Englands könskrig

– De kallar oss bigotta, vill trötta ut, till och med förgöra oss. Men vi kommer inte att ge upp, inleder Kate Harris där hon står framför publiken i en välfylld konferenslokal.

Det är en hälsning som får igång de 600 personer som applåderar i de prydligt uppställda raderna av stolar. En styrkemarkering som ska visa att hon, liksom alla här, har uppnått något. Det är tre år sedan Kate Harris, feminist och gayaktivist, tillsammans med kollegan Bev Jackson grundade hbtqi-världens nya röst i Englands könskrig: LGB Alliance – där LGB står för lesbian, gay men och bisexual.

Hon började med att kasta ut alla bokstäver efter L, G och B, kalla »genusideologin« för det stora hotet mot gayrörelsen i en intervju med CNN, en tsunami rentav – »den far fram lika snabbt«. För att därefter dra igång en mediekampanj mot de förslag som 2018 togs fram som påtänkt reformering av Gender Recognition Act – könsidentitetslagen.

Förslaget var en rätt modest uppdatering av en tio år gammal lag med syfte att förenkla och göra det lättare att leva i en vald könstillhörighet, oavsett om man genomgått en transition eller inte.

Så blev det nu inte. Istället inleddes en våg av protester. En våg som fick LGB Alliance att vakna till på riktigt.

– Skottland må vara förlorat, Wales likaså, men här, här finns fortfarande en möjlighet att göra något, fortsätter Harris inför publiken.

När LGB Alliance nu samlas till heldagskonferens har de växt till en rörelse. I en modern glasbyggnad med magnifik utsikt över Westminster Abbey och klarblå London-himmel är det mycket som ska avhandlas på en dag; intoleransen från hbtqi-världen, sociala mediers roll i utvecklingen, situationen internationellt och en punkt där frågan om hur landets partier, Tories och Labour, ska fortsätta övertygas om »hotet från genusideologin«.

Det råder good old days-stämning i lokalen. Majoriteten är 40 plus och budskapen som krängs på t-shirts och vykort är: Gay but not Queer, Same Sex Attraction is a thing. Budskap formulerade som om de vore från tiden innan transfrågorna och den »nya synen på kön« seglade in och tog över.

Istället representeras det nya av ett 20-tal aktivister bakom ett kravallstaket utanför lokalen. Fullt synliga för alla deltagare men ändå långt borta. Med handskrivna skyltar och budskap som LGB Alliance = hatorganisation och Trans Lives Matter är de redo för en dag av protest. 

»Vi är vana vid det här laget. Vi måste vara här. Om inte vi är här syns inte motståndet.«

Det är en vykortsillustration över Englands könskrig 2022. Eller som en av de yngsta i gruppen säger:

– Vi är vana vid det här laget. Vi måste vara här. Om inte vi är här syns inte motståndet.

För en månad sedan bröt Kate Harris ihop i den rättegång hon och organisationen dragits in i. Rättegången har ställt mycket på sin spets. Framförallt den hållning som Harris och hennes kollegor håller högt: Att vara lesbisk är förbehållet de som är biologiskt födda kvinnor. Just det är något Harris ofta återvänder till, också här på konferensen:

– Jag var en gång en lesbisk flicka som trodde att jag var en pojke. Hade jag varit född i dag hade jag säkert också trott att jag måste operera mig till pojke. De övertalar våra lesbiska och bögar att de egentligen är födda i ett annat kön, att de måste förändra sin könsidentitet för att passa in, det är rubbish!

Det var Mermaids, en organisation som representerar unga transpersoner, som ställde LGB Alliance inför domstol i syfte att utmana deras status som välgörenhetsorganisation.

Gränsen mellan det som LGB Alliance säger sig vilja göra (representera homosexuella och lesbiska) och det de egentligen gör (projicerar på transpersoner) borde enligt Mermaids vara grund för upphävande av organisationens välgörenhetsstatus.

»Vi går inte med på att utraderas och vi tänker inte låta någon, absolut inte en man med penis, berätta för oss att han är lesbisk.«

På rättegångens tredje dag ställdes den fråga som de två parterna är i konflikt om: vem får egentligen kalla sig lesbisk? Kate Harris anser att lesbisk är en identitet som omfattar något långt mer än förmågan att älska och begära kvinnor. Det är en position som utgår från biologi i kombination med ett valt liv. I hennes fall ett liv som 60-årig »badge carrying lesbian« som hon kallar sig.

– Nej, vem som helst kan inte vara lesbisk. Vi går inte med på att utraderas och vi tänker inte låta någon, absolut inte en man med penis, berätta för oss att han är lesbisk, bara för att han känner att han är det, svarade Harris.

»Det finns miljoner sätt att vara man på. Jag har något att försvara.«

Tom har just lyssnat till konferensens invigningstal och tar en pauscigg. Han sitter med tygpåsen med texten I Love J K (Rowling, that is) bredvid sig som en identitetsmarkör. Som 80-talist och bög, tillhör han inte genomsnittsbesökaren, men det spelar mindre roll för Tom.

– Kvinnor har alltid varit bättre på att organisera sig, säger han och skrattar.

Han delar kärnan i den uppfattning som fått alla att ta sig hit. Den om att »något gått förlorat, det handlar om vår sexualitet«. Han har alltid känt sig fel. För fjollig, för omanlig, fel röst, fel rörelser. En uppväxt som han i dag vet att han delar med många. Nu är han på en helt okej plats med schyssta vänner och tillgång till Londons gayvärld. Hans erfarenheter är i bästa fall en styrka, en del av hans liv.

– Jag vet nu att det finns miljoner sätt att vara man på. Jag har något att försvara, säger han.

För Tom handlar hans erfarenheter om att han är bög och man. Något han anser tar avstamp i biologin, men inte i form av könsidentitet. De möjligheter som i dag öppnat sig, förändringar av könsdefinitioner, med nya begrepp och identiteter har skapat en ökad känsla av att inte längre räknas.

– Jag står inte ut med ickebinär, säger han.

The new Intolerance, den nya intoleransen, som en panel diskuterar, syftar på det arrangörerna anser är konsekvensen av vår tid. Vår nya självidentifierande tid där »kön är en känsla« och biologi inte längre räknas, som filosofen Kathleen Stock, en paneldeltagare, beskriver det. Känslor kan inte vara baserade på fakta, därmed är de heller inte värda att hålla sig i.

Stock är en av konferensens huvudattraktioner och deltar tillsammans med journalisten och radikalfeministen Julie Bindel och universitetsläraren Shereen Benjamin. Samtalet utgår från deras egna berättelser och upplevelser av att vara tystade eller utsatta hot för att de kritiserat »genusextremismen«, som Benjamin kallar det.

Kathleen Stock valde att lämna sin universitetstjänst på Sussex University 2021 efter att ha undervisat och släppt en bok som kritiserar självidentifiering, och Julie Bindel har förlorat jobb och blivit »cancelled«, som hon kallar det, för att hon fortsatt kalla transkvinnor för män.

»Att vara kvinna är en erfarenhet som ingen kan göra anspråk på. Att vara kvinna är inget man kan känna. Det är något man är.«

De talar om tiden »innan allt gick fel«. För Kathleen Stock är det biologin som ska rädda allt. Till den vi måste återvända. En biologi hon själv betraktar som neutral. Ett till synes enkelt, men grundläggande, konstaterande att det finns två kön, och vi tillhör alla ett av dem. Ett oföränderligt faktum oavsett om vi genomgår en transition eller gör kirurgiska ingrepp. Du är det du föds till biologiskt, menar Stock.

– Det betyder däremot inte att jag vill arbeta för att förändra befintliga lagar och som ger människor rätt att kalla sig vad de vill. Eller att jag inte vill att människor ska få leva som de själva vill, tillägger hon något diplomatiskt.

För Stock är ett liv som kvinna universellt väsensskilt från det som män lever. Att vara kvinna är en erfarenhet som ingen kan göra anspråk på. Att vara kvinna är inget man kan känna. Det är något man är.

För Julie Bindel, konferensens självklara mittpunkt, är Stocks resonemang självklart. Bindel är den luttrade författaren och journalisten som under snart 40 år har bedrivit samma politik och rasat över utvecklingen. Hon har utmanats och avbokats för sina åsikter. Något som bara fungerat stärkande, eller radikaliserande, beroende på hur man ser det.

– Jag har sagt samma saker i snart fyra decennier, stått ut med det mesta. Som lesbisk feminist har jag blivit nedslagen, varit persona non grata och alltid varit ett mål för någon eller något. Jag ser det som min uppgift att fortsätta stå för det jag gör, säger hon.

Julie Bindel personifierar en specifik tid i den radikalfeministiska historien. En tid som inleddes när hon som 18-åring och nyutkommen lesbisk mötte Leeds revolutionära feministgrupp, LRF. Utled på det hon upplevt med sin bakgrund som arbetarklass ville hon något mer än ett liv där män är våldsamma och super, och kvinnor blir indragna i en hopplös spiral mot utplåning. I slutet av 70-talet var den feministiska organiseringen stark i England. Arbetet med att förbättra kvinnors materiella villkor resulterade i reformer och nya lagar på arbetsmarknaden. LRF såg männen, och de heterosexuella feministernas beroende av dem, som roten till problemen.

1981 formulerade de ett manifest där de framhävde en delvis ny idé om en politisk vald lesbiskhet. Om heterosexuella kvinnor inte är beredda att fundera över, reflektera över sitt begär och beroende av män finns ingen verklig kamp. Get rid of men – from your beds and your heads, skrev de. Det förändrade Bindels politiska liv för alltid.

»Ta bara begreppet asexualitet. På nätet finns nu 14 definitioner, 14 olika sätt att identifiera sig som asexuell.«

Inget av det hon står för har egentligen förändrats sedan dess, säger hon. Utvecklingen i hbtqi-rörelsen och delar av feminismen är däremot inget som imponerar. Snarare befinner vi oss i en nedåtgående spiral av queertjafs, postmodernism och könsstereotypa tankar om kön följt av ett problematiskt bokstavsradande – ett av huvudskälen till att hon nu har tagit plats på scenen i London. Men Julie Bindel är långt ifrån ensam om sin politiska hållning.

En ny generation tar plats i konferensens avslutande panel. Under rubriken Social media – how did we get here tar Shay Woulahan och Hannah Berrelli, båda lesbiska feminister, med publiken på en tripp där ämnet är hotet från den nya »identitetsvurmen« i sociala medier, som sedan 2010 slagit klorna i de unga. En kultur där en flytande sexualitet och könsöverskridande och en aldrig sinande våg av nyskapade identiteter har blivit norm.

– Ta bara begreppet asexualitet. På nätet finns nu 14 definitioner, 14 olika sätt att identifiera sig som asexuell, säger Hannah Berrelli och himlar med ögonen.

– Det handlar om unga människor på drift, som glider allt längre från verkligheten och vars ständiga behov av nya subkulturella identiteter därefter plockas upp av institutioner och organisationer i samhället.

Enligt Shay Woulahan hänger framväxten av nya definitioner samman med de nätforum som började med Tumblr och Tiktok och som följts av mer etablerade kanaler som YouTube. Tillsammans har de släppt lös en sorts masspyskos av problematiska överskridanden av alla möjliga slag.

Och det är någonstans i skuggan av queerteorin och den stora postmodernistiska upplösningen vi hittar orsaken till problemen, säger Berelli och trycker fram en bild på omslaget till Judith Butlers bok Genustrubbel, som kom 1990.

– Det är den typen av filosofiskt komplicerade teorier, där kön betraktas som i upplösning, som plockats upp av isolerade ungdomar med datorn som sällskap, och som därefter förenklat idéerna för att till slut i allt snabbare takt pressa dem vidare ut i samhället.

»En önskan, en längtan till en återgång, ett återtagande av sexualiteten och ett uppvärderande av lesbiskheten som utgångspunkt.«

Enligt Berrelli och Woulahan är det framförallt unga kvinnor som är offren. Det är de som blir groomade, de som används i kommersiellt syfte och framförallt är det de som övertalas att de inte »duger« som lesbiska, att de egentligen borde bli pojkar.

Så sluts cirkeln med det som Kate Harris inledde konferensdagen med. En önskan, en längtan till en återgång, ett återtagande av sexualiteten och ett uppvärderande av lesbiskheten som utgångspunkt. En homosexualitet eller lesbiskhet som den var »förr«, eller som Berrelli summerar tiden före »identitetsfixeringen«:

– När gay var något man föddes till.

Komplicerade diskussioner om kön, snarare än biologi, har dock alltid utgjort en grund i feminismen, skriver sociologen Finn Mackay i Female Masculinites and the Gender Wars från 2021. En analys av Englands könskrig. I Mackays historiska genomgång finns ingen rät historia om ett enkelt gayliv innan transfrågan kom in. Snarare har den alltid varit närvarande, är del av en historia och ett samtal som präglats av stor spännvidd. En motsats till dagens klimat där »antingen är du med eller mot oss« håller på att förgöra ett livsviktigt samtal.

»Nya samtal om kön är nu så omfattande att det går att tala om ett post translandskap.«

Detta polariserade klimat gömmer dessutom de olika synsätt som driver dem som nu slåss mot varandra. Vissa vill upprätthålla en tydlig gräns och konservera könsskillnader – medan andra vill upphäva, till och med avskaffa kön som utgångspunkt.

Utan en feministisk revolution och utan några större framgångar vad gäller det globala problemet med mäns våld, är det svårt att se hur vi ska komma vidare. Samtidigt har människor uppnått en viss frihet, på en rad platser. Nya samtal om kön är nu så omfattande att det går att tala om ett post translandskap, skriver Mackay, som själv definierar sig som transmaskulin och övertygad radikalfeminist.

»Egentligen tror jag inte på att vi står på olika sidor, vi här och de därinne. Egentligen skulle jag vilja att någon därifrån kom hit och pratar med oss.«

En blå London-himmel har blivit grå och regnet har börjat falla. Den spretiga skaran innanför kravallstaketen står kvar där de började dagen för tio timmar sedan. Här finns ingen organiserad kärna, några har gått hem, andra har tillkommit. Likväl är också de en rörelse.

– Det är plikten som gör att jag står här, säger någon medan hen fäller upp sitt paraply.

– Egentligen tror jag inte på att vi står på olika sidor, vi här och de därinne. Egentligen skulle jag vilja att någon därifrån kom hit och pratar med oss. Kan du hälsa dom det? 

---

Anna-Maria Sörberg är författare och journalist.

Foto Maria Ramström.