»Får kvinnor här inne ha sex med varandra?«

Tisdag eftermiddag i ett inglasat förortscentrum. Francis har mörkgrå träningskläder, håret är kort. Hon ser tuff ut. Rösten är glad, varm och lite hes. Vi köper kaffe. Francis är sjukskriven för utmattning sedan några månader tillbaka men ska börja jobba igen om tre veckor.

Hovrätten dömde henne 2014 till ett år, och hon avtjänade åtta månader i fängelse för grov misshandel och skadegörelse, enligt det så kallade två tredjedelsfrigivningssystemet. Under sin tid i fängelse hann Francis vara placerad på tre av Sveriges totalt fem kvinnoanstalter.

– Jo, jag blev förflyttad ganska ofta, skrattar hon.

På kvinnofängelserna i Sverige sitter de intagna tillsammans oavsett vilka brott de begått, till skillnad från på mansanstalterna där fångarna delas in efter säkerhetsklassning. Det är på grund av att det är färre kvinnor än män som döms till fängelsestraff och då får de dela anstalt, oavsett hur grova brotten är. Personer som dömts för skattefiffel sitter tillsammans med de som begått narkotikabrott eller mord.

Francis berättar att en inte frågar någon annan vad de är dömda för.

– Man vill inte att någon ska fråga, och inte heller veta. Man frågar hur länge man ska vara här bara, säger hon.

– Jag är inte den som är rädd för nån annan, men jag lärde känna en jättegullig kvinna som suttit i sju-åtta år, och som satt på livstid. Så sitter vi i sängen, jag har ryggen lutad mot hennes ben. Så frågade jag i alla fall »Vad har du gjort?«. Hon svarade »Jag ströp min mamma och min kompis«.

»Jag var ensam i det lilla rummet 12,5 timmar om dygnet utan kontakt med någon, inte ens en bild på mina barn. På åtta dagar gick jag ner åtta kilo.«

Efter sex månader skulle Francis egentligen ha kommit ut i den så kallade frivården och avtjänat resten av straffet med fotboja, men efter att hon sagt till om en upplevd orättvisa på avdelningen blev det i stället förflyttning till en annan anstalt, och frivården blev hastigt indragen. Hon berättar att fem »stora kriminalvårdare« kom fram med ett papper som hon uppmanas skriva under. Hon ser att det står »omplacering till anstalten Ystad«.

– Jag hade åtta dagar kvar tills jag skulle få komma hem med fotboja. Allt var färdigt, då miste jag plötsligt allt. Permissionerna, jobbet som var förberett för att jag skulle börja igen, och jag fick inte träffa barnen.

Handfängsel, midjebälte och koppel sattes på Francis och vakter körde iväg med henne till Ystads anstalt med högre säkerhetsklass, många mil från barnen, familj och vänner.

Efter förflyttningen isolerades Francis eftersom hon var tillfälligt placerad och inte hade ett arbete eller program att gå till på den nya anstalten än. Klockan 18.45 varje kväll låstes dörren i den sommarheta cellen, och i den hastiga flytten fick de inte med Francis astmamediciner.

– Jag var ensam i det lilla rummet 12,5 timmar om dygnet utan kontakt med någon, inte ens en bild på mina barn. På åtta dagar gick jag ner åtta kilo, det bara rasade. En dag i matsalen föll jag ihop, och då insåg de att jag behövde vård.

Hon anser att Kriminalvården har en tydlig idé om hur en intagen ska vara.

– Jag upplevs ofta som en positiv människa som står upp för andra. Men det gillar de inte, de vill att du ska se ledsen ut, hålla låg profil. Vill du hjälpa andra så anses du vilja ha något. Du kan inte vara mjuk och fin därinne, du måste vara tuff, alla kör över dig annars.

Mobilen ringer, det är en hantverkare som ska laga en trasig ruta i villan där hon bor. Hon säger att hon kommer hem om en kvart.

Francis är öppen med att hon gillar tjejer. Hur är attityden mot hbtq-personer på kvinnofängelserna, undrar jag?

– Det förekommer öppen homofobi, du blir utsatt av de andra intagna, säger hon.

Francis upplevde att det förekom rasistiska attityder från personalen i fängelset också. Att de intagna som uppfattades som »svenska« ofta behandlades bättre.

»En lämnade in ett klagomål till ledningen om att vår relation var »störande«, att vi hade »högljutt sex« i växthuset där vi jobbade. Men vi hade inte ens gjort något än.«

Hon berättar historien om när hon träffade sin dåvarande tjej inne på anstalten. Bara ett par dagar in på strafftiden träffar hon på anstaltschefen på området, vem det är vet hon inte då, och tänker att hon ska skämta lite.

– Så jag slänger ur mig »Du, får kvinnor här inne ha sex med varandra? Är det som i Orange is the new black«?

Chefen undrar varför hon frågar, och de andra internerna kastar konstiga blickar på Francis.

– Inte så smart, tänkte jag sen.

En tid senare kommer det en ny intern till anstalten, Katarina. De två börjar umgås och upptäcker att de gillar varandra. Men det finns en annan intagen som inte uppskattar deras relation och uttrycker till Katarina att hon tycker det är äckligt, mot naturen, hon säger till Francis att hon kommer att mista sina permissioner och rätten till fotboja, att man inte får ha relationer i fängelse.

– Vi lyssnade inte på henne, men hon och en annan lämnade in ett klagomål till ledningen om att vår relation var »störande«, att vi hade »högljutt sex« i växthuset där vi jobbade. Men vi hade inte ens gjort något än, knappt börjar en relation, berättar Francis.

»Men plötsligt blir det extra ronderingar, kontroller, på nätterna. De hör skor i korridoren och vakten kommer in och säger att de inte får vistas i varandras rum.«

De blev inkallade till förhör och fann sig plötsligt sitta mittemot chefen som Francis hade skämtat om sex med ett tag tidigare. Anstaltschefen sa att det är klart relationer kan uppstå, men poängterade att ledningen inte uppmuntrar relationer mellan interner. De frågade om det är förbjudet med relationer eller om det är, som de uppfattat det, tillåtet så länge man inte »stör ordningen och säkerheten«. Svaret blev att det ändå var bäst att de inte umgicks.

– När vi kom ut från förhöret sa Katarina till mig »Dom sa ju inte att det var förbjudet«. Jag bara »Inte? Kom då!«, säger Francis och skrattar.

Men plötsligt blir det extra ronderingar, kontroller, på nätterna. De hör skor i korridoren och vakten kommer in och säger att de inte får vistas i varandras rum efter det att dörrarna ska vara stängda.

– Jag vet inte vilken jävla ordning eller säkerhet vi äventyrade, säger Francis uppgivet.

Det råder oklarhet kring om det är tillåtet att ha en relation eller inte på anstalt (läs mer om det i texten In i garderoben). Men de är förbjudna i någon mening, menar Francis, eftersom Kriminalvården särar på de par i fängelser som har en relation.

– Det var en livstidsdömd fånge som hade en tjej, alla visste att de hade ihop det, men de skötte det snyggt. Jag såg ingenting, bara att de satt och skrattade ihop i matsalen och sånt. Men plötsligt blev den ena tjejen förflyttad till en annan avdelning, bara så där.

»Det kan vara spännande med relationer, men du är alltid rädd, för det blir konsekvenser, det blir straff.«

På en annan anstalt hade Francis ihop det med en annan kvinna. De bodde inte på samma avdelning men arbetade ihop på dagarna. En gång jobbade de ihop i en del av anstalten där det fanns ett rum utan övervakningskamera. Då passade de på:

– På en gång, in! Men efter fem minuter bankar det på dörren. Vi får på kläderna men inte skor. Så kommer högsta säkerhetschefen och säger att det skapar oro om personalen inte kan se internerna på kamerorna.

Efter det såg ledningen till att deras scheman lades om så att de aldrig sågs igen.

– Det kan vara spännande med relationer, men du är alltid rädd, för det blir konsekvenser, det blir straff, säger Francis.

Text Carolina Hemlin, Ottars chefredaktör

Bild Larry Samford, Always without a net. En del av konstprojektet On the inside med konst av hbtq-personer i amerikanska fängelser.

Läs också In i garderoben – utan att passera gå.

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!