Ett hus helgat för kärlek och sorg

I början av 1990-talet hittade en vaktmästare i Vancouver, Kanada, några gamla läderväskor i ett soprum. De innehöll dokument samt en dödsmask märkt »Magnus Hirschfeld«. Ett namn okänt för vaktmästaren, men som idag förknippas med en av sexologins främsta, en stor hbtq-pionjär under det tidiga 1900-talet.

Väskan hade hamnat i Kanada via Magnus Hirschfelds pojkvän Li Shiu Tong. Hirschfeld själv dog 1935 i Frankrike två år efter att nazisterna hade stängt ner och förstört hans Institut für Sexualwissenschaft i Berlin, världens första sexologiska institut för forskning och vård, som instiftades 1919. Den stora boksamling som Hirschfeld skapat brändes i ett av nazisternas ökända bokbål i maj 1933, medan han själv var utomlands. Flera av hans medarbetare och familj mördades senare under Förintelsen.

»4 000 personer ska ha besökt institutet och 1 250 föreläsningar hållits – bara det första året.«

Innan nazisterna förstörde institutet hade det ett blomstrande decennium bakom sig, under 1920-talets Weimarrepublik. Ett stort antal för tiden kända homosexuella aktivister besökte institutet, till exempel författaren Christopher Isherwood. Liksom helt vanliga hbtqi-personer, och alla som hade behov av sexologisk rådgivning, kunskap eller sammanhang. Institutet måste ha varit en succé. 4 000 personer ska ha besökt det, och 1 250 föreläsningar hållits – bara det första året!

Institut für Sexualwissenschaft var beläget i ett vackert hus vid den stora parken Tiergarten i Berlin och innefattade medicinska avdelningar, laboratorier, terapimottagningar, liksom ett stort bibliotek och arkiv. Här fanns även boende för gäster och salonger för partyn. Vid entrén till institutet stod AMORI ET DOLORI SACRUM, helgat för kärlek och sorg.

Magnus Hirschfeld började sin karriär som läkare och ville, likt en poet, göra kärleken till sitt huvudämne. 1896 skrev han den uppmärksammade pamfletten »Sapfo och Sokrates, hur förklaras mäns och kvinnors kärlek till personer av sitt eget kön?« under pseudonym. I skriften kritiserade Hirschfeld paragraf 175 i den tyska lagstiftningen som var mot manlig homosexualitet. Han menade att homosexualitet var en del av den mänskliga sexuella variationen, och att det behövdes mer forskning på området.

Kampen mot paragraf 175 kom att gå som en röd tråd i hans arbete. Han var med och skapade Wissenschaftlichhumanitäres Komitee, 1897, en tidig gayorganisation. Men den hårda lagen avskaffades aldrig helt under Hirschfelds livstid, och luckrades upp först under 1960- och 70-talen.

»Magnus Hirschfeld intresserade sig för all mänsklig sexualitet och könstillhörighet och engagerade sig i frågor för kvinnor och lesbiskas rättigheter.«

Hirschfelds egen homosexualitet gjorde att han var situerad i frågan och såg problemen inifrån. Men han intresserade sig för all mänsklig sexualitet och könstillhörighet och engagerade sig solidariskt i frågor för kvinnor och lesbiskas rättigheter, liksom transpersoner – eller transvestiter och androgyner – som termerna var då. Magnus Hirschfeld myntade för övrigt ordet transvestit, som då beskrev transpersoner. I början av 1930-talet var han med och utförde världens första könskorrigerande operation på Lili Elbe, som bland annat skildras i filmen The Danish Girl 2015.

1908 startade han en tidskrift för sexologi som kom att bli ett viktigt forum för det framväxande vetenskapsfältet. Han skrev även böcker om sexologi, homosexualitet och transsexualitet. Han var initiativtagare till flera sexologiska filmer, bland annat Anders als die Andern (Olik de andra) 1919. En banbrytande film som explicit behandlar ämnet homosexualitet. Den fick dock bara visas i Tyskland i ett år innan den blev censurerad.

I dag fokuserar historieskrivandet ofta på de delar av Hirschfelds gärning som vi kan relatera till. Men det fanns obekvämare sidor också. Han hävdade till exempel att homosexuella, som han för övrigt menade hade en viss fysisk karaktär, inte borde skaffa barn. Dessutom såg han kvinnor som mentalt underlägsna, samtidigt som han stödde de tyska feministerna. Han skrev om rashygien, samtidigt som hans sista bok Rassismus (Rasism) var starkt kritisk till allt vad rasism hette.

»Magnus Hirschfeld blev en måltavla för nazisterna under 1920 och -30-talet, som progressiv, jude och homosexuell.«

Magnus Hirschfeld blev en måltavla för nazisterna under 1920 och -30-talet, som progressiv, jude och homosexuell. Redan 1919 blev han så svårt misshandlad efter en föreläsning att han senare fick läsa om sin egen, påstådda, död i tidningen.

Förbundet The World League for Sexual Reform, som verkade för en öppnare och friare syn på sexualitet och som Hirschfeld var involverad i från 1928 tillsammans med bland annat brittiske psykologen Havelock Ellis, blev en viktig internationell nod. Där deltog Elise Ottesen-Jensen redan innan RFSU bildades 1933. Troligen påverkades Ottars solidariska syn på homosexualitet av mötet med Hirschfelds idéer.

Institutet i Berlin var navet för den sexologiska och sexualreformatoriska rörelsen, menar Lena Lennerhed, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola, som skrivit boken Sex i folkhemmet: RFSU:s tidiga historia.

»Hirschfeld fick stor betydelse i Sverige.«

_{Lena Lennerhed}

– Hirschfeld fick stor betydelse i Sverige. Viktigast är att socialdemokraten Vilhelm Lundstedt 1933 skriver den första motionen om att avkriminalisera homosexualitet. I den fanns en kortfattad bilaga som var tydligt influerad av Hirschfeldts idéer. Att homosexuella är som alla andra och att sexualiteten är medfödd.

Under andra världskriget kom Ottesen-Jensen att ta emot flyktingar från bland annat Tyskland och Hirschfeld-institutet, exempelvis den kända läkaren Max Hodann, som fick arbete på RFSU. Innan det nazistiska maktövertagandet skickade Ottar även den homosexuella bruksarbetaren Eric Thorsell till institutet i Berlin. Thorsell kom att tillbringa sex månader där under 1932.

– Eric Thorsell var en tidig hbtq-pionjär, men saknade en arena. Han var inte läkare, utan arbetare. Samtidigt var detta en tid av folkrörelser och socialdemokrati, där arbetare fick ha en röst, och Thorsell stod på sig och höll många offentliga föredrag om homosexualitet i Sverige, säger Lena Lennerhed.

»Först på 1960- och 70-talet började man i Västeuropa på allvar intressera sig för sexualiteten som drivkraft och rättighet igen. Då återupptäcktes Hirschfelds idéer.«

Thorsell försökte förtvivlat starta en liknande organisation för homosexuellas rättigheter som han sett i Berlin, i Sverige. Men Sverige var inte redo. Istället fortsatte han vara aktiv i RFSU som drev frågan om avkriminalisering av homosexualitet, även om det inte var högst på den politiska agendan.

I många europeiska länder fick arbetet mot den förtryckande lagstiftningen starta om efter kriget, precis som allt annat. Europa gick in i en sexologisk lågvattenperiod. Istället blev USA en viktig plats för sexologisk forskning, med kända namn som Alfred Kinsey.

Först på 1960- och 70-talet började man i Västeuropa på allvar intressera sig för sexualiteten som drivkraft och rättighet igen. Då återupptäcktes Hirschfelds idéer och introducerades för forskare inom den växande hbtqi-rörelsen. Många av hans idéer framstod fortfarande som radikala.

Sanna Samuelsson är frilansjournalist

Läs mer i Ottars serie »Ur arkivet«:

»Hon har stuckit, henne mördade de, hon dog«