Dig ska jag älska livet ut

– Vi har haft ett väldigt harmoniskt liv, utan stora tragedier. Vi har flätats ihop med tiden. Vi kramas fortfarande öppet och visar barn och barnbarn att vi älskar varandra, säger Gun Rinman och vilar sin blick i Karl-Erics för en stund.

För dem är det självklart att ha med bådas namn i mailadressen eller att sätta på högtalartelefonen när det kommer samtal som berör dem två.

Vi sitter i deras stilrena vardagsrum i Lerum, ett stenkast från sjön Aspen. I bokhyllan står vackert formade pjäser av tenn som Gun gjort under sina år som konsthantverkare. Karl-Eric utbildade sig tidigt på Chalmers och har projekterat många kyrkor under sitt arbetsliv.

De har till och med gått på äktenskapsskola för Elise Ottosen-Jensen (som startade RFSU) i början av 50-talet. De minns hur naturligt och vackert hon beskrev samlivet mellan kvinna och man.

Själva har de bevarat sin innerliga känsla för varandra både i och utanför sängen.

Vi hade en uttalad målsättning om att aldrig somna osams. Vi pussar varandra alltid god natt innan vi somnar, men vi pussar inte varandra god morgon förrän vi borstat tänderna, berättar Karl-Eric Rinman.

Eftersom han snarkar sover de i skilda sovrum, men varje kväll ligger de och pratar i dubbelsängen innan han går in till sig. Och varje morgon turas de om att koka kaffe och hämta tidningen. När klockan närmar sig fem i åtta, kryper han intill Gun och de lyssnar på väderleksrapporten.

Och då kan det hända att det tänder till. Man kan aldrig vara säker. Sexlivet tar inte slut för att man blivit 70 år, säger Karl-Eric Rinman som menar att attraktionskraften för Gun är lika stor i dag som när de var unga.

– Rent sexuellt har det varit kravlöst. Jag har alltid känt mig fri när vi mötts på det planet. Karl-Eric visar ofta att han älskar mig och han talar väldigt ofta om det, säger Gun Rinman på ett sätt som får hennes ögon att glittra.

De träffades tidigt. Gun var 15 år och Karl-Eric 16. Det skrattar och säger att det var elransoneringen som följde på den torra sommaren -47, som gjort att deras gemensamma liv blivit som det blivit. Den ledde till att skidtågen från Göteborg gick till Värmland, istället för Storlien 1948.

Där fanns Karl-Eric. Först var det inte så allvarligt. De svärmade, bytte adresser och brevväxlade. När det var dags för lumpen sökte Karl-Eric som reservofficer vid kustartilleriet för att komma nära Gun som bodde i Göteborg. Olyckligtvis blev det Vaxholm för hans del, men de sista tre månaderna lyckades han få en placering på KA 4.

Det var då det började hetta till på allvar. När han sedan skulle söka en högskoleutbildning, blev Chalmers ett naturligt val. 21 och 22 år gamla förlovade de sig och tre år senare, våren 1957, var det dags för giftermål.

Det bara blev så. Vi tänkte likadant och vi hade roligt ihop, berättar Gun Rinman som i dag är 72 år gammal.

Karl-Eric är ett år äldre och fortfarande promenerar de och cyklar tillsammans. Efter 47 års samvaro har de slipats mot varandra, på så sätt att de nästan vet vad den andre tänker. Men grundkaraktärerna finns där; Gun är den stillsamma, Karl-Eric den livligare.

De beskriver sitt förhållande som jämlikt. När de var unga förde de en kassabok och redan från början hade de gemensam ekonomi. Gun var hemma med de två barnen fram till den yngsta var tio år. Innan hon omskolade sig till tennsmed, var hon apotekstekniker. Då stod hon för merparten av hemarbetet. Sedan pensioneringen delar de på allting.

De har ingen inbördes prestige och de har alltid kunnat prata om saker och ting. Även när de har bråkat.

När vi börjar älta på tredje varvet, brukar vi säga att: Nu skiter vi i det här. Vi släpper det, även om var och en har sin inställning, säger Karl-Eric.

När jag frågar om framtiden, pekar han ut genom det stora perspektivfönstret, förbi båten som står i trädgården med en gul presenning över sig. Hösten 2005 kommer det att stå färdigbyggda bostadsrättshus 200 meter från deras villa. Det innebär att de hinner fira sin fyrtionde jul i huset innan de ska flytta.

De förbereder sig så smått inför ålderdomen. Och för ensamheten. Även om de har svårt att föreställa sig hur det skulle vara att leva utan den andre med den starka gemenskap de känner. Men de har en trygg umgängeskrets sedan 30 år tillbaka, och framförallt så har de sina båda barn och de sex barnbarnen i närheten.

– Man kan ju inte hänga upp sig på dem, men de kommer att vara en stor tröst om det skulle vara så att Karl-Eric går bort först, säger Gun Rinman.

Agneta Slonawski