Ensam och stark

Ingen trodde henne när hon sa att hon skulle begå självmord vid 25 års ålder. Det var min första tanke när jag fick höra om konstnären Elizabeth »Effy« Chorubczyks död den 25 mars, en vecka innan hon skulle fyllt 26.

Min andra tanke var ett minne. Jag intervjuade henne för ett par år sedan till en artikel på temat transkroppen i Argentina för Ottar i numret Sjuk. Frågorna var rätt ingående. När hon svarat snällt frågade hon:

»Och på vilket sätt brukar du ha sex?«

Hon undrade verkligen, satte hakan i handen och väntade.

Jag är inte van vid sådana frågor. Det är däremot de flesta transpersoner. Folk frågar dem intimiteter, påpekar att det syns att de är trans, hånar.

Detta, inte transsexualiteten i sig, gör transpersoner sorgligt överrepresenterade i statistiken över depressioner och självmord. Ingen vet varför Effy dog, men att ständigt bli ifrågasatt gjorde inte hennes liv lättare.

– Hon dog därför att hon ville. Effy bestämde över sin kropp och sitt liv. Så levde hon och så bestämde hon sig för att gå, säger vännen Maria Julia Prut.

I sin konst exponerade Effy sig själv, men riktade blickarna tillbaka mot betraktaren.

I verket »Synlig« bjöd hon alla som ville till den lilla lägenheten där hon bodde med sin mamma. En och en fick följa henne in i det mörka badrummet. Effy tog av mig tröjan, satte på mig klänning och peruk och sminkade mig. Under tiden berättade hon hur hennes släkt hade delats i två läger när hon gått i samma klänning till en nyårsfest. Vissa vägrade se henne.

Hon bad mig posera som jag såg henne. En kamera blixtrade i mörkret. Utställningen visade sextio sådana porträtt av Effy.

Vi ser utklädda ut på bilderna. Som vissa såg henne, när hon var sig själv.

»Vem bestämmer vad som är jag?« frågar hon.

»Och vem är du?«

Argentina har en av världens mest radikala könsidentitetslagar. Man har rätt att ändra kön i id-kortet utan att be någon om lov, och den som vill har rätt till könskorrigerande ingrepp. Men samhället är dåligt på att inkludera transpersoner. De flesta av dem saknar de resurser som Effy hade: en stöttande familj, utbildning, framgång i sitt konstnärskap även om det inte var lönsamt. Men hon var trött på alla trakasserier och på att inte få jobb.

– I sin konst framstod hon som säker och stark, men hon var väldigt sårbar, säger Maria Julia Prut.

Effys mor och vänner talar om henne som en ensam själ. Ensamheten krävde enorma mängder bekräftelse, småkakor och stark chokladmjölk.

Sist vi sågs var i Prideparaden i november. Hon hade opererat sig några månader tidigare men fått problem med urinvägarna. Läkaren hade förbjudit henne att gå. Hon hade förhandlat sig till att få stå.

Så hon stod, i en liten tangatrosa där en kateterslang stack ut, ner till en kisspåse tejpad på låret. Hon höll upp en skylt: »Det finns bara ett genus – var och ens egna.«

Hon frågade oss alla: Vilket är ditt?

Och vem är du?

Kinga Sandén är frilansjournalist och bosatt I Buenos Aires.