Ett försvarstal

2007 var jag redaktör för tidningen Kult, en tidning för studenter som läser kulturvetenskapliga ämnen vid Linköpings universitet, och till mitt första nummer var temat sport och kultur. Jag och en fotograf åkte till Norrköping och träffade Marcus Birro på det klassiska café Broadway. Tre år senare ses vi där igen och mycket vatten har flutit under de Norrköpingska broarna. Marcus Birro är nog för de flesta känd som författare och poet, Strindbergälskare, programledare i radio, som sportkrönikör eller deltagare i På Spåret. De som följt hans musikaliska karriär vet kanske också att han haft punkbandet Christer Petterssons eller har sett hans senaste show ”Att leva och dö som Joe Strummer”. Utöver allt detta har Marcus Birro de senaste åren blivit en allt starkare röst i den sexual­politiska debatten, med uttalanden om allt från abort till transpersoners rättigheter.

Han kommer 45 minuter sent till intervjun ”av familjeskäl”. Men den Marcus som dyker upp nu är betydligt gladare än den jag intervjuade för tre år sedan. Bilden av Birro som Ja till livet-anhängare och hatisk mot hbt-samhället ligger långt ifrån den Marcus jag träffade då. I slutet av intervjun 2007 skojade min fotograf Jeanette om att jag försökte sno hennes pojkvän, vilket Marcus tyckte var väldigt roligt. Är det responsen hos en homofob? Jag bestämde mig för att träffa denne Birro en gång till, för att ställa honom mot väggen.

Hur gick du från progressiv vänsterkille till religiöst konservativ?

– Det blir lätt polariserat. Antingen är du kristen höger eller så går du i Pridetåget, det blir en hätsk stämning, säger Marcus och syftar på samhällsdebatten.
Han vill problematisera och ifrågasätta, säger han, inte nödvändigtvis provocera.

– Jag har inga sådana ambitioner, men ibland har jag inte hjärnan med utan går på känsla. Det är ett pris för offentligheten, för att man är öppen och ärlig och vågar visa sina egna tillkortakommanden.

Tendensen att brusa upp och blotta känslor, som inte alltid går i linje med det politiskt korrekta, är något som ofta rör upp andras känslor. En av dessa debatter satte Birro igång sommaren 2009 när han skrev på sin blogg att han kräktes ”över alla rättänkande predikanter som värnar ’transpersoner’ som vore dessa en stor, utsatt grupp människor i Sverige”. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Den främsta kritiken gick ut på att han ställde gruppen transpersoner mot andra grupper i samhället genom att ifrågasätta dess storlek, och varför just transpersoner ska ha hjälp. Ett uttalande som Marcus idag ångrar:

– Det var en fråga, jag undrade hur många är de? Men har folk tagit illa vid sig så är det inte bra, det är de som blivit sårade som har tolkningsföreträde, säger han.

Birro menar att det finns en snedvriden syn på vilka som är utsatta i samhället där vissa grupper lyfts upp framför andra, till exempel transpersoner i samband med Pride.

– Svaga grupper bör lyfta varandra och se bortom sexuell läggning eller politisk hemvist, menar han.

Lagen om könstillhörighet, som omfattar transsexuella, uppfattas av många som stigmatiserande. Inte minst för att personer som ska genomgå könskorrigering måste genomgå tvångssterilisering och om de är gifta, skilja sig. När jag upplyser Marcus Birro om detta tolkar han det som en lagstiftning som haltar efter, inte av elakhet utan av slentrian.

När vi träffas har Prideparaden i Serbiens huvudstad Belgrad precis blivit attackerad av hatiska demonstranter. När jag tar upp händelsen säger sig Marcus Birro absolut ha förståelse för det viktiga med Pride, men vill diskutera hur rörelsen i Sverige framställer sig själv och hur kritik mot Priderörelsen direkt kopplas samman med homofobi.

Vilken är egentligen din kritik mot Pride?

– Det jag kritiserar är offerbilden. Pride har blivit en del av etablissemanget och får väldigt mycket medieutrymme – då är det svårt att tala om ett utanförskap, menar Birro.

Hur känner du inför att uppfattas som homofob?

– Jag blir bestört och illa till mods av att uppfattas som homofob.

Men du är kritisk till en manifestation för mångfald och allas rätt till kärlek?

– Pride har blivit omhuldat och lyfts fram av media som den enda vägen till förbättring, samtidigt som det har blivit ett spektakel där det mest extravaganta lyfts fram. Pride har gått från att handla om medmänsklighet till att handla om att ta plats, och att de som är emot är emot allt som är gott.

Detta är ett utdrag ur texten – läs hela i pappers-Ottar!

Emil Åkerö

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2010)