Dirty Diaries 10 år – ett rum där kroppar existerar på sina egna villkor

För tio år sedan blev jag tillfrågad att göra en film till Mia Engbergs feministiska porrfilmsprojekt Dirty Diaries. Då anade jag inte vilken vändning livet skulle ta – att jag tio år senare skulle ha rest över hela jordklotet med mina filmer, att jag skulle få möta en publik av entusiastiska (mestadels unga) queers, men också människor i alla åldrar med olika bakgrunder i Asien, Latinamerika, Nordafrika och Europa.

Jag hade aldrig gjort en film förut, och knappt sett på porr. Min radikalfeministiska uppväxt och anarkafeministiska skolning gjorde att jag hellre diskuterat porrens skadeverkningar än att titta själv.

När jag började skapa porr öppnades en ny värld. I min aktivism hade jag erfarenhet av att arbeta mot sexism och mot våld mot kvinnor, vilket hade fått mig att gå in i väggen. Plötsligt fick jag en ny chans – möjligheten att föreställa mig en plats där jag inte behövde förhålla mig till patriarkatets begränsningar. Ett rum där kroppar existerar på sina egna villkor. Utan rädsla. Utan skam.

»Min radikalfeministiska uppväxt och anarkafeministiska skolning gjorde att jag hellre diskuterat porrens skadeverkningar än att titta själv. När jag började skapa porr öppnades en ny värld.«

Mina första möten med queer porr, i samband med att jag skulle göra min första film, var en uppenbarelse. Jag var över trettio, flyttade till Berlin och jag brukar kalla det min andra tonårstid. Längtan att slå mig fri, söka efter någonting bortom den duktiga flickan som arbetade med journalistik och hade tagit examen i litteraturvetenskap. Jag hamnade i sammanhang där kroppen fick ta plats och jag förstod att det starkaste som finns är att våga visa sig i sin sårbarhet.

De queera kropparna i filmerna jag såg skämdes inte. När jag senare mötte publiken till mina egna filmer förmedlade de en liknande fascination. Dessa möten har varit en anledning till att jag fortsatt göra porr.

I början var min drivkraft att skapa bilder som inte bad om ursäkt, att få vara där mitt i det mest förbjudna och ömtåliga utan att vika undan blicken. Med åren har intresset mer förskjutits till själva skapandet av bilderna – filmmediets kollektiva väsen – ögonblicket av gemenskap när filmen spelas in. Hur en filmproduktion kan skapa en känsla av samhörighet och community har blivit ett tema jag återkommer till i mina filmer.

»En plats där jag inte behövde förhålla mig till patriarkatets begränsningar. Ett rum där kroppar existerar på sina egna villkor. Utan rädsla. Utan skam«.

När jag började göra porr blev jag förförd av den frihet som fanns inom filmskapandets ramar. Vi (både bakom och framför kameran) kunde tillsammans låta våra fantasier kring sex bli verklighet. Den kollektiva handlingen, kamerateam och skådespelare, rättfärdigade den sexuella händelse som i en privat situation skulle kunna vara riskfylld (utomhussex, att leka rollspel i offentlig miljö, klottra på väggar etc). Den kollektiva handlingen skyddade oss medan vi lekte i det offentliga rummet. Vi tog plats i miljöer som kan innebära fara (inte minst sexuellt) för kvinnor, queera, transpersoner och bortombinära.

När jag läser Tomas Hemstads fina text om undergångssex i senaste numret av Ottar slår det mig hur annorlunda min »sexuella revolution« har varit i jämförelse med den han beskriver från sin ungdoms festande och knullande. »Kanske finns det inget politiskt med att vara kåt längre?« frågar han sig i relation till att sex kanske inte blir lika relevant när världen går under.

Jag känner mig långt ifrån denna upplevelse. För mig har en undergång alltid varit förknippad med min kropp och lust, långt innan världen bokstavligt talat började gå sönder. Generationer av trauma kring att vara kvinna. Att bära på dessa historier om patriarkatet i kroppen. Knutarna och rädslan kommer alltid att bo i mig. Det är ok, jag har lärt mig att leva med och ta hand om dem.

Jordens eventuella undergång har inte fått mig att sluta vara intresserad av sex. Stolta kåta kroppar känns fortfarande revolutionärt, den där längtan efter att få känna sig hel är fortfarande stark.

»Stolta kåta kroppar känns fortfarande revolutionärt, den där längtan efter att få känna sig hel är fortfarande stark.«

Men kanske stämmer det lite ändå, kanske har själva sexet blivit mindre angeläget och mitt intresse förskjutits till hur vi skapar relationer – i situationer som involverar sex. Alltså själva omständigheterna kring att sex blir möjligt.

Jag återkommer ofta till två nyckelfrågor i relation till mitt filmskapande: 1. Hur kan vi läka genom våra kroppars närvaro med varandra? 2. Hur kan vi lära oss av våra misslyckanden – vad gör vi när vi inte lyckas skapa de trygga rum vi drömmer om? När vi inte känner oss sedda, när vi är trötta och stressade. Det är lätt hänt, framförallt i filmproduktioner, att hamna i oförsebara situationer när teknik krånglar, väntan blir lång och tiden knapp.

Intresset kring trygga rum har fört mig tillbaka till aktivismen igen. Den här gången befinner jag mig som allierad i en sexarbetarrörelse. Sexarbetare tillhör numera mina närmsta vänner och kollegor. Stigmat som vilar över dem är tungt och genom åren har jag förstått att sättet jag har skiljt min »goda« feministiska queera porr från mainstreamporren kan ge föda åt det stigmat. Jag måste ge plats åt och låta de som arbetar inom sexindustrin själva uttala sig om sin verklighet, det är människor som har stor koll på sina (kroppsliga och samhälleliga) rättigheter.

Det är sexarbetare som har hjälpt mig att hitta strategier att skapa trygga rum, både i mig själv och i mina filmproduktioner. De har lärt mig hur jag kan förhålla mig till dragkampen mellan stolthet och skam som ständigt gör sig påmind när man arbetar med sex.

Marit Östberg

I samband med att Dirty Diaries fyller tio år görs en re-release av filmens hemsida och DVD:n, som innehåller två nya filmer: Ladybeard av Marit Östberg samt Instinct av Marit Östberg, Ester Martin Bergsmark, Mad Kate och Adrienne Teicher.

Ikväll, den 29 november hålls en jubileumsfest för Dirty Diaries i Stockholm, läs mer här.