Enade mot regnbågen

Medan miljörörelsen kämpar för att få upp klimatförändringarna på agendan organiserar sig värdekonservativa, högerpopulister och högerextrema runtom i Europa för att försöka stoppa vad de anser vara det verkliga hotet mot civilisationen: Genuspedagogik.

Genus sägs vara ett fult ord i Vatikanen. Tadeusz Pieronek, katolsk biskop från Polen, avslutade en debatt 2013 med att säga att genusteori är »värre än nazism och kommunism tillsammans«.

Den ideologiska kärnan hos värdekonservativa och nationalistiska grupper är i grunden densamma: Familjen är synonym med den heterosexuella kärnfamiljen och betraktas som grunden samhället står på. Män och kvinnor är två motsatser som kompletterar varandra. Att barn återskapar traditionella könsroller är helt naturligt, och inte påverkat av sociala och kulturella normer.

– I Europa har det länge funnits konservativa partier med nära band till katolska kyrkan som har drivit de här frågorna. Det är ofta ett kluster av åsikter som handlar om motstånd mot abort, hbtq, sexualundervisning i skolan och genus. Det som har hänt de senaste tio åren i flera länder i Europa är att högerpopulistiska och högerextrema partier har vuxit, säger Mats Wingborg som är journalist och författare.

I sin bok Den blåbruna röran (Leopard förlag) beskriver han ett Europa där värdekonservativa och nationalistiska grupper alltmer närmar sig varandra.

Sverigedemokraterna menar att genuspedagogik är en »världsfrånvänd politisk ideologi« som innebär att pedagoger övervakar och styr barns beteende i en normbrytande riktning. Sedan partiet valdes in i riksdagen 2010 har de lagt fram 23 motioner med syfte att få bort genuspedagogiken från förskolan och skolan. De har alla har röstats ner.

Samma formuleringar om genuspedagogik som finns i SD:s motioner återkommer i såväl religiösa sammanhang som i artiklar på nazistiska nyhetssajter.

»De religiösa motståndarna oroar sig för hela mänsklighetens fortlevnad, nationalisterna bryr sig bara om det egna folket.«

De rörelser som är emot genuspedagogik, hbtq- rättigheter och fri abort ger i många fall bilden av att det finns en inflytelserik men liten grupp, ofta kallad »homolobbyn«, som sprider sin ideologi. »Homolobbyn« vill tvinga bort barn från sina naturliga beteenden och indoktrinera dem till att bli likformiga, könlösa varelser. Detta leder i sin tur till identitetskriser och olycka för alla. I förlängningen slutar människor att fortplanta sig.

Skillnaden mellan de religiösa och de nationalistiska genusmotståndarna är att medan de religiösa motståndarna oroar sig för hela mänsklighetens fortlevnad, bryr sig nationalisterna bara om det egna folket.

Läs mer om hatet mot »genusideologi« i Genushatarna i Ottar, 2014.

La Manif pour tous är en värdekonservativ rörelse i Frankrike med rötter i den katolska kyrkan. Rörelsen växte fram 2013 då den franska regeringen drev igenom en ny, jämlik äktenskapslag som innebär att samkönade par fick gifa sig. La Manif pour tous kämpar för att äktenskapslagen ska dras tillbaka och motsätter sig starkt genusteori.

Deras strategi är att hålla stora demonstrationer med sina rosa och blå plakat. Den senaste samlingen i Paris i oktober i år lockade cirka 25 000 personer, däribland Jean-Frédéric Poisson, partiledare för franska kristdemokraterna, samt Marine Le Pen, partiledare för det högerpopulistiska partiet Front National och andra högt uppsatta representanter för partiet som Louis Aliot och Marion Maréchal-Le Pen.

I Tyskland går motsvarande fenomen under namnet Demo für alle. De håller återkommande demonstrationer mot »genusideologi« och »sexuell indoktrinering av barn«.

»Den vanligaste kritiken mot genuspedagogik är just att pedagoger försöker indoktrinera barnen.« _{Klara Dolk}

I Sverige finns Nätverket för samlevnad och sexualitet (NFS), en organisation med band till Evangeliska fosterlandsrörelsen som ifrågasätter normkritisk genuspedagogik. De skriver rapporter och debatterar ofta emot sexualupplysning och normkritisk pedagogik i medierna.

Klara Dolk är forskare på Stockholms universitet med inriktning på genuspedagogik och säger att den vanligaste kritiken mot genuspedagogik är just att pedagoger försöker indoktrinera barnen och att de inte får frihet att välja. Detta bygger på antagandet att barn inte redan styrs av dominerande normer i samhället. Klara Dolk upplever att många tror att genuspedagogik mest handlar om att uppmuntra tjejer att ta för sig och »bli mer som killar«.

– Genuspedagogik utmanar mycket, mer än att tjejer ska ta för sig. Det handlar om maktrelationer där det feminina är lägre värderat. I slutändan handlar motståndet om en rädsla för ett annat samhälls- system som de inte vill ha, en rädsla som bottnar i homofobi och kvinnoförakt, säger Klara Dolk.

Bland de aktiva genusmotståndarna finns också de som försöker skrämma dem som arbetar med genuspedagogik till tystnad. Klara Dolk berättar att en del kollegor väljer bort framträdanden i nationella medier för att de inte orkar med hoten och hatet som följer. Hon har själv mottagit en del kritiska mejl, främst från äldre män, men har inte känt sig hotad på grund av sitt arbete.

Förskolan Egalia i Stockholm öppnade 1998. Genuspedagogik ligger som grund för hela verksamheten. Detta har väckt många reaktioner, främst positiva men även negativa. Periodvis har de mottagit hot, bland annat från högerextrema grupper. Många provocerades när förskolan blev hbt-certifierad 2011.

– Det visar att det finns en rädsla. Men jag tror att den grundar sig i att man inte vet vad vi gör. Man ser »RFSL« och »hbtq« och tror att det har med sex att göra, säger Lotta Rajalin, förskolechef på Egalia.

»Genusmotståndarna delar en samhällssyn byggd på principen att majoriteten styr, och ska styra.«

– Många tror att vi tar bort någonting, att vi tar bort bilar för pojkar till exempel, men vi lägger bara till. Vi öppnar för att alla får tillgång till hela livet, inte bara halva, fortsätter Lotta Rajalin.

Genusmotståndarna delar en samhällssyn byggd på principen att majoriteten styr, och ska styra. Minoriteter ska tolereras och behandlas väl, men bör förlika sig med att de är i minoritet och anpassa sig efter det. Till exempel har påve Franciskus sagt att kyrkan borde be homosexuella och andra diskriminerade grupper om ursäkt för hur de har behandlats, men anser fortfarande att det är en synd att leva ut sin homosexualitet.

Anna-Maria Sörberg är journalist och undersöker i sin nya bok Homonationalism (Leopard förlag) hur hbtq-frågor i dag används på olika sätt i en nationalistisk och högerpopulistisk agenda. Hon säger att det delvis ingår i en värdekonservativ våg att stå bakom hbtq-rättigheter på ett symboliskt plan.

– I dag finns på många ställen, inklusive här i Sverige, ingen given konflikt mellan att vara värdekonservativ eller nationalist och att stå bakom hbtq-rättigheter, så länge dessa beskrivs just som enskilda rättigheter som inte utmanar en heteronormativ ordning, säger Anna-Maria Sörberg.

Lionel Lumbroso är avgående talesperson för franska rörelsen La Manif pour tous. Han säger till Ottar att det faktum att han är jude, ateist och vänster är ett »trippelvaccin« mot anklagelser om att La Manif pour tous ska vara reaktionära eller inskränkta.

– Det är inte så att jag känner starkt för att försvara den traditionella familjen, själva ordet traditionell är missvisande i sammanhanget. Det handlar om familjemodellen ställd mot något annat som inte kan kallas familj om ordet ska ha sin sanna betydelse, säger Lionel Lumbroso.

Han anser att det finns naturliga skillnader mellan könen som inte går att förneka, och att samhället så långt det går bör stödja barn att hitta en identitet som stämmer överens med deras biologiska kön.

– Skolan ska förmedla vad som är normalt utan att relativisera. Men, om till exempel en flicka vill bli lastbilschaufför när hon blir stor ska hon inte avskräckas från att uttrycka sig på ett sådant originellt vis, och läraren kan säga några ord för att legitimera hennes rebelliska strävan inför de andra barnen, säger Lionel Lumbroso.

Det finns också hbtq-personer bland talespersonerna i La Manif pour tous. Jean-Pier Delaume-Myard har skrivit boken Homosexuell och mot äktenskap för alla. I sina framträdanden har han varit noga med att påpeka han är »homosexuell, inte gay« och att gayrörelsens rättighetsanspråk inte görs i hans namn.

»De lyckades visserligen inte stoppa äktenskapslagen, men har bidragit till en stark polarisering i frågan.«

Anna-Maria Sörberg menar att hbtq-personer på positioner inom värdekonservativa rörelser ger ett sken av framåtanda eftersom det finns en uppfattning att hbtq-personer i sig är bärare av progressivitet.

– Vi har kommit till en nivå där många personer inom ett hbtq-community gynnas av en konservativ familjepolitik. Är man passerande, till exempel en vit person i ett samhälle som premierar vithet, och maskulin eller feminin i »rätt« kropp, då är det lättare att ställa sig bakom en familjekonservativ våg, säger Anna-Maria Sörberg.

Hon anser att La Manif pour tous har påverkat det politiska samtalet i Frankrike. De lyckades visserligen inte stoppa äktenskapslagen, men har bidragit till en stark polarisering i frågan. Samtidigt, menar Anna- Maria Sörberg, har La Manif pour tous i sin iver att utrota genusteori ironiskt nog hjälpt till att populari- sera queerteoretiker som Judith Butler.

I grunden för genusmotståndet ligger en dualistisk världsbild. Rosa eller blått, man eller kvinna, ordning eller kaos. Utifrån den logiken kan en normkritisk genuspedagogik verka skrämmande. Om inte majoriteten får sätta reglerna måste det innebära att minoriteten gör det. Om heterosexualitet inte längre ska betraktas som norm måste det innebära att homosexualitet eller queer blir norm.

Nätverket för samlevnad och sexualitet (NFS) i Sverige har som sitt uttalade syfte att ifrågasätta normkritisk genuspedagogik. Olof Edsinger är vice ordförande och anser att normkritisk genuspedagogik är baserad på ideologi snarare än forskning, och att det handlar om ett socialt experiment.

Han har skrivit en rapport som heter När minoriteten tar majoriteten som gisslan där han bland annat kritiserar Diskrimineringsombudsmannens häfte Lika rättig­heter i förskolan, som ger tips på hur förskolepersonal kan främja likabehandling.

»Det man gör nu är att vända på hela steken och göra ytterligheten till ny norm.« Olof Edsinger

– Det är väl självklart att det alltid har funnits en mindre grupp människor som inte passar in i de generella mönstren, för mig är det oproblematiskt. Men det man gör nu är att vända på hela steken och göra ytterligheten till ny norm, säger Olof Edsinger.

Han är kritisk till att tvåkönsnormen ifrågasätts i DO:s material, eftersom han menar att det i slutändan är en marginell del av befolkningen som inte identifierar sig med sitt biologiska kön.

– När man problematiserar könsidentitet för alla så lanserar man en sak till för ungdomar att brottas med som man inte hade behövt, för att den här lilla minoriteten ska känna sig mer som mittfåran. Jag menar att man får acceptera att när man landar i en identitet som bryter mot ens naturliga biologiska förutsättningar, då blir man en minoritet, och det kanske inte är hela världen, säger Olof Edsinger.

Han är orolig för att normkritisk genuspedagogik kommer att få negativa konsekvenser för samhället.

– Jag tror att det kommer att leda till psykisk ohälsa då människor brottas med sin identitet mer än de hade behövt, något jag tror vi ser tecken på redan i dag. Jag tror också att det kommer att leda till en ökad polarisering där etniska och religiösa minoriteter kommer att känna ett växande främlingskap inför majoritetssamhället, säger Olof Edsinger.

Olof Edsinger menar att till exempel somaliska kvinnor eller syriska män inte kan identifiera sig med den normkritiska synen på sexualitet som han anser dominerar i Sverige.

Tillbaka till den genuspedagogiska verkligheten. Personalen på förskolan Egalia strävar efter att vara öppna och konkreta och svara på alla frågor om verksamheten. Förskolan tar ofta emot studiebesök och har ha besökare från bland annat Ryssland, Afghanistan, Saudiarabien, Australien och USA.

Förskolechefen Lotta Rajalin berättar att reaktionerna efteråt oftast är väldigt positiva.

– Vi visar och berättar om verksamheten, och kan också visa upp väldigt goda resultat. och då ser folk att det handlar om humanitet, om mänskliga rättigheter, och om demokrati. Genuspedagogik är inget experiment utan något som följer samhällsutvecklingen och det är något som alla har glädje av, säger Lotta Rajalin.

I december 2013 röstades den så kallade Estrelarapporten ner i Europaparlamentet. Rapporten var ett förslag på gemensamma mer progressiva rekommendationer kring abort, preventivmedel och sexualundervisning i Europa. Många var övertygade om att den skulle gå igenom, men de kristdemokratiska partierna och högerpopulisterna gick samman och Estrelarapporten blev nedröstad med några rösters marginal. Alla svenska representanter röstade för rapporten, utom Alf Svensson (KD). Moderaterna lade ner sina röster.

Det var en väckarklocka, enligt Mats Wingborg.

– Det som avgör vilken genomslagskraft de här idéerna får är relationen mellan de värdekonservativa och de nationalistiska grupperna.

»Fortsätter den här förskjutningen kommer det på olika sätt att påverka Sverige.« Mats Wingborg

Här i Sverige har Sverigedemokraterna vuxit, men de har politiskt sett fortfarande väldigt lite inflytande, ännu mindre de frireligiösa grupperna, enligt Mats Wingborg. Det som skulle förändra spelplanen är om genusmotståndarna får gehör i någon större organisation, menar han, och nämner Svenska kyrkan och Moderaterna som möjliga arenor.

– I Sverige är de här rörelserna fortfarande relativt marginella, men i många länder i Europa ser det annorlunda ut. De tydligaste exemplen just nu är Polen och Ungern. Men fortsätter den här förskjutningen kommer det på olika sätt att påverka Sverige, säger Mats Wingborg.

Natalie Högström är frilansjournalist och praktikant på Ottar.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Genuspedagogik enligt motståndarna

Genusmotståndarnas förståelse av genuspedagogik sammanfattas tydligt i La Manif pour tous informationsfilm Förstå genus på mindre än 3 min som finns att se på Youtube. I filmen får vi får se två streckgubbar, en blå med byxor och en rosa med kjol.

En berättarröst förklarar:

»Enligt genusteorin kan dessa två aldrig bli jämlika eftersom de är olika. Detta är ett problem. För att eliminera problemet måste alla göras likadana (de rosa och blå streckgubbarna blir grå). I förskolorna, långt från föräldrarna och familjen, lär genuspedagogerna barnen att pappor visst kan ha klänning och läppstift, och att flickor visst kan köra lastbil, och visst kan bebisar ha två mammor eller två pappor. Och nu finns inga rosa och blå barn längre. Allt är en grå massa och ingen ojämlikhet finns. Men då uppstår ett annat problem: Identitetskriser (de grå streckgubbarna har frågetecken över sina huvuden). Flickor och pojkar vet inte om de är flickor eller pojkar. Vi vill ha en skola som lär barn att läsa, skriva och räkna. Låt flickor vara flickor, låt pojkar vara pojkar.«

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Läs mer om »genusideologi« och genushatet:

Genushatarna (Ottar, 2014)

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!