Ett liv utan förflutet

I sin sjävbiografi Fra mand til kvinde: Lili Elbes bekendelser från 1931 skrev Lili Elbe, konstnär och en av de första kvinnorna i världen att genomgå könskorrigering, att det inte gick att radera hennes gamla namn. Det fanns ju på mängder av målningar, men hon skulle aldrig kunna betrakta Andreas (som hon kallar sig själv i boken) som en pseudonym: »Det skulle bli fel, eftersom jag inte har något som helst att göra med Andreas målningar. De skapades av Andreas. Alla hans franska och danska kollegor skulle betrakta mig som galen om jag hävdade att jag och Andreas var en och samma person.«

Lili Elbe tar aktivt avstånd från allt hon gjort innan transitionen (sin biologiska, juridiska och sociala könskorrigering) och vägrar överhuvudtaget att befatta sig med någonting manligt. Splittringen går så långt att hon bara vill skriva om sitt liv före transitionen i tredje person. Lili Elbe saknar förflutet, mål och minnen.

»Det är ju jag som har gjort alla de där sakerna, det var jag, Maria, som gick på konstskola och pluggade till journalist.«

I The Empire Strikes Back: A Post Transsexual Manifesto analyserar Sandy Stone splittringen som ett sätt att omskapa Lili Elbes liv som fullständigt heterosexuellt. Lili Elbe hävdar att hon aldrig kände någon som helst dragning till en man när hon levde som man, och lika självklart är det att hon är hetero efter transitionen. Det kräver ett ögonblick där den manliga identifikationen utan att sammanblandas byts ut mot den kvinnliga. Hon väljer det ögonblick då hon vaknar ur narkosen efter en av sina operationer.

Jag kan känna igen mig i hennes problem. Det kan vara smärtsamt att tänka på tiden innan jag kom ut. Tänk om jag kunde få göra det ogjort, leva om de där åren på riktigt, eller åtminstone bara glömma dem! Men det kan jag inte. Det är ju jag som har gjort alla de där sakerna, det var jag, Maria, som gick på konstskola och pluggade till journalist. Det var jag, Maria, som var hon som blev kär och flyttade ihop, blev dumpad och flyttade isär, som festade på festivaler och dansade på nattklubbar i flera år innan jag kom ut som kvinna. Det är jag som har de minnena.

»Den kvinna Lili Elbe skriver fram är närmast en karikatyr på konservativ kvinnosyn: feminin, undergiven, svag och på alla sätt omanlig.«

Av rädsla för att varje erkännande av livet innan jag kom ut skulle ogiltigförklara mig som kvinna, hävdade jag länge att transkvinnor inte kan ha manliga privilegier innan transitionen. Men den tanken förminskar de erfarenheter och det förtryck jag upplever som kvinna i dag. Det var ett svar på de som hävdar att kvinnor har kvar alla manliga privilegier efter transitionen, vilket naturligtvis är trams.

Lili Elbe började skriva sina memoarer mitt i transitionen och de publicerades strax efter hennes död 1931. Boken är ett försvarstal, en desperat vädjan efter legitimitet och acceptans och plågsam läsning för varje feminist. Den kvinna Lili Elbe skriver fram är närmast en karikatyr på konservativ kvinnosyn: feminin, undergiven, svag och på alla sätt omanlig. I kontrast beskriver hon sitt gamla jag som ett under av maskulinitet.

Elbe ville skilja på Lili och Andreas i sin bok, för att det var det enda sättet hon kunde få legitimitet som kvinna i sin samtid. När Världskulturmuseet i utställningen Playground använde Caitlyn Jenners gamla namn när de skrev om hennes idrottskarriär, när Susan Faludi kallar Stefánie Faludi »han« då hon skriver om tiden innan transitionen, ger de legitimitet åt den splittring som heterosexismen eller heteronormen tvingade fram hos Lili Elbe.

För mig fanns en transrörelse med decennier av erfarenhet som från första stund kunde bekräfta mig och säga att min berättelse är giltig, alldeles oavsett vad någon annan säger. För Lili Elbe var förutsättningarna annorlunda. Hennes tid var en reaktionär tid, vars transfobi, homofobi och sexism hon till fullo internaliserade och tog över som sin egen syn på sig själv.

»Det liv jag lever är en kvinnas, de erfarenheter jag gör, gör jag som kvinna och det som har varit kan aldrig ogiltigförklara det.«

I romanen Mina onda tankar skriver Nina Bouraoui att hon räknar sina franska dagar »som sedan en kort tid tillbaka är fler än mina algeriska dagar, och jag tror att mitt liv kan börja, att jag har ett numerärt överläge«. Men jag behöver inte räkna mina dagar, för det liv jag lever nu kan inte ogiltigförklaras av någon matematik. Det liv jag lever är en kvinnas, de erfarenheter jag gör, gör jag som kvinna och det som har varit kan aldrig ogiltigförklara det.

Maria Ramnehill är journalist, kritiker och författare.

Läs mer

Maria Ramnehill på Ottar

Rasande uppgörelse med transfobi

Slutshaming, transupplysning, högerestremism och mensmakt