En ny sexuell revolution?

Ottar: Vi säger ofta att ”sex är politik”. Håller ni med om det?

Immanuel Brändemo: Ja.

Tomas Hemstad: Den som säger att sex inte är politik sitter nog redan på makten.

Gudrun Schyman: Absolut. Vi skulle dessutom behöva en sexualpolitik, det finns ju inte riktigt någon för tillfället. De här frågorna har ju fallit tillbaka – det finns en familjepolitik som utgår från föreställningar om kärnfamilj och heteronorm, men vi saknar en sexualpolitik.

Samira Ariadad: Jag brukar särskilja mellan politisk och politik. Jag tycker att sex är politiskt, men fram till att man gör politik av det så är det inte politik, som jag ser som en mer aktiv handling.

Immanuel: Det är inte så mycket att diskutera där tycker jag. Sex är självklart politiskt.

Ottar: Kan det vara frigörande med mindre politik? Som exempel kan man väl säga att förtrycket och övergreppen mot transpersoner de senaste hundra åren kommit från lagstiftning, alltså bestått av just politik?

Gudrun: Fast man kan lika gärna säga att förtrycket har bestått av bristen på politik, eller hur? För det behövs ju ny lagstiftning, som inte är föråldrad och full av fördomar.

Samira: Samtidigt är det ju intressant att resonera på det sättet, för om lagarna inte hade varit diskriminerande så hade man kanske behandlats som vem som helst?

Gudrun: Det tror inte jag.

Samira: Min poäng var ju inte att samhället är fritt och att det är lagarna som diskriminerar. Utan egentligen att glappet mellan lag och medborgare är större i dag och att det därmed är svårt att likställa politik med lagstiftning.

Immanuel: Lagen är ju bara en del av problemet när det gäller transpersoner. Tvångssteriliseringarna till exempel är bara en del av ett större problem. Om man känner att man behöver göra en könskorrigering så måste man gå med på väldigt mycket saker, många personer upplever att man måste spela en viss roll för att bli godkänd, passa in. Så även om tvångssteriliseringarna skulle tas bort går det inte att komma ifrån att man är i en väldigt utsatt position, och sitter i knät på en utredare som har makten över ens liv. Tidigare vågade jag inte använda ordet tvångssterilisering eftersom det kändes så laddat, men nu talar alla om det.

››Det är inte så mycket att diskutera där tycker jag. Sex är självklart politiskt.‹‹ _{Immanuel Brändemo}

Tomas: Icke-inblandning av staten är ju också politik, det blir ju inte opolitiskt bara för att staten drar sig ur.

Samira: Ja, det finns en fara i att likställa politik med lagstiftning.

Gudrun: Det är genom lagstiftning och reformer som vi kan förändra och flytta fram positionerna. Det är ju inte alltid som det som går igenom i parlamentet har majoritetsstöd ute i samhället, utan ibland går lagstiftningen före och sätter normen. Om politiken skulle dra sig tillbaka tror jag att fördomarna skulle frodas enormt. Det är till exempel självklart att det ska finnas ett krav på att det ska finnas en sexualundervisning i skolorna, som ju inte ens ingår i lärarutbildningen som ett obligatorium, det är ju inte klokt alltså.

Tomas: Men framför allt handlar det ju om hur sexualundervisningen ska se ut.

Gudrun: Böckerna är fulla utav en massa fördomar. Det är ett rent mörker tycker jag. Hela utbildningsväsendet har lämnat walk over till de kommersiella krafterna och till de patriarkala institutionerna. Det finns ingen motkraft.

››För mig är äktenskapet den patriarkala institutionens krona.‹‹_{Gudrun Schyman}

Ottar: Vilken är den viktigaste sexualpolitiska frågan just nu?

Tomas: Tvångssteriliseringen av transpersoner, utvisningen av hbt-flyktingar och repressionen av hiv-positiva. Tvångssterilisering har börjat diskute- ras nu, det är bra, men repressionen av hiv-positiva och utvisningen av hbt-flyktingar, som går emot de normer som faktiskt ska finnas, är två extremt viktiga frågor som det är väldigt tyst omkring.

Immanuel: Jag skulle formulera mig lite annorlunda eftersom jag ser tvångssteriliseringar som en del av en mycket större fråga. Det handlar om hur man definierar kön rent juridiskt och hur man kopplar ihop juridik med medicinsk behandling. Transpolitik påverkar även cis-personer* eftersom det handlar om hur kön definieras över huvud taget.

Samira: Förutom tvångssteriliseringslagen så vill jag lyfta fram handeln med sex som en väldigt stor fråga som man inte lyckats få bukt med alls. Och allt som makthavare runt om i Europa kommer undan med, att ligga med 13-åringar till exempel.

Ottar: Vad tänker du på då?

Samira: Berlusconi till exempel, och all import av prostituerade från Östeuropa. Det är både en ekonomisk fråga och en könsmaktsordningsfråga.

Gudrun: Jag vill också säga att prostitution och trafficking, som jag menar hänger ihop, är några av de viktigaste frågorna. Det handlar om kommersialiseringen av våra kroppar och de maktfrågor som hör ihop med det. Ser man internationellt så är abortfrågan också fullständigt central. Det hänger ihop med frågan om vad våra kroppar egentligen är för någonting. Är vi individer med självbestämmande, eller är våra kroppar till för handel eller kanske förvaring?

Ottar: Den svenska diskussionen kring sex och politik handlar mycket om familj och reproduktion idag. RFSU tog till exempel ett beslut på sin kongress i maj 2011 att fokusera mer på samlevnadspolitik. Reproduktionsfrågorna är heta, inte minst i debatten kring surrogatmödraskap. För två år sedan fick samkönade par möjlighet att gifta sig i kyrkan. Tidigare har rättighetsfrågor stått mer i fokus: rätten till preventivmedel, fri abort etc. Har det skett en förskjutning mot frågor som majoritetssamhället vill och kan acceptera? Vad hände med att lösa upp kärnfamiljsnormen eller idén om ett civilrättsligt äktenskap till exempel?

Tomas: Nykonservatism. Jag tror att man inte tänker på det när man bor i Sverige, men barnfamiljer och kärnfamiljen har alltid huvudrollen här – andra grupper får stå tillbaka. Om ett dagis störs av en bögbar så kommer bögbaren alltid att förlora. Det spelar ingen roll hur mycket utrymme det finns för kärnfamiljen för den har alltid rätt att erövra mer. Det är ett problem att det i Sverige inte finns något riktigt utrymme för att vara annorlunda, för att bo annorlunda, att leva annorlunda.

Samira: Av just den anledningen ska man kanske inte enbart benämna viljan till samkönade äktenskap som nykonservatism. Folk ser ju att kärnfamiljer får mycket fördelar och det är klart att man också vill ingå i och vara en del av den gruppen.

Tomas: Precis. Jag tror att man bör gå tillbaka till de diskussioner som fanns på 1970-talet om andra familjebildningar och andra sätt att leva.

Gudrun: Hela den politiska agendan just nu handlar om privatisering och att sätta upp familjen som den gemensamma nämnaren i samhället. När den borgerliga regeringen kom till makten 2006 stod det i deras regeringsdeklaration att pelaren i samhället är familjen, men att andra institutioner kan finnas som komplement; kyrkan och idrottsföreningar och sådär. Hela den ekonomiska politiken är inriktad på familjen, och hela valrörelsen handlade om att titta i sin egen navel och se hur många hundralappar ens familj skulle få av det ena eller andra laget. Sexualpolitiken blir självklart en del av en konservativ politisk norm, det vore konstigt om just den skulle stå utanför och säga ”krossa familjenormen”.

Samira: Jag håller med men tror man måste förstå folks motiv bakom vad de vill ingå i. Det är tråkigt att vi inte haft en hbt-aktivism som är ute efter att inte behöva gifta sig i kyrkan, att få leva i andra former. Att kräva att alla ska få ingå äktenskap är den enda strategi där man ser att man kommer att få ta del av de rättigheter som finns, det finns ingen annan utväg.

Gudrun: Det är verkligen en paradox att rätten att ingå äktenskap är kronan på verket av någon form av kamp. För mig är äktenskapet den patriarkala institutionens krona.

Tomas: I Sverige finns ett enormt socialt tryck att ingå i en familjekonstellation för att räknas som vuxen. Jag tror aldrig att man tillåts att bli riktigt vuxen förrän man har fått barn i Sverige.

Immanuel: När jag försöker räkna på hur många jag känner som lever heterosexuellt så är det ganska få som faktiskt ingår äktenskap – ofta blir man sambo och skaffar barn. Det med att hbt-personer ska gifta sig handlar nog ibland om att man överkompenserar för ett utanförskap. Det kan vara viktigare för dem som inte redan ingår i normen.

Gudrun: Det finns ju en föreställning om att bara för att man bryter mot en norm så är man nödvändigtvis radikal och vill bryta mot flera andra, men så behöver det ju inte vara.

Immanuel: Jag tänkte på det när jag hörde Thomas Beatie prata under Stockholm Pride. Även om han och Nancy Beatie var juridiskt gifta så hade de inte det juridiska föräldraskapet till sina egna barn, vilket innebär att om Thomas hade dött under förlossning- en så skulle det inte varit Nancy som fått vårdnaden, utan Thomas pappa. Där blir det ju väldigt konkreta konsekvenser för en person i ett annat land, men i Sverige är det inte så stor juridisk skillnad mellan att vara gift och sambo.

Tomas: Jag är gift med en amerikan och för oss var det nödvändigt att gifta oss om vi ville bo tillsammans. Det finns en teoretisk möjlighet om man lever under giftasliknande förhållanden, men när det kommer till kritan så är äktenskapsbeviset det enda de vill ha.

Ottar: I september 2010 friades en 32-årig man från anklagelser om grov misshandel efter att ha haft våldsamt bdsm-sex med en 16-årig kvinna (se domen här). Får man får samtycka till vilket sex som helst?

Tomas: Ja. Jag tycker att det är jätteviktigt att man respekterar olika sexuella uttryck även om de äcklar eller stör. Men i det här fallet handlar det framför allt om ett extremt dåligt omdöme hos en 32-åring, som påstår sig vara engagerad i SM, att ha sex med en 16-åring. SM tar lång tid att lära sig, det handlar om att lära sig sina gränser. Så kanske behövs det någon utökad lagstiftning om sadomasochism, men att säga att kvinnor inte kan samtycka till SM-sex är djupt antifeministiskt.

››Att säga att kvinnor inte kan samtycka till SM-sex är djupt antifeministiskt.‹‹ _{Tomas Hemstad}

Gudrun: Jag tycker också att man måste kunna samtycka till våldsamt sex, men man måste också alltid ha rätten att säga stopp. Det måste vara en oavvislig rättighet att när som helst under en sexualakt kunna säga ”nej, jag vill inte mer”.

Ottar: Hur ser ni på just det här fallet?

Gudrun: Jag tycker att åldern säger allt. Om man håller på med den här typen av sexualitet så vill det verkligen till att man har stor erfarenhet av vad det är och var gränserna går. När det gäller en 16-åring tycker inte jag att man kan hävda att det finns en fullfjädrad sexualerfarenhet som ligger bakom det självständiga samtycket.

Samira: Jag tycker det är mer intressant med det självskadebeteende som hon hade haft, och varför en 32-åring vänder sig till en 16-åring och tänker att ”nu är vi lika, nu kan vi ha sex på samma plan”.

Ottar: Men är det okej att två jämnåriga personer, under samtycke, tillfogar varandra skador som gör att man behöver uppsöka sjukhus?

Tomas: Det är acceptabelt. Jag känner personer som låtit sig kastreras av sina partners och lever nöjda med det. Det är deras val, och jag tycker inte att vi har rätt att ifrågasätta det.

Text: Carolina Hemlin och Kristina Lindquist

Transkribering: Linda Israelsson

Det här är ett utdrag ur en text som publicerades i Ottar #3 2011. Beställ numret här!