden av att dysfunktionell sexualitet är ett medicinskt problem som väntar på sin lösning. Budskapet klingar förföriskt av att befria den drabbade och hennes partner från ansvar. Och diagnosen skänker biomedicinens påtaglighet åt problemet.
Tills en verksam medicinsk behandling finns tillgänglig torde andra perspektiv vara mer fruktbara. Förväntan att vara ständigt sexuellt kapabel är möjligen ett ganska nytt kulturellt fenomen, som medför höga krav. Vi bär alla ett ansvar för att se att avsaknaden av sexuell lust och förmåga kan vara legitim, med eller utan diagnos.
Gustav Nilsonne
Medicine doktor och forskare vid Karolinska Institutet
samt styrelseledamot i RFSU Stockholm
Bild: Ingram
