En riktig karl vill ha grabbarnas kärlek och gör allt för att inte avslöja sitt veka känsloliv. Kristoffer Poppius blottlägger homofobins kärna.
För att parafrasera en välkänd feminist; man föds inte till man, man blir det. Och trots att det traditionellt sett är kvinnan som brukar beskrivas som en avundsjuk negation, är det, när man tittar lite närmare, som att manligheten – den trygga, säkra och fullkomliga – hänger och dinglar, inte så mycket på vad den är, som på vad den inte är. Det finns såklart biologiska skillnader mellan könen, men manlighet är inte en uppsättning inbyggda och tidlösa egenskaper, djupt rotade i psyket eller en medfödd testosteronsubstans. Manlighet är framför allt en ganska lös konstruktion av ickekvalitéer: manlighet är att inte vara svag, att inte vara känslig, att inte vara vek.
Exakt vilka dessa drag som den inte är lär man sig från väldigt korta barnsben i blått, och man skolas samtidigt i att det här omanliga är sämre, mindre värt, och detta är viktigt att veta, för att inte underminera könsmaktsordningen som hela världen vilar på sedan urminnes tider, då männen fick för sig att de skulle bestämma. Patriarkatet är en klubb man välkomnas in i redan från början, från ens pappas uppmuntrande ord till sin lille tuffing som vill visa att han separerat från modern, via skolgårdens slagsmål och fotbollslagets en-för-alla-alla-fören-kom-igen-gubbar-var-inte-en-kärring, till gemenskapen i lumpen eller den hårda men rättvisa konkurrensen på karriärsstegen. Man gör allt för att vinna dessa manliga blickars gunst. Det är det som är manlighet. Ju mer bekräftelse och kärlek – eller ska vi kanske kalla det respekt, det låter mindre fjolligt – från andra män, desto manligare är man, i ett evigt pågående test där andra män i grupp kontrollerar gränserna likt en uniformerad könspolis.
—–
Det kan kanske tyckas märkligt varför dessa allianser av män som tycker om att göra saker med andra män – dessa svettiga högar på innebandyplanen innan duschen, frustrerade ryggdunkningar på krogen eller näsdukskoder i styrelserummet – är rädda för homosexualitet, men det är inte homosexualitet de är rädda för, det är ett missförstånd (även om det missförståndet får katastrofala konsekvenser för de många som varje år drabbas av olika former av hatbrott, mobbing eller diskriminering – eller bara får sina liv crippled, jag vet, men det är ett ämne för en annan och egen artikel).
De är inte rädda för riktiga karlar som har analsex med varandra, egentligen – ”bögjävel” är bara ett annat ord för misogyni – de är rädda för kvinnlighet, eller det som kallas kvinnlighet, och för allt annat som utmanar och ifrågasätter den manliga dominansen. På samma sätt är ju även bögar bara män (om än med lite bättre känsla för färgkoordinering) och sålunda delar av patriarkatet, och internaliserad homofobi manifesteras mer än någonsin genom muskelbyggande, ”straight acting” och den utdöende fjollans plats längst ner i hierarkin.
—–
Homosexualitet (och heterosexualitet) som begrepp har bara existerat sedan slutet av 1800-talet, men handlingarna har funnits så länge det funnits människor. Även om det varit mer eller mindre fördömt – egyptierna tyckte det var okej, i alla fall att vara den aktive, och i antiken var ”grekisk kärlek” den mest högtstående – så har homofobin ständigt funnits påtagligt närvarande och motiverats med moral, religion, darwinism, lagen, läkevetenskapen, aids-rädsla, plain dumhet eller konservativa normer. Varje tid har hittat sina förklaringsmodeller, men gemensamt för samtliga erors attityder mot ”sodomi” är att det är män som definierat dem, av den enkla anledningen att det är män som styrt, och att homofobin och patriarkatet går hand i hand.
De senaste hundra åren har de bägge dessutom ingått partnerskap med kapitalismen, med dess sexistiska belönande av ”manliga” egenskaper som uppåtsträvan, pengar, makt och status och nedvärderande av ”kvinnliga” diton såsom vårdande och sociala – sådant som inte alltid är maximalt kostnadseffektivt. Tillsammans med det faktum att kapitalismen också bygger på kvinnans osynliga dubbelarbete i hemmet hålls hon nere och könen isär till två motpoler. Och måste göras så för att inte allt ska rasa. Men det var det queer ruckade på; tog en strategisk position utanför för att belysa identiteter och handlingar (såsom s/m som stör den idealiserade uppfattningen om erotik, promiskuitet som problematiserar ideologin om den monogama tvåsamheten, eller sexarbete som synliggör den ekonomiska dimensionen av det vi kallar ”kärlek”) som hotar den heteronormativa hegemonin och utgör subversiva möjligheter. Och det var därför det avväpnades till ett ofarligt modeord i kapitalismens tjänst – en reklamtag man kan sälja alternativ musik med – likt metrosexualitet; strejta killars längtan efter att få vara lite mer fåfänga utan att kallas feminina.
—–
När man slår upp homofobi i en ordbok står där: ”den irrationella rädslan för att vara i närheten av homosexuella”. Men homofobi är inte ologisk, homofobi är en naturlig försvarsreaktion från en förvirrad form av mänsklighet som känner sig ställd mot väggen med en fråga den inte kan svara på. Kampen mot den är samma som den mot sexism och för jämställdhet, det kommer med varandra, med nedmonteringen av (de två) könsrollerna och med dem mansväldet.
För homofobi är fruktan att bli avslöjad, demaskerad, förklenad, tagen för den bluff, den fejk – den konstruktion – man egentligen är. Det ironiska är att alla män som en gång prövat det, släppt kontrollen och taget om den där stiffa posen, vet att det är så befriande, så skönt, så helande.
Kristoffer Poppius, skribent på Dagens Nyheter och frilansjournalist
