Förövarspråk

När det handlar om sexuellt våld är det ofta så att offret får bli kärl åt hela samhällets oförmåga. Alla problem knyts till oss och våra påstådda fel och brister, oavsett om vi anklagas för att ha provocerat fram våldet, för att inte ha sagt nej på rätt sätt, eller för att vara tystade av vår egen ologiska skuld och skam. Enligt samtidens favoritberättelse är det vi som skäms och vi som anklagar oss själva. Men så uppfattar inte jag det.

»Det är inte offren som förhindrar samtal, vi är faktiskt nästan de enda som pratar.«

Vi skäms ju oftast inte inför varandra, eller inför människor som är vana vid ämnet, utan brukar då vara ganska avslappnade och trivsamt råa, enligt min erfarenhet. Det är inte offren som förhindrar samtal, vi är faktiskt nästan de enda som pratar, det är hela samhällets kollektiva skam och beröringsrädsla som skapar en tystnad. Denna tystnad har i sin tur förhindrat en rimlig språkutveckling på området.

Det finns varken vardagsspråk, slang eller precis terminologi om sexuellt våld.

Allt under tvång, som innebär penetration brukar vi kalla för »våldtäkt« (inte i lagtext) oavsett vilken kroppsöppning det gäller och vad som penetrerade den. Allt annat brukar vi kalla »övergrepp« eller »utnyttjande«, men det stämmer egentligen inte, vi kallar ofta tvångspenetrationer för »övergrepp«. När jag pratat om »orala övergrepp« har åhörare missförstått mig och trott att det handlade om allt från förolämpningar till att jag blivit tvångssövd med kloroform. (När jag talat om orala övergrepp har jag oftast syftat på tvångsavsugningar, vilket kanske egentligen borde kallas »våldtäkt«, men jag har syftat också på erfarenheter där penisen inte trängts in i munnen, och då tror jag att det luddiga »övergrepp« är det enda ord som finns att tillgå.)

Vilka ord jag än väljer att använda så blir jag missförstådd.

»Hela spannet; från våldsutsatta bebisar till samtyckande pensionärer ska uttryckas med ett enda ord. Det går ju inte att säga något vettigt.«

Ordet »incest« ett är svårt ord att använda eftersom det inte säger något om samtycke. Ordet kan beskriva personer som lider av GSA (genetical sexual attraction syndrome), ett syndrom som drabbar familjemedlemmar som möts först i vuxen ålder, exempelvis syskon som varit adopterade av olika föräldrar och inte känt till varandra. Men ordet incest beskriver också en relation där en pappa våldtar sin treåriga dotter. Hela spannet; från våldsutsatta bebisar till samtyckande pensionärer ska uttryckas med ett enda ord. Det går ju inte att säga något vettigt.

Ordet gör ingen skillnad på sex och sexuellt våld. Detsamma skulle kunna sägas om ordet »sadism«. Soppan blir ännu värre om vi jämför skildringar av sex med skildringar av sexuellt våld. Ofta är det omöjligt att se skillnad.

När vi försöker beskriva våra erfarenheter med detta språk tvingas vi svika oss själva, eller andra.

»Detta språk är skapat för den som vill undvika förståelse och identifikation med offret. Det är ett förövarspråk.«

Det hade varit lämpligt ifall det fanns ord som det gick att göra sig förstådd med, och inte bara juridiska begrepp som pressar oss att uttrycka oss exakt samtidigt som de fullständigt omöjliggör just detta. Varenda liten sak tar en evighet att säga och det går inte att förmedla nyanser, varken i det inträffade, eller i attityden till det inträffade.

Det språk vi har tillgång till är inte skapat för den som upplevt maktlöshet, inte skapat för den som vill skilja på sexuella handlingar under tvång och sexuella handlingar som sker i samtycke. Detta språk är skapat för den som vill undvika förståelse och identifikation med offret. Det är ett förövarspråk. Vi förväntas tänka och uttrycka oss med det, bryta vår ensamhet och förstå världen och våra erfarenheter. Men det går inte. Vi har inte orden.

Jag jämför med ordrikedomen som finns att tillgå när vi pratar om icke-sexuellt våld.

Kicka Rak höger Strypa Klå

Boxa Knipa Få stryk

Nacksving Klinch Karatespark

Däng Backfist Misshandel

Armlås Bärsärk Strypgrepp

Aga Näsbränna Spöa

Strykrädd Magsup Prygel

Smisk Fällning Yxspark

Svep Puckla på Slagsmål

Mörbulta Vänsterkrok Rudspark

Örfil Uppercut Skrevspark

Polisgreppet Frontkick Jabb

Våldsdåd Knock out Slagen

Övervåld Skalla Knäa Stryktålig

Detta är det normala, och en förutsättning för kommunikation, men:

Vad heter det att motta oralsex mot sin vilja?

Vad heter det att vara utsatt för trafficking men av sin pappa, och hemmavid?

Vad heter ofrivilliga sexuella, känslomässiga gensvar under tvång?

Vad heter det att posera mot sin vilja?

Vad heter det att få utlösning mot sin vilja?

Att orden saknas får materiella konsekvenser, eftersom utan orden förtigs fenomenen. Den vanligaste reaktionen vid våldtäkt är en slags förlamningsrädsla. Tänk ifall den haft ett eget namn. Tänk så mycket idiotfrågor vi skulle slippa om den vore ett erkänt fenomen, och tänk så enkelt det skulle vara ifall det fanns flera ord att välja mellan för att beskriva nyanser i förlamningsrädslan. (Som när en svimmat och kan säga att en var »medvetslös«, »avtuppad« eller »knockad«.) Men icke, ett litet satans föredrag krävs för varje detalj en vill förmedla. Det blir snabbt utmattande.

»Vi skulle kunna kalla att motta oralsex mot sin vilja för att bli ´munnad`och trafficking som sker hemma för ´homeing`.«

Det normala är att språk växer fram i samtalen efter behov, men eftersom det inte verkar ske när det gäller sexuellt våld så tänkte jag försöka forcera processen lite, eller i alla fall leka med tanken på att ett annat språk är möjligt.

»Han armbågade mig i magen« är bra och koncist. Det berättar att det var något han gjorde mot mig, och det berättar precis vad som hände.

Vi skulle kunna använda kukad, fingrad, pensisad och tungad på samma sätt. »Han kukade mig i munnen.« Låter bra tycker jag.

»Sexuellt våld« skulle kunna kallas för »svåld«, det kan fungera som verb också: »Han svåldade mig.« Och adjektiv: »Jag får svåldiga vibbar från mannen i slips, så akta dig.«

Många barnsexualbrottsoffer använder ordet »upp-fuckad« för att beskriva de psykiska problem som ofta blir en följd av våldet. Uttrycket är passande, men »upp-rapead« skulle passa ännu bättre. Vi skulle kunna kalla att motta oralsex mot sin vilja för att bli »munnad« och trafficking som sker hemma för »homeing«.

Det är ganska lätt att tänka ut orden. Ändå har vi inte gjort det.

Kanske är vi rädda att vi förminskar offrets trauma om vi uttrycker oss vardagligt, men det är inte respektlöst mot en svår erfarenhet att göra det möjligt att tala om den på olika sätt.

Upplevelser av sexuellt våld är så vanliga och varierande, och samtalsutrymmet så litet. Vi måste döpa företeelserna, att ge något ett namn är att ta upp det i gemenskapen, att erkänna det. Ordlösheten håller oss kvar i ett oformulerat mörker och förhindrar oss från att göra våra erfarenheter legitima.

Agnes Vittstrand debuterade 2015 med Allt som tar plats (Freke Räihä förlag).

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!