Ett brott mot mänskliga rättigheter?

När jag ser den svartvita bilden med kvinnorna i mödravårdskön igen och minns den utmärglade kvinnan i mitten med sitt nakna barns svullna buk och de magra armarna och klädtrasorna runt hungriga, uppgivna, modfällda kroppar så påminns jag om förnedringen under kriget i Moçambique: kvinnorna och barnen som de fattigas verkliga underklass.

Graviditet är ingen sjukdom. Likafullt: varje dag dör cirka 1 000 unga kvinnor en mödradöd för att de blivit gravida, och 99 procent av de drabbade finns i fattiga länder. Till detta kommer varje dag ytterligare cirka 16 000 dödsfall bland nyfödda (dödfödda och levandefödda som dör efter förlossningen) som en direkt följd av dålig mödrahälsa och undermålig förlossningsvård. Varje dag skördas alltså cirka 17 000 liv som följd av den dåliga mödrahälsan. Det är fler dödsfall än i aids, malaria och tuberkulos sammantagna i världen per dag. Av FN:s millenniemål för att halvera fattigdomen i världen till år 2015 är nummer fem (MDG 5) det som specifikt handlar om mödrars eftersatta hälsa och den höga dödlighet som är förenad med graviditet och förlossning. För närvarande beräknas endast 13 av 189 länder (mindre än 7 procent) nå målen år 2015 vilket gör MDG 5 till det minst uppnådda av de åtta målen.

Hur kommer det sig att mödrars katastrofala ohälsa tilldrar sig så mycket mindre uppmärksamhet och resurser än sjukdomar som aids, tuberkulos och malaria? En närliggande orsak är att vem som helst av oss i vår globaliserade värld kan drabbas av dessa sjukdomar. Men dödsfall i samband med graviditet och förlossning? Det går att leva, som jag själv, ett helt specialistliv som gynekolog i Sverige utan att själv ha sett en enda blivande mamma dö. Men som gynekolog i Afrika under en femårsperiod har jag varit med om flera hundra mödrars död och många tusen nyfödda som dött. En annan orsak är det religiösa motståndet mot preventivmedel och legalisering av abort som präglar stora biståndsgivande länder, till exempel USA. Hyckleriet är monumentalt; USA har den högsta förekomsten av tonårsgraviditeter i västvärlden och den kristna högern blundar för de livsfarliga, osäkra aborterna i de fattigaste länderna medan dubbelmoralen tillåter att närmare en femtedel av alla aborter i USA sker bland tonåringar. Idag råder enighet både i de mest utsatta länderna själva och på biståndsgivarsidan om vad som måste göras; det handlar om tillgång till hälsovård för sexuell och reproduktiv hälsa inklusive preventivmedel och säkra aborter, kvalificerad förlossningsvård för alla och akutsjukvård för alla gravida och födande kvinnor och nyfödda barn med livshotande komplikationer.

»Det rör sig om en extrem försummelse som det pratats om i decennier, men bara blivit ord och tomma löften.«

Vad kan vi då göra? Mer resurser måste till, framförallt mänskliga resurser. Pengar – om den politiska viljan finns – kan alltid mobiliseras, men hur mobiliserar vi de 400 000 barnmorskorna vi vet måste fram omgående (omgående!) om vi ens skall komma i närheten av det femte millenniemålet? Det rör sig om en extrem försummelse som det pratats om i decennier, men bara blivit ord och tomma löften. Samtidigt vet vi att resurser som satsas på hälsa är en investering i social och ekonomisk utveckling. Dödsfall bland mödrar och nyfödda innebär en ofta förbisedd kapitalförlust för de fattiga länderna. USAID har räknat ut att den globala kostnaden i produktivitetsförluster uppgår till över 100 miljarder kronor varje år till följd av mödrars och nyföddas död. Denna enorma förlustsiffra syns nästan aldrig i debatten om mödradödens sammanlagda kostnad för världsekonomin: 100 miljarder kronor. Varje år.

För ett drygt år sedan kom FN:s skrift Den globala strategin för kvinnors och barns hälsa som syftade till att fram till år 2015 rädda 16 miljoner kvinnor och barn till livet i de 49 fattigaste länderna. Där kalkylerades att det fram till år 2015 behövs 570 miljarder kronor utöver (!) det som biståndet redan ger idag. Kommer de pengarna att finnas? Svaret är nej. Vid det MDG-toppmöte som hölls 2010 blev en slutsats att det fanns »löften« om ungefär hälften av pengarna. Men experter inom Världsbanken erkänner nu öppet att blott 70 miljarder kronor kommer att finnas från rika länders bistånd, och lika mycket – högt räknat – från de fattiga länderna själva.

Den graviditetsrelaterade dödligheten är inte bara ett jämställdhetsproblem. Dödligheten är främst ett resursproblem: att rädda gravida och födande kvinnor till livet kostar pengar. Det innebär att även om vi, rent teoretiskt, hade nått »jämställdhet« så är problemet inte löst just därför att prislappen inte är klar: mödraöverlevnadens pris tas inte på allvar.

Men vi måste också se mödrars överlevnad som en fråga om mänskliga rättigheter. Frågan har rests om inte underlåtenheten att vidta kraftfulla åtgärder mot mödradödligheten är ett brott mot mänskliga rättigheter. Vid Pumwani-sjukhuset, det största i Kenya, publicerades för några månader sedan en rapport som öppet anklagade den kenyanska regeringen för »flagranta brott mot mänskliga rättigheter i statliga hälsovårdsenheter« och för »övergrepp, förödmjukande behandling och diskriminering« av kvinnor som sökte vård vid sjukhuset. Anklagelserna ledde bland annat till borttagande av entréavgifter.

»Det kanske randas en tid då fattiga länders politiker, för sin ovilja att prioritera mödrars rätt till överlevnad, kommer att sitta på de anklagades bänk vid den internationella domstolen i Haag.«

I maj 2011 stormade flera hundra upprörda medborgare en författningsdomstol i Kampalas huvudstad Uganda för att kräva åtal mot regeringen på grund av två uppenbart misskötta mödrar som båda avled inne på Mulago-sjukhuset. Det var droppen som fick allt samlat ursinne att laddas ur: åratal av misskötsel och undermålig förlossningsvård, som vi även påtalat från svensk sida. Organisationen CEHURD (Centre for Health Human Rights and Development) skrev i sin anklagelseakt: »genom att underlåta att ge gravida kvinnor tillgång till grundläggande hälsovård är regeringen skyldig till brott mot ugandiers konstitutionella rättigheter, inklusive rätt till hälsa, rätt till liv och kvinnors rättigheter«.

Det kanske randas en tid då fattiga länders politiker, för sin ovilja att prioritera mödrars rätt till överlevnad, kommer att sitta på de anklagades bänk vid den internationella domstolen i Haag. Låt oss hoppas att försummelsen innan dess blivit en sådan skam att inte världen måste betala resor till Haag för mödrars politiska banemän.

Staffan Bergström är professor emeritus i Internationell hälsa vid Karolinska Institutet och specialist inom förlossningsvård och gynekologi, för närvarande verksam i Tanzania, där han är ansvarig för ett mödradödlighetsprojekt.

Läs mer

* Läs om mödradödlighet och kvinnors rätt till vård och säkra legala aborter. RFSU:s arbete för att minska mödladödlighet.

* Unite for women. RFSU:s kampanj för att stoppa mödadödlighet.

* Jag kommer aldrig sluta driva dessa frågor. Intervju med Brgitta Ohlsson om mödraddödlighet 2011.

* På liv och död. Ledare om mödradödlighet ur Ottar #1 2010.